Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Snödroppen. Claës Joh. Ljungström.
- En naturbild från Cayenne.
- Några ord om forntidens skådespelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att få luft i klämda bröstet,
Inom hvilket hennes hjerta
Kändes vilja söndersprängas.
På en fläck, der vintertäcket
Redan tagits bort från marken,
Snödroppen hon varsnar hafva
Lyftat upp sin skära blomkalk,
Och hon bryter den och säger:
"Vårens förstling, lilla blomma,
Hvi är du så hvit om kinden?
Hvadan kommer denna blekhet?
Är det svala drifvans närhet,
Som har härtill blifvit skulden?
Är det vindens kalla läppar,
Som dig gifvit kalla kyssar,
Kyssar utan eld och kärlek,
Och betagit dig din rodnad?
Eller är det solens stråle,
Hvilken var din käre älskling,
Som sig bortvändt och dig svikit,
Hvadan all din blod har rusat
Ifrån kinderna till hjertat?"
Blomman svarade och sade:
"Drifvan sipprar till mig vatten,
Visar mig en större huldhet,
Än man kan af henne vänta,
Ej må jag på henne klaga; –
Vinden smeker mig så vänligt; –
Och så vårvarm hela dagen
Solens stråle troget glöder
Och så kärleksfullt mig kysser,
Har sig icke lärt att svika
Lilla blomman, som han älskar.
Men hvar vår, som jag ur mullen
Får mitt hufvud åter lyfta,
Ser jag verlden oförändrad,
Alltid lika full af ondska,
Full af bitterhet och afund,
Full af flärd och list och ränker,
Brutna eder, svikna löften, –
Ser jag tåruppfyllda ögon,
Ser jag nära brustna hjertan,
Såsom ditt nu är, du, flicka,
Såsom dina ögon äro.
"Då blir jag så hvit om kinden,
Då bli bleka mina läppar;
Ty det smärtar mig att finna,
Att på denna jord, som ändå
Gud så skön och herrlig skapat
Och uppöfver henne murat
Blåa, höga himlahvalfvet,
Der Han ljusets kronor upptändt,
Icke finnes idel kärlek,
Godhet, trohet, ära, sanning
Hos hvarenda en, som skapats
Utaf Honom till Hans afbild."
Claës Joh. Ljungström.
En naturbild från Cayenne.
Bland de många mer och mindre storartade vattenfall,
Cayenne har att uppvisa, intager det med namnet
Grandes-Roches-fallet betecknade, genom sin
egendomliga karakter, ett ganska anmärkningsvärdt
rum. Detta vattenfall, tillhörande floden Oyapock
och beläget mellan Saint-Georges och Saint-Paul, men
närmast sistnämda ställe, väcker alltid åskådarens
beundran, och mer än en resande omtalar det samma
med hänförelse – en känsla, som läsaren helt visst,
med blicken på den, efter en handteckning af Riou, å
motstående sida återgifna bilden, skall finna befogad,
om också konstnären ej fullt förmått framställa det,
snart sagdt, öfver all beskrifning imposanta, som
verkligheten företer.
Vid foten af vattenfallet ligger en liten, halft
öfversvämmad ö, från hvilken man, i skuggan af några
mangelträd, kan, liksom från första logen i en teater,
betrakta det fängslande skådespelet.
Kaskaden har icke de storartade proportioner som
Niagara-fallen; den har blott trettio fots höjd
och fördelar sig i trenne särskilta fall. Men
dessa upproriska vågor, som, på en bredd af öfver
en åttondedels mil, brusa fram mellan de mossiga
klipporna, dessa grönskande öar, dessa jettelika
träd, som resa sig ur strömmen, denna vilda natur,
detta svallande skum bland stammar, grenar och blad,
– allt detta bildar en scen, som åt själen förlänar
en vördnadsfull beundran för den mäktiga hand, som
frambragt all denna upphöjda prakt.
Några ord om forntidens skådespelare.
I våra dagar ligger ett bredt svalg mellan de fasta
teatertrupperna och de resande sällskaperna. Några
få skådespelare svinga sig öfver detta svalg och
öfvergå från de lägre till de förnämare teatrarne, för
att kanske med tiden blifva berömda konstnärer. Hos de
gamle grekerna funnos blott vandrande trupper. Någon
lång teatersaison gafs det icke; skådespelarne
spelade vid festerna och fortsatte, då dessa voro
öfver, sin vandring. Enskilta trupper förbundo
sig till större föreningar och tålde inom sitt
distrikt intet annat sällskap. Längst vandrade
de mindre-asiatiska skådespelarne, nämligen ända
till armeniska Tigranokerta och till det parthiska
Karrhæ. I enskilta fall gaf man dem diplomatiska
uppdrag, för hvilka de särdeles i krigstider
lämpade sig, alldenstund de skonades af de stridande
härarne. Inom sjelfva sällskaperna skilde man mellan
en första, andra och tredje klass. Hjelterollerna
voro ställda främst och honorerades bäst. Athenaren
Polos erhöll för två dagars spel fyra tusen riksdaler
i vårt mynt; de till tredje
klassen hörande måste åtnöja sig med fem à sex
riksdaler. Den passionerade grekiska publiken
förgudade sina konstnärer, eller behandlade dem
nesligt. Man gaf den ene det högljuddaste bifall och
strödde blommor för honom, den andre uthvisslade
man och kastade på honom, ej ruttna oranger, utan
stenar. En komiker afväpnade en gång den månghöfdade
kritiken, i det han vid pjesens början beträdde scenen
med en mängd stenar i togan [1], utskakade sin last och
tillropade publiken: "Här äro stenar! Kasta nu, hvem
som vill." Grekerna förebrådde också sina skådespelare
för lättsinne. "Hvarför duga de dramatiska
konstnärerna merendels till ingenting?" frågar
Aristoteles och svarar derpå: "Emedan de största delen
af sitt lif äro nödtvunget sysselsatta med sin konst,
stundom också lefva i torftighet. Men så väl det ena
som andra leder till osedlighet." Att ståndet för
öfrigt icke var föraktadt, intygar romaren Cornelius
Nepos, i det han, framhållande olikheterna mellan
Rom och Hellas, bland annat säger: "Att
[1] En vid och lång öfverrock,
af hvitt ylletyg, som utgjordes af ett enda stycke och fordom bars af alla
romare under fredstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0125.html
