Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag har inte den ringaste längtan eller afsigt
att vilja utmärka mig på det viset. Jag har
arbetat alldeles tillräckligt, för att föra det lif,
jag för; ty om också med en Salomos vishet, skulle
jag alltid återfalla häri."
"Men ära och rykte ..."
"Var inte romanesk, gamle hedersvän!" och han
skrattade hjertligt. "Skulle jag kanske göra mig
besvär, för det att en hop dumhufvuden skulle gapa och
korsa sig öfver min lärdom? Det finnes andra, än jag,
som trängas om den äran, och utan afund önskar jag
dem: lycka till!"
"Du är oförbätterlig, Ferdinand, och det duger inte
att strida med dig, jag erkänner mig slagen, slagen
af skräck", sade Gunstorp med komisk patos. "Antag,
att jag ställde upp ett helt batteri qvinnor ..."
"Ställ en enda god qvinna", sade Minny, högt
fullföljande sin tankegång: hvad en enda älskande,
uppoffrande och ihärdig qvinna skulle kunna förmå
öfver honom.
"Bravo, Minny! Se på honom, min själ, ser han inte
till hälften besegrad ut! Ja, en enda god qvinna,
en liten trogen varelse, som, ja exemplet är inte
så långt borta", och han nickade mot sin hustru;
"nå, rodna inte, Minny, ett exempel, som jag kunde
framdraga, om jag ville. Om en sådan der liten qvinna
gräfde, sådde och omarbetade din ofruktbara jordmån,
så skulle den bära frukt, om inte hundrafallt ..."
"Sannerligen jag vet, Anton, hvarföre med den goda
tanke, du hyser om mig, de hundra procenten inte
skola få stå qvar?"
"Nej, hör på honom, Minny, jag tror han drifver gäck
med oss!"
"Låt mig tala till punkt, Gunstorp; ja, hvad mig
beträffar, äro hundra procent lika osäkra som en,
fruktar jag! Du tycker ju om liknelser, nå väl, jag
är ett räntelöst kapital, rätt och slätt, jag är ett
förfallet hus, som jag inte råder någon att taga en
enda inteckning uti, jag är ..."
"En murken ruin .... nej håll, min unge
vän! ... låt inte Minny få en dåligare tanke om dig,
än du förtjenar. Detta dricka vi på ... sherryn är
till din ära!"
Det var ett gladt litet sällskap, som nu reste sig
upp från bordet och slog sig ned i förmaket, och den
unga frun tvekade vid hvilken blå färg hon väl skulle
likna hans ögon, då hon vid ett tankspridt tillfälle
fällde sin söm, och han så godt som på knä räckte
henne den och såg upp.
"Ditt oförmodade besök har gjort, att jag glömt
underrätta Minny om en för henne kanske intressant
nyhet ... det handlar om en omvexling ... i parentes
sagdt, hon är svag för omvexlingar, den unga frun! Och
hon var just bekymrad för en dessert åt dig, Ferdinand
– nu må nyheten åtminstone vara en dessert åt den,
som mest varit bekymrad för en sådan."
"Håll mig inte längre på sträckbänken, Anton!"
"Jag har länge tyckt, att du såg så blek och klen
ut, Minny, – är hon inte blek, Ferdinand? Nej, ett
glas sherry har varit så artigt och lånat dig ett
par rosor, tror jag. Nå, för din eljest osminkade
blekhets skull har jag hyrt oss ett litet sommarnöje
på tre rum utom norr tull, med veranda, sjö och skog;
romantiskt skall det naturligtvis vara, om det skall
duga för dig!"
Om hennes man sagt henne detta, då de voro på tu manna
hand, så skulle hon slagit sin arm om hans hals och
gifvit honom en kyss, men nu, icke för allt i verlden
kunde hon smeka honom, så att Ferdinand Dunkert såg
derpå med sina blå, halft slutna och likgiltiga eller
vidöppna och gäckande ögon.
När derföre Gunstorp drog henne till sig i
öfvermåttet af sitt goda lynne och under medvetande
att kunna bereda henne en glädje, förde hon sakta,
utan att riktigt tänka derpå, undan hans arm och
gaf sig något att syssla med nere på golfvet.
"Det är, som sagdt, ett litet förtjusande
ställe Mariero ... du känner säkert till det,
Ferdinand; det ligger på vägen till Gullerö, en af
din fars egendomar, och tätt invid sjö med dagliga
ångbåtskommunikationer. Jag kommer ut om qvällarne,
och den lilla supéen på verandan får ersätta mig
för det öfriga af dagen, då jag på ungkarlsmanér får
spisa min middag
på värdshus. Nå, hvad tycker du om mina
sommararrangementer?"
"Bra", sade Minny, "och jag gläder mig åt att få
komma på landet."
"Vi blifva så godt som grannar", sade Ferdinand,
"ty Gullerö ligger en half mil eller så från Mariero,
om jag mins rätt, och jag kommer att vara der minst
halfva sommaren."
"Högst en månad, och vi hafva full grönska, – du får
gifva dig ro till dess, Minny!"
Och när nu deras gäst gick, satte Minny sig att drömma
om sommaren och den granne, hon skulle få, och det
lif, hon skulle föra ute på någon bjert gräsmatta
under något skuggrikt träd med en bok eller något
annat sällskap, under det hon väntade på sin man.
Men Ferdinand Dunkert gick hem, och på sin faster,
fru Kalms förfrågan, huru han fann häradshöfding
Gunstorps fru, svarade han:
"En hygglig nolla med ett par stora svarta ögon
... underbara ögon, med ett präktigt maskineri, som
låter henne höja och sänka dem så, som ingen annan."
"De äro rätt intetsägande, – tycker jag."
"Det tycket vill jag inte förta."
"Och hennes konversation vexlar mellan innehållsrika
’jaså’, ’jag tackar’ och ’behagas’."
Ferdinand skrattade. "Ja, mig höll hon på att taga
lifvet af med att ständigt persvadera sina brunstekta
kotletter! Hvar har Gunstorp fått tag i henne?"
"Hos fru Forsner, och har jag förstått henne rätt, så
ställde hon om partiet. Gunstorp lär först hafva friat
till den vackra enkan och fått korgen, då hon lärer
hafva rekommenderat den der Minny, som är fosterdotter
till något obskurt folk i en småstad. Unga Simers, som
du kanske har sett nere på din fars kontor, är hennes
bror .... fru Forsner har också varit mycket god emot
honom, och det var på hennes rekommendation ...."
"Jag förstår, hon har spelat rollen af skyddsengel",
sade Ferdinand med en half gäspning, som orkade han
inte höra på den unga enkans meritförteckning, och
gick in i förmaket, fattade en tidning och gräfde
sig ned i en emma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
