Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XII. Nicodemus Tessin, d. y. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ett ännu vigtigare värf skulle anförtros
den redan så rutinerade arkitekten. Det gamla
Stockholms slott var en stor samling af byggnader,
hvilka tillvuxit efter hand och företedde olika
tidsåldrars smak. Kärnan i det hela utgjordes af ett
väldigt torn, det bekanta "Tre Kronor", som reste
sig fem eller sex våningar högre, än de gråa, släta
"längor", som i fyrkant omgåfvo innanbyggnadens
tvenne borggårdar. Fyrkantens hörn voro befästa
med lägre, fyrsidiga torn, hvilka fulländade
det krigiska utseendet. Sedan Johan III:s tid,
då det mesta blifvit åtgjordt, hade många delar
råkat i ett ytterst bofälligt skick, och det
hela motsvarade hvarken tidens eller nödtorftens
fordringar. Redan 1682 begynte Carl XI umgås med
tanken på att bygga om slottet. Denna tanke mognade
småningom och uppdrogs slutligen åt Tessin att bringa
i verkställighet. Han ansåg sig likväl ännu icke
fullt mogen för uppdraget, utan begärde och erhöll
tillåtelse att företaga en ny resa till Paris och
Italien år 1687.
Återkommen följande året, framlade han för Carl XI
sina ritningar, hvilka voro enkla, men särdeles
lyckligt funna. Svenska folkets resurser ålade
konstnären vida större sparsamhet i de prydande
delarne, än hvad Mansard samtidigt behöfde iakttaga
vid slottsbyggnaden i Versailles; men Tessin gjorde af
nödvändigheten en dygd och vann, med bortkastandet af
kolonner, frontoner, framsprång och skuggeffekter,
en enkel, harmonisk skönhet, som oeftergifligen
väcker beundran.
Då Carl XI beslutat något, skulle det genomföras
med nästan häftig energi. Kongl. bref förbjödo de
arbetare, Tessin ville begagna, att söka arbete
hos andra, och de handtverkare, han funne bäst och
pålitligast, skulle vara förpligtade att på hans
befallning infinna sig. För murareskrået gällde
dessutom, att ingen af embetet skulle understå sig
att göra någon pojke till gesäll, mycket mindre
någon gesäll till mästare, förr än Tessin dertill
gifvit sitt bifall. Med sådana medel kunde Tessin
göra underverk. Man grep verket an med norra flygeln,
hvilken inneslöt Johan III:s slottskyrka. Hörntornen
nedrefvos och en ny grundval lades 1692 – och blott
fem månader derefter stod den nya längden färdig i det
ädla skick, den äger än i dag. Den lägre flygeln, som
i norr omsluter Logården, ingick ej i den ursprungliga
planen; men uppkörseln med de bekanta lejonen, hvilka
äro bland konstgjuteriets första alster i Sverige,
var till anordningen den samma, som nu.
Slottskyrkan blef qvar på sin plats och ombyggdes,
enligt traditionen, så skickligt, att gudstjensten
ej behöfde afbrytas. Dess inredning var i det
närmaste fullbordad, då Carl XI dog, 1697, och den
härjande slottsbranden utbröt, ur hvars lågor man
knappast kunde rädda Carl XI:s lik. "Tre Kronor"
störtade tillsammans och drog annat med sig i fallet;
åtminstone de gamla delarne voro innan kort en hop
af rykande ruiner. Nybyggnaden led deremot mindre:
endast ett par af ekdörrarne behöfde omgöras.
Rådet beslöt, att återbyggandet genast skulle
börja. Oaktadt den högtidliga kongl. begrafningen,
kunde Tessin redan efter sex veckor framlägga
teckningarne till andra nya delar af slottet. De
gillades och förskaffade Tessin titeln af
öfverintendent. Byggandet företogs nu genast i större
skala, än det gamla slottet. Södra och vestra sidan
fingo en något yppigare utstyrsel; men den östra
sidan deremot, hvilken genom logårdsflyglarne erhöll
ett särdeles imposant utseende, närmade sig i enkel
skönhet verkets ursprungliga stil. Estlander anser,
att det bland renaissancepalats blott finnes ett,
som i proportionernas skönhet är jemförligt med
Stockholms slott – nämligen "palazzo Farnese" i Rom.
Tessin sjelf fick emellertid ej skåda det stora
verkets fullbordande. Det nordiska kriget, som
mer och mer lade beslag på regeringens tankar och
hjelpkällor, kom emellan, så att verket slutligen
helt och hållet afstannade 1709. Men i den mån,
slottsbyggnaden inställdes, uppdrogos åt
Tessin nya befattningar. Hofmarskalk 1697, blef han
öfverste-marskalk 1705 och kongl. råd 1712. Härunder
hade han många svårigheter att bestå. Såsom
öfverste-marskalk måste han hafva uppsigt öfver
hofvets ekonomi och råkade härigenom i ofantligt
trassel med "hof-fruntimbret". Tessin var nämligen
mycket hushållsaktig och visste att under sjelfva
krigen handhafva hofvets
hushållning så, att den ej åsamkades någon
skuld. Beskow meddelar utdrag af Tessins brefvexling
med konungen i Bender genom statssekreteraren Feif,
hvilka äro ganska putslustiga. Så klagar Tessin öfver,
att "fruntimret vid tilltagande år intet låter stoppa
munnen med socker", hvaråt konungen hjertligen ler,
men anmärkande: "att man på allt sätt måste söka att
insinuera sig hos fruntimret, och göra dem allt till
behag, undantagandes det ena!"
