Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXIII. "Nya Sverige." St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man då ännu i Europa sammanblandade Amerika med
Indien. Det heter deri: "Wi Kongl. Maj:ts härvarande
samtelige råd görom vetterligt, att såsom Hans
Kongl. Maj:t vår allernådigste konung medelst dess
öppna bref, dateradt Hufvudqvarteret Smorgonie
i Lithauen d. 21 Febr. 1708, hafver de svenska
församlingarne i Indien nådigst tillkännagifvit
etc." – Det samma kan man se af en inskrift på
en silfverkalk, hvilken ännu begagnas vid alla
nattvardsgångar. Der står omkring foten inristadt:
"Fahlu Bergslags Schenk till H. Trefald. Kirkio
po China i Pennsylvanien A:o 1718. Assessor
och Bergmästare Herr Anders Svab, Tag och drick:
thetta är min blod. I. N. R. I. S. M." Under foten
läses: "H. Erik Björk. P. Fahlu. Fordom vid China
i Pennsylvanien." Utan tvifvel hade denna skänk
tillkommit genom den forne kyrkoherdens i den
amerikanska församlingens åtgörande. Jemte kalken
följde äfven en patEn.
I samma skrin, hvaruti dessa dyrbarheter förvaras,
finnes äfven en liten dosa af silfver. Unonius
berättar, att man vid hans besök i Wilmington visade
honom den lilla ålderdomslemningen, men tillika
förklarade, det man förgäfves sökt utgrunda,
hvartill den samma fordom kunnat användas. Det
var dock lätt att se, det dosan var en oblatask,
och förklaringen deröfver väckte alla närvarandes
förundran. I de amerikanska och anglikanska kyrkorna
begagnas nämligen i stället för oblat fint hvetebröd,
som, innan det sättes fram på altaret, skäres i små,
på den undra kanten nära sammanhängande, skifvor,
hvilka först vid läsningen af instiktelseorden:
"tackade, bröt det", sönderbrytes, att sedermera
öfverlemnas åt nattvardsgästerna. Och man håller så
noga på detta bruk, att en prest icke skulle våga
härutinnan följa det svenska kyrkobruket.
Vi tillåta oss här anföra Unonii egen skildring
af det intryck, som hans vistande derstädes gjorde
på honom. "I sällskap med Van Deusen (den svenska
församlingens pastor) besökte jag sedermera",
säger han, "flere af församlingens medlemmar,
och prästgården var under dessa dagar sällan
tom på gäster, hvilka der infunno sig, för att
äfven utom predikstolen lära känna den svenska
predikanten. Aldrig kan jag glömma den vänskap och
det deltagande, som skänktes mig af denna församlings
medlemmar, vare sig, att de voro af svensk härkomst,
eller icke. Hos dem alla var det någonting svenskt,
som gick mig till hjertat och som gaf sig tillkänna
i det handslag, man gaf mig, i den välvilliga blick,
med hvilken man såg mig i ögat, liksom i den vördnad,
hvarmed de talade om Sverige, samt det lifliga
intresse, de uttryckte och verkligen äfven bevisade
för de nya svenska utvandrarne i Vestern. Jag måste
tala med dem om Sverige, om den svenska kyrkan,
det svenska konungahuset. Tusende frågor gjordes mig
derom, än af den ena, än af den andra. Man begärde,
att jag skulle låta dem höra det rena, välljudande
svenska språket, hvarpå jag sjelf under de sista
månadernas förlopp högst sällan haft tillfälle
att uttrycka mig; vanligtvis uppläste jag då den
apostoliska trosbekännelsen eller några verser af den
svenska, herrliga Davids-sången: "Upp Psaltare och
harpa". Naturligtvis förstod man ej ett ord häraf,
men man lyssnade dock dertill, liksom med en helig
rörelse. För mången ålderstigen var det ett echo från
hans lifs vårmorgon, ty flera mindes ännu prosten
Girelius [1]
och hans familj; några hade som barn af
honom erhållit det heliga dopet."
Som ett minne från den svenska tiden bör äfven nämnas
kyrkoboken. Det är en tjock, med starkt band försedd,
bok, beräknad för flera mansåldrar. Boken begagnas
ännu i dag och innehåller ända från den tid, då
kyrkan byggdes, en fullständig förteckning öfver
församlingens medlemmar, äfven barndop, dödsfall
etc. På kyrkans vägg synes bland andra inskrifter
äfven Carl XI:s namn.
