Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXIII. "Nya Sverige." St.
- Sol och vår. E. S-dt.
- Darrålen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett minne, till hvilket man inom den nya verlden
blickar tillbaka med sådana känslor, synes vara
värdt att allmännare kännas inom Sverige sjelft! Utan
tvifvel skall ock en hvar, som genomläst ofvanstående,
hvari vi sökt anföra det hufvudsakligaste af de
minnen, som i dessa trakter tala om vårt gamla
Sverige, känna sig lifvad af någon åstundan att
närmare lära känna detta svenska nybygges historia,
huru det började och huru det upphörde att finnas
till. Utrymmet nekar oss, att här skildra denna
historia, huru kort och enkel hon än må vara, och
derför må vi från ståndpunkten af det
närvarande i nästa häfte öfvergå till det förflutna. Det
förra är i allmänhet, såsom hvar man finner, lättare
att lära känna. För den, som besöker trakten från
Philadelphia till Wilmington, ligger det liksom
framför fötterna, för andra erbjuder det här ofvan
anförda arbetet (Minnen från Amerika af G. Unonius)
ett lätt funnet medel. Det sednare åter, skildringen
af det förflutna ur inhemska källor, måste hämtas ur
gamla och förlegade böcker, hvilka möjligen endast
någon vetenskapsman för ett eller annat ändamål tager
ned från deras plats på bokhyllan i något af våra
större bibliotek.
St.
Sol och vår.
Sånggudinna! är du rent förryckter:
Hör du ej hur alla lärkor slå?
Här är lyran: inga undanflykter!
Sjung, madam, si så!
Sjelfva himlen klar sin panna stryker.
Som en vink att våren nu begynt,
Och ur jordens öppna fönster ryker
Klister, damm och dynt.
Solen gassar, ängarna florera
Med en gröda, som stod nyss och skalf.
Trädens kronor kupas mer och mera
Till ett tempelhvalf.
Örnen spänner sina breda segel,
Myran vaknar ur sin vinterköld,
Och vid kusten ligger hafvets spegel
Som en solblank sköld.
Fink och trastar sig i träden skocka:
Det är klang och fröjd och harmoni!
Och i skogen höres vårens klocka
Med sin kuku i.
Zefir far på sommarlätta vingar
Och tar lifvet som ett tidsfördrif,
Och en fjällbäck genom dalen klingar
Med sitt positiv.
Lilla svalan flyger upp och neder
Kring min tak-ås utan ro och rast:
Glad att snart få sätta bo, hon reder
Hem och härd i hast.
Sädesärlan ses i luften hugga:
Det är knott hon ljustrar och förtär;
Ankan seglar på sin egen skugga
Mellan land och skär.
Våren fattat sjelfva gamla tuppen:
Maken till crescendo ingen gör.
Spricker han och dör kanske på kuppen,
Rår jag ej derför.
Lifvet spritter genom all naturen,
Våren skapar om oss på en gång,
Och för menniskan och kreaturen
Kammar’n blir för trång.
Djur och menniskor hvarandra härma,
Se på kornas längtansfulla drag:
Allt vill ut att lufta sig och svärma –
Så vill äfven jag!
E. S-dt.
Darrålen.
Sedan slutet af sjuttonde århundradet, vid hvilken tid
Richer reste i Guyana, hafva åtskilliga läkare och
naturforskare berättat om en fisk, hvars förmåga att
gifva elektriska slag är större än hos alla andra,
som hittills blifvit bekanta; men först Alexander
von Humboldt förvärfvade sig förtjensten att hafva
gifvit oss så noggranna upplysningar derom, att
hans meddelanden ännu i dag måste anses som de
fullständigaste.
Den här ifrågavarande fisken betjenar sig af den
nämda förmågan alldeles efter godtfinnande, till sitt
försvar, äfven för att lättare bemäktiga sig sitt
byte. Elektricitetens frambringande hos de elektriska
fiskarne sker genom särskilta, i deras anatomiska
byggnad ganska olika anlagda organer. Mera ryktbar än
andra elektriska fiskar är den amerikanska darrålen
(Gymnotus electricus). Darrålarne blifva 4-5 fot
långa, tre tum tjocka, hafva en sammantryckt kropp,
litet hufvud, ingen ryggfena, då deremot analfenan
räcker ända till stjertspetsen, och äro till färgen
olivgröna och bruna. De finnas blott i de långsamma
strömmarne och kärren i det eqvatoriala Amerika,
hvarest de, emedan de fördrifva andra fiskar och
äro farliga för menniskor och mulåsnor, anses som en
landsplåga. De elektriska organerna, ett på hvardera
sidan, intaga hos dem en stor del af kroppen. Man
fångar dem medelst harpuner, sedan man först låtit
dem uttömma sin kraft å mulåsnor. Under nyare tiden
hafva darrålar och elektriska malar förts lefvande till Europa
och de elektriska företeelserna blifvit med särdeles
noggrannhet undersökta af Faraday och Dubois-Raymond.
Men det är, som nyss sades, Alexander von Humboldt man
har att tacka för den första noggranna beskrifning
öfver den egendomlige darrålen. Vi vilja ur en
af denne ryktbare naturforskare år 1806 hållen
föreläsning om den elektriske ålen återgifva de
delar, som kunna erbjuda ett särskilt intresse för
våra läsare.
".... Efter tre dagars fåfäng väntan i staden Calabozo
beslöto vi att på egen hand begifva oss till
platserna och anställa försök under bar himmel,
å stranden af dessa kärr, hvari darrålar talrikt
förekomma. Vi bröto genast upp mot en liten by,
kallad Rustro de Abajo. Derifrån ledsagade oss
indianerna till Cano de Bera, en gyttjig
och stillastående bassin, men omgifven af en skön
vegetation. Vi blefvo mycket förvånade, då man
sade oss, att man skulle fånga en half skock halfvilda
hästar å de närgränsande savannerna, för att deraf
betjena sig vid fisket af elektriska ålar.
"Under det att vår värd förklarade för oss det egendomliga
sättet att fånga fisk i denna trakt, anlände häst-
och mulåsneflocken. Indianerna hade anställt en
slags skall, och ansättande djuren från alla
håll, tvingade man dem att begifva sig ut i
vattnet. Endast ofullständigt kan det intressanta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0135.html