Med konung Carls växande olyckor ökades äfven
splittringen inom rådet. Rikets hufvudnäringar
aftynade, handeln låg nere, folkstocken minskades,
så att fattigdomen var en allmänt sedd gäst; och
likväl fordrade rikets välfärd, att dess många
påträngande fiender skulle afvärjas – men härtill
behöfdes penningar. Om dessa skulle insamlas efter
gamla sättet, skulle ingenting kunna fås. Den till
grefve år 1714 upphöjde Tessin föreslog då, understödd
af flera andra, att beskattningen borde utgå efter
förmögenheten. Rikets ständer antogo förslaget och
uppdrogo åt Tessin att öfvervaka dess utförande. "Man
känner, huru så beskaffade saker vanligen blifva
upptagna", säger af Nordin i sin minnesteckning. "Den
fattige gifver åt Fäderneslandet sin skatt med minsta
knorr: den rike, ofta mindre billig, umbär icke gerna
något af sitt öfverflöd."
Härigenom ådrog sig Tessin naturligtvis stor ovilja å
de rikas och maktägandes sida, hvilka ej heller skydde
att kasta skugga öfver den store mannens karakter
och ställde honom i parti-ensidighetens skefva dager.
En annan vigtig sak skaffade ej heller grefve Tessin
vänner. Under de stora oroligheterna, genommarscherna,
värfningarne och utskrifningarne, var det naturligtvis
omöjligt att få polis- och justitiemål alltid så
fort och noggrannt utförda, som önskligt varit,
i synnerhet som rättegångsväsendet ännu var mycket
inveckladt. Konungen var derför betänkt på att
härvid göra någon ändring genom tillsättandet af
tjugoåtta ordningsmän öfver hela riket, i spetsen för
hvilka Tessin skulle stå, i trots af hans bestämda
vägran. Denna nyhet väckte starkt misshag, emedan
det ansågs för en yttring af olidligt polisvälde,
mot hvilket folkets stämning i alla tider upprest sig.
Organisationen trädde likväl ej i verket, och
konungens plötsliga död drog ett streck öfver den
samma, såsom öfver så mycket annat. Men oviljan hos
de maktägande mot Tessin, som åtnjutit konungens höga
förtroende, äfven då denne varit uppretad mot det
öfriga rådet, kom i stället snart till utbrott under
det nya statsskicket. Det är bekant, att konungen,
om sommaren, samma år han stupade, uppdragit åt
Tessin att uppsätta en lista öfver det nya riksråd,
hans maj:t ville hafva tillsatt, och att utbrottet
var nära, då kulan vid Fredrikshall förlöpte sig. Det
var naturligt, att de gamla råderna, som hade nys om
saken, nu skulle, om de kunde, taga hämd på Tessin,
och främst bland dem stod grefve Arvid Horn, som
dessutom ej kunde fördraga någon, den der stått Carl
XII nära. Men Tessin, som var nog klok att underkasta
sig det nya statsskicket, var derför äfven oåtkomlig
såsom riksråd. Deremot trakasserades han på allt
sätt såsom öfverste-marskalk och öfverintendent samt
gjorde sig slutligen skyldig till något öfveriladt
steg i fråga om en trädgårdsmästare vid Carlberg,
dervid det kom till ett uppträde mellan Tessin och
konung Fredrik. Denne, som misstänkte Tessin för
att vara holsteinska huset tillgifven, liksom andra
Carl XII:s vänner, begagnade detta tillfälle att söka
åtkomma den obehaglige mannen och anklagade honom hos
rikets ständer vid 1726 års riksdag. Följden blef,
att Tessin fick nedlägga riksrådsbefattningen, med
bibehållande af titel och lön. Han var nu 73 år gammal
och fann det lugn, som nu bereddes honom, välkommet,
ehuru han i tiden blott fick njuta deraf till 1728,
då han afled.
Han hade varit tvenne gånger gift: först med
grefvinnan Hedvig Eleonora Stenbock och sedan med
Maria Horn. I förra äktenskapet hade han sonen Carl
Gustaf Tessin, som skulle sprida ökad glans öfver ett
namn, hvilket är oskiljaktigt från svenska konsten och
skall, såsom hans minnestecknare i Svenska Akademien
sade, lefva, "så länge Sverige skönjer och förädlar
den goda smak, som han först inbragte".
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