Innan vi lemna dessa ännu lefvande intyg på, att dessa
trakter vid mynningen af Delaware-floden inom de här
till hvarandra angränsande staterna Pennsylvanien,
New-Jersey och Delaware en gång varit svensk
tillhörighet med svensk befolkning, svensk styrelse
och svensk gudstjenst, må vi anföra ett par utdrag ur
amerikanska arbeten om detta svenska nybygge. Flera
sådana hafva utkommit,
[2] hvilka bära vittne om,
med hvilken kärlek man i Amerika samlar och vårdar de
historiska minnena, under det man hos oss i Europa
nästan glömt, att vi en gång ägt ett nybygge i den
nya verlden. De äldre berättelserna om det samma af
en Jesper Svedberg, en J. Camponius Holm, en Acrelius
hafva hos oss alldeles råkat i förgätenhet, medan
man i Amerika hopsamlar allt, som äfven i de minsta
omständigheter tjenar att breda ljus öfver detta ämne.
Det frihetsälskande svenska sinnet, som icke kunde
lida våld och orättvist förtryck, framhålles i ett
af dessa arbeten. Sedan svenskarne förlorat sitt
område till holländarne och engelsmännen åter voro i
färd med att underlägga sig dessas, så sändes en Sir
Robert Carr till Delaware "att föreställa svenskarne
derstädes den lycka, som nu beskärdes dem att åter
komma under en monarkisk styrelse". Svenskarne
underkastade sig också den engelska regeringen, men
den engelske guvernören, hertigen af York, började
snart förtrycka dem, i det han godtyckligt stiftade
och upphäfde lagar, till- och afsatte embetsmän
och "med sina låga begrepp om folkets politiska
och borgerliga rättigheter utöfvade en fullkomlig
envåldsmakt", och då satte sig de svenska nybyggarne
till motvärn. En vid namn Königsmark, som vanligen
kallades "långe Finn",
satte sig i spetsen för dem och hade till
medhjelpare en vid namn Henrik Coleman. Om den förre
heter det: "han är märkvärdig i Delawares annaler,
såsom varande på vår strand
den förste man, som hade mod att uppresa sig mot ett
förhatligt och oinskränkt enväldes gissel". Deras plan
strandade emellertid; nybyggarne bodde för aflägset
från hvarandra, för att kunna med förenade krafter
uträtta något. Königsmark tillfångatogs och dömdes
till döden, men slapp undan med spöstraff och att,
bränmärkt på bröstet såsom upprorsstiftare, säljas
såsom slaf på Barbadoes.
De svenska nybyggarne erhålla i dessa arbeten högt
beröm. "Deras första och vigtigaste omsorg var", heter
det, "icke att förvärfva jordiska rikedomar, men att
i vildmarken uppbygga kyrkor, till Guds namns ära,
och kunna de i religiöst afseende väl framställas som
mönster för det slägte, som nu innehafver den jord,
som af dem först uppodlades." – "I landets omkring
Delaware-floden första bebyggande af svenskarne",
heter det i ett annat arbete, "och i det goda, som
detta fromma folk genom sina religiösa inrättningar
och såsom kristna här utsådde, kunna vi tydligt skönja
Guds hand och ett bevis på hans nåd. Mäktiga folk,
nya stater, blomstrande republiker, till slut måhända
stora konungariken och herradömen skulle uppstå i den
vestra hemisferen; kristendomen skulle här predikas
och utbredas, dess institutioner grundläggas och
dess verksamhet utvecklas på ett alldeles nytt fält
och under helt och hållet nya förhållanden. Det
var derföre för kommande åldrar icke likgiltigt,
hvilket folk här lade grunden till ett blifvande
samhälle och huru de religiösa inrättningar och
lärodogmer voro beskaffade, hvilka de förde med sig
från den gamla verlden och hvilka här skulle komma
att utöfva inflytande på kommande tider. Lyckligt
hade det varit för då ofödda slägten och för dem,
som härefter skola uppstå, om alla utvandrare liknat
svenskarne och om den gudsdyrkan och alla de religiösa
inrättningar och trosläror, som hit öfverflyttades,
varit lika rena som de, hvilka detta folk förde med
sig från sitt fädernesland."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
