Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- De sensitiva växterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De sensitiva växterna.
Då vårt andliga öga flyktigt genomvandrar det
organiska lifvets vidsträckta rike och ilar från
djurverldens jättegestalter till den tropiska
växtverldens tusenåriga former, ana vi vid de
olikheter, som sådana representanter af de båda
rikena förete, visst icke, att det gifves föremål,
framför hvilka forskaren står begrundande och frågar:
"månne växt eller djur?" Sådana gåtlika organismer
varseblifva vi till exempel vid femhundrafaldig
förstoring: små färglösa slemmassor, som i detta
ögonblick ligga stilla såsom klot, inom en kort stund
framsträcka en vattenklar arm, hvartill kommer en
annan i motsatt riktning, o. s. v., bildande en fyra-
till sexstrålig stjerna. Nu inströmmar kroppens hela
innehåll i den ena armen, i det alla öfriga försvinna;
så far hela massan framåt, alltjemt framskjutande en
vattenklar arm, hvarvid nu ett litet stärkelsekorn
uppslukas, för att efter få minuter åter aflägsnas
Detta är helt visst ett djur, ty det rör sig
och upptager näring! Ingalunda: det är ett visst
utvecklingsstadium af en svamp. Der, i en droppe
hafsvatten, fara pilsnabbt små gröna, päronformiga
kroppar, försedda med en röd ögonpunkt och små
ögonhår. De vända sig så hastigt, att betraktarens
blick icke kan följa. Icke heller dessa äro djur;
det är celler af stora hafsalger, de jättelika
slägtingarne till de "vattentrådar", hvilka liksom
gröna skägg öfverdraga stenarne uti våra bäckar.
Det gifves intet genomgripande skiljemärke för djur
och växt, och den frivilliga rörelsen och känseln,
som vi efter regeln blott tillskrifva djuret, men
hvilka vi hos de lägre djurklasserna ofta icke förmå
upptäcka, förekomma också delvis hos växtriket, såsom
vi finna af de växter, som kallas känselplantor. Och
skulle vi kanske icke kalla det känsel, då ett
lätt tryck förmår den ömtåliga mimosan att sluta
alla sina blad? De enskilta småbladen trycka sig
tätt intill hvarandra uppåt; bladskaften af andra
ordningen luta sig mot hvarandra, hufvudbladskaftet
sänker sig nedåt. Plantan sörjer och smäktar. Efter
en stund höjer sig bladet åter och utvecklar sig:
smärtan är öfvervunnen.
Mimosa pudica, den egentliga känselplantan, är
den skönaste och bäst studerade representanten
af en grupp bland "mimoseerna", af hvilka en stor
del visar en egendomlig retlighet, såsom vi till
exempel varseblifva vid akaciebladens sömn och vid
klöfverbladens rörlighet. Visserligen sker detta icke
så märkbart som hos mimosan, hvilken med anledning
af sin underbara egenskap redan länge sedan vandrat
från sitt hemland (Brasilien) till våra drifhus,
hvars stilla, fuktigt varma luft lät växten glömma
sitt gamla hem och gaf oss tillfälle att på nära håll
studera hennes natur.
En noggrann iakttagelse visar oss nu först och
främst, att växten icke alltid är lika retlig,
ja, att hon under vissa omständigheter kan blifva
fullkomligt känslolös. Det sednare tillståndet är
dock ett abnormt, hvartill merendels en allt för låg
temperatur är orsaken; likaledes förminskar stor torka
växtens känslighet, och först i det varma drifhuset,
skyddad mot allt för starkt solljus, inträder hon
i stadiet af sin högsta retlighet. Hela väfnaden
är då starkt spänd, det ringaste drag eller tryck
förmår redan bladen att sammanvika sig; på samma
sätt som ett tryck verkar äfven elektriciteten,
ja till och med de medelst ett brännglas uppfångade
solstrålarne äro i stånd att försätta hela växten
i det retade tillståndet. Men hvad föregår väl i
växtens inre vid denna vexling mellan förvissnande
och återupplefvande? Härpå svarar oss anatomen; han
genomskär hufvudbladskaftet från ofvan ned igenom
och visar oss vid basen deraf, der, hvarest bladet
var fästadt vid stängeln, en kuddformig upphöjning,
en svällande kropp, som består af små, tunnväggiga
celler, hvilka äro egnade att hastigt i sig upptaga
mycket vatten, men också att lika hastigt åter afgifva
det samma till fiberknippan. Denna egendomlighet
besitter företrädesvis undra hälften af den der
kudden. Förorsakas derföre någon rörelse i bladet
genom stöt eller drag,
genom solstrålar eller elektricitet, så utträder vattnet ur dessa
celler; cellerna blifva slappa och falla samman, och då det
var dessa, som genom sin svällning stödde bladskaftet, kan detta
nu icke mer hålla sig uppe: det böjer sig mot marken och
plantan sörjer. Är skakningen förbi, uppsuga cellerna åter
vatten och bladet höjer sig modigt och friskt som förut.
