Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VI. Pehr Seeman och "Hafstrollet". - Kaffrerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhålla en lifstidsränta af etthundra pund om året
samt en plats på någon af mina egendomar, eller få
femhundra pund nu strax och blifva satt i land på
något tjenligt ställe, hvarifrån ni kan återvända hit,
för att troligen blifva – hängd?"
Fångvaktaren tvekade ej länge. "Jag följer er,
sir", sade han, "men laga då, för Guds skull, att
vi komma af snart. Jag tycker mig redan hafva snaran
om halsen."
Allt var således klart, och jag lät lossa tågen så
väl på Ditton, som på "Hafstrollet", och
Sakta jakten sam på kända vatten
För den bris, som krusar dimhöljd sjö;
Snart i vester sjunker redan natten,
Solens flammor östern purpurströ;
Blixtrande som tusen diamanter,
Träder hon nu fram ur rosensky,
Målar uti guld hvar klippas branter;
För dess strålar dimmorna nu fly.
Flera prejbåtar voro nu rundt omkring oss; men som
de voro vana vid mina morgonutflykter, helsade en och
annan af befälet och frågade blott, hvart jag skulle
hän så tidigt.
"Bara en tur ut till vaktskeppet. Jag ämnar
äta frukost hos löjtnant Hamilton", svarade
jag skrattande. Nu började det blåsa en frisk
nordvestlig kultje, och snart hade jag passerat
Spithead samt befann mig i bredd med yttersta
vaktskeppet.
"Är löjtnant Hamilton ombord?" frågade jag den å
fallrepstrappan stående vakten.
"Yes, sir."
"Var god och säg honom, att jag gör en liten tripp
utåt, men kommer tillbaka om en kort stund och äter
frukost hos honom, om han tillåter", sade jag till
en af skeppsgossarne, som stod i närheten af posten.
"Mycket välkommen!" sade i det samma nämde unge
officer, hvilkens bekantskap jag gjort på middagen hos
m:r Aldelbert, och som nu befann sig på däck samt hade
hört mitt yttrande.
Jag styrde nu med klappande hjerta utmed ön Wight och
förbi fyrskeppen. Redan voro vaktbåtarne något
akterut, och ingen af dem prejade "Hafstrollet", emedan
de sett mig ligga bi vid vaktskeppet.
Med af glädje darrande stämma lyckönskade jag
just markis de Pontchateau till hans befrielse,
då ett doft ljud hördes från staden, – återigen
ett och ännu ett – det var de trenne kanonskott från
Monkton Fort, som tillkännagåfvo, att en eller flera
fångar hade rymt. Skotten besvarades ögonblickligen
af vaktskeppet, och nu blef allt lif och rörelse:
båtar utsattes, signaler hissades samt besvarades
långs hela bevakningslinien. Så snart skott från
vaktskeppet lossades, skulle alla fartyg, af hvad slag
som helst, genast segla in till det samma eller lägga
bi, för att af dess båtar visiteras. I stället lät jag
nu sätta till toppseglet, klyfvare samt bredfock och
styrde ut åt Kanalen. Ett skarpt skott lossades genast
från skeppet, och med förfäran såg jag kulan slå ned
något för-om jakten; – vi voro alltså ännu ej utom
skotthåll; – ännu ett skott, – kulan träffade vattnet
tätt vid jaktens låring. Nästa kula föll akter,
och med en suck af lättnad utbröto vi alla i ett
ljudeligt hurra! Vi voro utom vaktskeppets kanoner.
"Hafstrollet" var riktigt underbar: den smäckra masten
böjde sig som ett rör, läreling låg stadigt mot vattenytan,
skummet yrde som ett par stora hvita svanvingar fram
vid bogarne, och de ljust saffransgula dukarne
svällde för den friska brisen. Några prejbåtar
och kuttrar, som skulle förfölja oss, voro redan
efter ett par timmar ur sigte, och snart kunde vi
klart skönja Kap Lein. Vid middagstiden passerade
vi redan ön Pelée, och ilande utom skotthåll för en
härstädes kryssande engelsk fregatt, seglade vi vid
middagstiden, med trikoloren svajande under gaffeln,
in i Cherbourgs hamn.
"Så der", sad’ Pehr Seeman, den gamle lots,
"Det tillgick att ’Hafstrollet’ fånga.
Ej tjente jag derpå guld eller gods,
Men ärad jag blef utaf många.
Och hjertat höll nära på att gå i qvaf,
När vackra fransyskor de sade: ’mon brave’."
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
