Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Några ord om forntidens skådespelare.
- Hemlängtan. (Efter tyska kriget 1866.) Adalbert Lamberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beträda scenen och tjena folket som ögonfägnad
har ej bragt vanära öfver någon bland de grekiska
folkstammarne, under det att detta allt hos oss dels
anses för skymfligt, dels för gement och oanständigt."
Icke heller hos romarne var teatern ständig,
utan tjenade blott till förherrligande af fester,
tempelinvigningar, begrafningshögtidligheter. Vid
atellanerna, de i den osciska staden Atella
uppkomna gyckelspelen, uppträdde dilettanter, söner
af romerska medborgare, som ej bland sig fördrogo
någon skådespelare till yrket. Den vanliga scenen
beträddes af frigifna eller slafvar. Det ringaste
antalet tillhörde teatrarnes direktörer. Enligt regeln
lemnade privatmän af sina slafvar de erforderliga
skådespelarne. Mången slafägare gjorde en affär
deraf, att till direktörer uthyra talangfulla
slafvar, som han hade låtit utbilda i sin egen
teaterskola. Det oaktadt åtnjöto stora konstnärer,
såsom Roscius, allmän aktning, då de, såsom denne
skådespelare, med sin konstfärdighet förenade ädla
menskliga
egenskaper. I en senare tid, sedan republikens upphörande,
blefvo skådespelarne och i synnerhet mimerna [1], bland hvilka
också funnos qvinnor, mycket firade och rikligen begåfvade.
Då Antonius rustade sig mot Octavianus, samlade han en stor
svärm skådespelare på ön Samos, hvarest nu teatrarne ständigt
voro fyllda och musik af flöjter och harpor ständigt ljöd. Om
de flesta kejsarne veta vi, huruvida de varit frikostiga eller
sparsamma mot konstnärerna. Alexander Severus gaf aldrig
någonting, Marcus Antonius inskränkte sig till tio dukater,
Vespasianus skänkte vid en teaters invigning den bäste
skådespelaren sjuttio tusen riksdaler och hvarje annan tiondedelen.
Jemte gagerna, som naturligtvis vexlade, förekommo äfven
spelhonorarier. Roscius erhöll hvarje afton sex hundra riksdaler
och hade en årlig inkomst af omkring nittio tusen riksdaler;
danserskan Dionysia förtjenade årligen tjugo tusen riksdaler o. s. v.
Först från medlet af fjerde århundradet af vår tidräkning
gåfvos qvinnorollerna i skådespelet af qvinnor.
Hemlängtan.
(Efter tyska kriget 1866.)
"Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer!"
Du re’n glömt mina fel och nu mig sjelf du glömmer;
Du gör ock rätt deri, jag har det väl förtjent:
Jag lärde skatta dig och älska dig försent!
Men, gamla fosterjord! om du min smärta kände
Och om du rätt förstod’, hur mina tårar brände,
Du skulle än’ en gång mot en förskjuten son
Din varma, öppna famn utsträcka hemifrån.
När öfver fjerran land en sorglig måne lyser,
Ett bleklagdt återsken af nordisk vinternatt,
Då står din arme son i söderns lund och fryser;
Ty långt från Sverges jord slår svenskens hjerta matt.
När Phoebus, evigt ung, uti sin solvagn stiger
Och "sjelfsådd grödas" fröjd med lättjan sammanviger,
Då vakar jag ännu och längtar till din jord
Och suckar sorgefullt här oförstådda ord.
Jag sugit drufvans saft vid Rheins och Tajos stränder
Och kysst de skönsta mör uti Hesperiens land;
Jag vällustbägarn tömt uti tropikens länder –
Och ändå längtat hem till gamla Sverges strand.
Jag stått i hjeltars led och njutit segerns fröjder
Och vågat lif och blod för andras enighet!
Hvarthän från nöjets famn, hvarthän från ärans höjder
Min tanke alltid flög, det Gud allena vet;
Jag tänkte tyst, men stolt och glad, på Sverge bara,
Jag bad: för sådan enighet oss Gud bevara!
Jag sett, hur kristna tron, dess skönsta läror hånats
Af jordens mäktige, af prester allra mest;
Hur religionens ljus åt mörkrets drängar lånats,
Att tända deras bål vid hatets afgrundsfest;
Hur konstens, snillets son, hans bästa krafter dömts
Till fängelse och död, marterats, hånats, – glömts!
Och när från rosendoft i yppighetens salar
Till dina berg af jern och dina friska dalar
Min ande ilar hän, hur blir ej hjertat varmt
I drömmen blott om dig, du land, så rikt, så armt!
Så rikt, så rikt på kraft, på ärlighet och hjerta,
Fast ej på soldatesk, som, klädd i färger bjerta,
Med blanka chassepots och bandbehängda bröst,
Blott lyder våldets bud och herrskarns kalla röst.
Din stund slår ock en gång, du lilla trygga hop!
Att trofast för ditt land, för gamla Sverge strida;
Då skyndar jag ändå att kämpa vid din sida,
Fast ej du sänder mig ditt välbekanta rop;
Då vill jag vara med, vill se er stridslust glöda
Och höra ljuflig klang af svenska svärd och ord
Och sjunga jublande, när mina hjertsår blöda,
Att Sverge är min mor, min dyra fosterjord!
Här dikta alla dar ett otal af poeter
Om Tysklands enighet, om strid för kung och tron.
"Das grosse Vaterland", dess makt, dess herrligheter
Lofsjungas med basun i evigt samma ton;
Då längtar jag dit hem, då vill i lummig lund,
Der under ekars skydd Linnæa borealis
Står leende och blyg på kär, men torftig grund,
Jag lyss till trastens slag, en sång af Talis Qvalis
Om hjeltebragders glans och ädla hjertans drömmar
Vid insjöns gröna strand och elfvens strida strömmar.
Det finns så mycket skönt och stort och godt på jorden,
Så mycken rikedom, förfinad prakt och glans,
Dock, mot en handsbredd mark af hemmets land i Norden
Det bästa bytte jag, som här i verlden fanns!
Blif likt dig, Fosterland! Gå fram i samma anda,
Som alltid lifvat dig och fostrat store män:
Att ord af ödmjukhet med verk af stolthet blanda,
Det är det största dock och minns af sekler än’.
Och om jag aldrig mer får återse de klippor,
Som Ejstrasalt har kysst i många tusen år;
Och om jag aldrig mer i doft från björk och sippor,
Vid solsken, fågelsång får njuta Sverges vår;
Och om jag aldrig mer får höra dina sånger,
Du djupa forss, hvars brus så mäktigt många gånger
I stilla, salig frid min tjusta själ söft in:
Så dör jag, Fosterland, och lefver – evigt din!
Adalbert Lamberg.
[1] Af grek. ord mimos, som betyder härmare -- skådespelare med förmåga att uttrycka tankar och känslor genom
åtbörder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0126.html