Ända hittills har man icke kunnat förklara orsaken till
rörelsen hos en växt, som har sitt hem i sanka, sumpiga trakter
af Nord-Carolina och är bekant under namnet "Venusflugfällan".
Denna (Dionæa muscipula) bildar en liten täck, blott några
få tum hög planta med från roten utgående blad, som
uppbäras af breda, vingade bladskaft. Här är den egentliga
bladskifvan den retliga delen; hon är genom en medelnerv delad
i tvenne lika hälfter, hvilkas kant är besatt med en enkel rad
af styfva hår. Ungefär i midten af hvardera halfvan finnas
på öfra sidan trenne borstformiga hår, som beteckna bladets
känsliga ställe, och vid den lättaste beröring deraf böja sig
de begge bladskifvorna genast emot hvarandra. De styfva
håren å begge sidorna gripa då in i hvarandra liksom fingrarne
hos tvenne hopknäppta händer och bilda, innan ännu bladet
fullkomligt slutit sig, ett galler öfver dettas allt mindre
blifvande fördjupning, hvaruti vanligen då en insekt befinner sig
som fånge. Det stackars djuret ser sig inneslutet, vill slita
sig löst och arbetar med fötter och vingar; men derigenom
blifver retningen blott ytterligare förökad, och bladet tillslutes,
om möjligt, ännu tätare. Fällan förblifver sluten, så länge
fången ännu rör sig, och denne rör sig, så länge han förmår.
Nu är det stilla, bladet öppnar sig; fången, merendels en liten
fluga, är död. Detta är venusflugfällan, hvars nära slägtinge
vi måste uppsöka mellan mosstufvorna i våra kärr. Der finna
vi den täcka daggörten, arterna af slägtet Drosera, blott några
få tum höga plantor, som bilda täcka, med perlor beströdda
bladrosetter. De röda körtlar, som tätt betäcka bladet,
frambringa en färglös, klibbig fuktighet, som gaf plantan dess namn;
genom den samma blifver det intet ondt anande lilla djuret
fasthållet och går sålunda en säker död till mötes.
Så verkar den täcka daggörten förödelsebringande
bland insektsverlden; men under ett tidigare stadium
af läkarekonsten blef denna ört högligen värderad,
såsom medel mot fräknar och dylika hudsjukdomar,
såsom svettdrifvande medel; äfven mot feberfria
lunglidanden, intermittenta febrar, vattensot och
ögoninflammationer blef den använd. Det förr
i högt anseende stående guldvattnet, aqua
auri, hvilket gällde som universalmedel, bestod
hufvudsakligen af ett extrakt ur denna planta.
De förr i Italien af denna planta beredda
likörerna förde namnet rosoglio (ros solis),
ett namn, som ännu i Österrike gäller helt
allmänt för vissas slags sockerhaltiga drycker.
Vi hafva blott angifvit några af de mest i ögonen fallande
rörelsefenomenen inom växtriket; huru många
gifves det icke, som först den öfvade blicken
finner! Tistelarternas ståndare, i sitt naturliga läge
krökta, utsträcka sig vid beröring; berberis-buskens
ståndare visa sig på liknande sätt retliga; ståndarne
hos många nässelväxter ligga före blomningen krökta
och springa vid mognadstiden upp med stor kraft,
hvarvid det bortdammande frömjölet uppstiger som ett
ångmoln, liksom kärnorna af springgurkan slungas
fotslångt bort från den mogna frukten. Vi se,
huru rörelserna i växtriket förökas; icke blott
i de enskilta, sammansatta organerna: växternas
stänglar, blad och blommor, finnes rörelse, nej,
ännu mera och beständigt inom den organiska kroppens
enskilta byggnadsstenar, inom sjelfva cellen. I de
enskilta cellerna hos brännässlans hår ser man vid
stark förstoring saften gå i höjden uppefter en vägg
och åter nedstiga utefter en annan; på samma sätt
i mångtaliga andra fall. Ingenstädes varseblifva vi
hvila; öfverallt är rörelse; här i ögonen fallande och
snabb, men blott temporär; der omärklig och långsam,
men beständig. Blott döden medför hvila. Allt, som
lefver, visar en evig vexling, evig rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0139.html
