Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att en lugn verklighet kanske öfverginge all annan
sällhet i verlden och hade låtit sina drömmar förflyga
som fjun – för att efter bröllopet så småningom
samla ihop dem igen; och mot dessa hvilade hon nu
stundom sitt trötta hufvud.
Ja, huru länge skulle hon väl vandra omkring i
dessa fyra rum med sin enda uppassning till hjelp,
denna tjensteflicka, stadd i ett för allt, som med
tvifvelaktiga blickar betraktade sin matmoders små
försök i puddingsväg, som log, då den unga frun
skar sig i fingret, och som icke så otydligt lät
henne förstå, att hon var alldeles öfverflödig i
köksdepartementet. Och egentligen dit stod heller
icke hennes åtrå.
Det var blott ibland, då ensamheten och tomheten kom
för starkt på henne eller hon började misstänka,
att hon icke var den omtänksamma och arbetsamma
följeslagerska, som Anton Gunstorp behöfde och som
hon på sin förlofningsqväll föresatt sig att blifva
– det var i sådana stunder af ånger och tomhet,
som hon började gräfva i russinlådor och äggkorgar
och ställde till förödelser i smörburkar och lät
spiselden glödsteka sitt bleka ansigte och mjölade
ner sina händer och gick in och ut med skramlande
nycklar, ända tills hennes man kom hem och drog
henne bort från halfgräddade kakor och sade henne,
att hon var hans käraste lilla hustru, hans allt på
jorden. Men i stället att såsom en god hustru känna
sig lycklig deraf, kände Minny ofta i sådana ögonblick
en dödande ångest. Det var ett lif, utan att lefva,
ett idislande af ett evigt enahanda. Men kunde hon väl
klaga, – hade hon icke frivilligt börjat vandringen
i hvardagslifvets öken, sida vid sida med sin man,
hvars hela tillvaro gick ut på att reda de härfvor,
som oroliga och grälaktiga lynnen behagade trassla
tillhopa? Ja, dessa eviga rättegångar, som skulle
tråkat ut den mest älskande qvinna! Och så började
drömmen om "slottet" eller de "åtta rummen" att spöka
igen, och hon kunde midt under en beskrifning om den
mest invecklade kasus göra sväfvande utflykter med
den skuggbild, hon kallade sitt eget jag, för att
än i det ena ögonblicket lustvandra under tropiska
växter med spegelväggar till fond, eller susande
myrtenträd med Italiens himmel som tak, och än i det
andra störta sig i ett pariserlifs brusande Scylla
och Charybdis medan hon satt på en rottingsstol midt
emot sin man och serverade honom té, och han kanske
tog hennes tankspridda leende för den mest älskvärda
uppmärksamhet.
Också denna vårdag, då Minny satt med sin söm i knäet,
voro hennes tankar fjerran ifrån det lilla hemmet,
då några knarrande steg i hennes mans arbetsrum
väckte henne ur någon skyhög dröm; och hon ramlade
rakt ned i en reel verklighet af kotletter och
hafresoppa, som just nu bort vara färdiga, för att
serveras på det dukade middagsbordet. Hon lade den
halffållade halsduken ifrån sig och öppnade dörren
till arbetsrummet.
Antog hennes fantasi sken af verklighet? – Hade hon
hunnit så långt i sina drömmerier, att hon befolkade
sin ensamhet dermed? Hon stod stilla i dörren med
vårsolskenet bakom sig, ansigte mot ansigte med en
ung blond man, en modern Frithiof, som tycktes färdig
att hvilket ögonblick som helst kunna begifva sig
ut för att svärma i någon Baldershage, och hennes
första känsla var ett beklagande, att vår Herre icke
förlänat henne gyllene lockar och blåa ögon, för att
kunna vara en värdig Ingeborg.
"Jag hör, att häradshöfding Gunstorp inte är hemma
ännu, men som en gammal vän och discipel, tog jag
mig friheten att vänta på honom ..."
Han var då en verklighet, en talande verklighet!
"Mitt namn är Ferdinand Dunkert ..."
En verklighet med namn! Och Minny sökte säga honom
någonting om, att hon ofta hört sin man tala om honom,
och att man länge väntat honom till hemmet; men detta
stannade vid några otydliga, halfhöga ord.
"Kanske jag kommer och stör så här midt i
middagsstunden?"
"Min man skall säkert bli mycket glad att se er",
sade ändtligen Minny och följde honom in i det lilla
förmaket, som
långt innan den unga fruns tid hade haft ett urblekt
utseende och hvilket hon nu med några blommor sökt
skänka en varmare och friskare färgton.
Minny betraktade med blyga blickar den smärta
gestalten i den lätta vårdrägten, som var efter nyaste
modets ledigaste fullkomlighet och ändå så olik all
annan drägt, och detta nordiska ansigte, så fullt
af kraft och svärmeri. Kanske hon sett det förut i
det dimhöljda töcken, hvari hon så gerna svepte sig,
för att stundom slippa se den tarfliga verklighet,
som fallit på hennes lott här i verlden?
"Och min gamle vän, som har gift sig ... ja, en
hederligare man finnes näppeligen till; men det är
öfverflödigt att säga detta till hans fru ... och
här tror jag vi hafva honom!" Och Gunstorp stod i
det samma midt i förmaket och skakade hand med den
unge mannen.
"Du stannar här till middagen, Ferdinand", sade han,
"sannerligen vi släppa dig härifrån förr. Låt lägga
ännu ett kuvert på bordet, Minny!
"Du skall så här à propos smaka på min hustrus
kokkonst, den är inte så illa ibland."
Att bjuda en främmande en så tarflig anrättning! –
hon vinkade åt sin man och gjorde honom några små
hemliga föreställningar.
"Tror du, jag inte känner Ferdinand så pass, att jag
kan bjuda honom hvad som helst?" sade Gunstorp. "Han
är ett bortskämdt lyckans barn, men en rätt fram
menniska, och jag ansvarar dig för hans aptit, bara
inte dina kotletter äro uppbrända."
Det var en munter och glad måltid mellan de båda
herrarne, medan Minny satt tyst och sökte draga
sig till minnes allt, hvad hennes man sagt om deras
gäst. De föregående dagarnes betydelselösa prat om
denne främling hade plötsligen fått form af någonting
intressant och olikt det alldagliga. Berättelsen
om Ferdinand Dunkert, som förslösade sitt lif
i salongerna eller på resor, i stället för att
sysselsätta sig med något förståndigt yrke, eller att
egna sina kunskaper åt något allvarligare studium,
än kanske på sin höjd, huru man på bästa sätt bör
meta aborrar eller gäddor – detta dagdrifveri, som
millionärer och oduglingar tro hafva fallit på deras
lott, hade plötsligen för henne fått en tilldragande
och mystisk anstrykning. Det finnes en räddningsplanka
för honom – hade hennes man sagt – och det vore ett
lyckligt giftermål med en förståndig hustru, som
kunde taga husbondeväldet om hand, innan han visste,
hvar han rätt vore hemma – som kunde förmå honom
att tänka på hvad som vore nyttigt, i stället för de
tusende dårskaper, hvilka bittida och sent tåga genom
hans hufvud, med ett ord, med en qvinna, som vore
utrustad med en reformators kall och en missionärs
ihärdighet. Skulle han väl någonsin finna en sådan
qvinna och skulle en sådan göra honom lycklig? –
tänkte Minny och bjöd honom sallat och lyssnade på
hans ord.
"Nog påminner jag mig", sade han, "att du bad mig
komma ihåg, det jag begaf mig ut på den här färden,
för att se mig omkring och tänka mig för en smula."
"Och det har du naturligtvis gjort?"
"När jag inte haft dig vid min sida, för att påpeka,
hvad som vore värdt en sådan ansträngning!" svarade
han med ett lätt skratt. "Att vandra omkring i
solskenet vid en vacker strand, att röka min cigarr,
att söka upp de bästa bitarne vid ett table d’hôte
och att höra de sångerskor, jag bäst tycker om, se der
ungefärligen, hvad jag gjort på dessa tre åren. Nej,
jag tackar, fru Gunstorp, inte en half kotlett en
gång! – Hvad jag tänkt, nå ja, med få variationer var
ungefär temat: det är godt att vara en rik mans son."
"Det har inte varit godt Ferdinand. Vid Gud, jag vore
nästan frestad att önska dig vara son till en tiggare,
hellre än att du fört ett så onyttigt lif! Dina goda
anlag ..."
"Äro kanske förqväfda, vill du påstå; var så skarp,
du vill, min vän – några goda anlag vete Gud, om
jag haft!"
"Vet du, hvad jag skulle göra i ditt ställe nu? Jag
skulle slå mig på studierna, jag skulle en vacker
dag öfverraska mig sjelf med att taga graden."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
