- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
146

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om ångbad. - Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. 1. Ett ungdomsminne.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för slagfluss eller svårare fall af snufva, och för dem, som hafva
åderbråck eller organiskt hjertfel. Ångbaden äro dessutom
skadliga för dem, som hafva anlag för svimning och kramp (i
synnerhet fallandesjuka), för febersjuka, liksom för sådana
individer, som i allmänhet äro svaga. Begagnandet af ångbad
erfordrar likväl alltid någon försigtighet, och det bör aldrig
användas utan läkarens råd.

Dessa bad äro redan sedan långt tillbaka allmänna i
Orienten, och i Ryssland synas de hafva blifvit ett verkligt
nationalbehof, ty alla samhällsklasser begagna sig der af dessa
hygieniska inrättningar, hvilka intaga vidsträckta platser.
Badstugorna indelas i tre klasser: i den billigaste betalas tre kopek
(= 9 öre). I de tvenne billigare badas gemensamt. (Qvinnorna
hafva naturligtvis sina särskilta badrum.) I första
klassens bad är man ensam, men den inre anordningen är den samma.

Rummen äro prydda med smak, ja äfven med lyx. Man
inträder i en temmeligen rymlig försal, försedd med en tjock
matta samt speglar och prydliga möbler; det är här man
afkläder sig samt hvilar efter badet. I en andra sal finnes
ett badkar; derifrån inträder man slutligen i den under de
långa vinteraftnarne starkt upplysta ångbadstugan.

Tvenne gånger i veckan uppvärmas ångbadstugorna, men
vattenbad hållas alltid färdiga. Det är i synnerhet om
lördagen och under vintern dessa anstalter besökas; från alla håll
ser man då långa rader af åkande och gående anlända –
män och qvinnor, en hvar under armen försedd med ett paket,
innehållande, utom ett linne till ombyte, en handfull groftågiga
blånor, för att dermed gnida kroppen. Så finnes det badanstalter,
som på en enda lördag besökas af mer än fyra tusen menniskor,
och i Petersburg är dessa inrättningars antal ganska betydande.

Äfven hos oss börja ångbaden blifva allt mer och mer
allmänna. I synnerhet under den långa vintern äro de att
rekommendera såsom ett det verksammaste medel till helsans
bevarande, och ett bad i veckan torde då vara det normala och
för sundheten mest välgörande sätt att begagna dem, för så vidt
ej några speciella sjukdomsfall påkalla ett oftare upprepadt bruk.


Mäster Håkan.



Berättelse af Richard Gustafsson.

1.

Ett ungdomsminne.

Det finnes en klass af menniskor, som deruti likna kajorna,
att de helst slå upp sina nästen uti gamla murar och
visa en afgjord kärlek för kyrkmurar. Till denna
menniskoklass räknas klädmäklaren.

I Tyska kyrkans mur såg man förr en hel rad af dessa
mörka kyffen, som syntes ännu mindre derför, att de voro
fullpackade med gamla kläder, skodon, sadelmakarearbeten,
förfallna möbler och allehanda skräp.

Uti en af dessa skrubbar lefde och regerade sedan länge
en gammal man, som af grannarne kallades Håkan, ty något
annat namn visste de icke på honom. Ibland fick han heta
"Håkan med pelsen", och detta namn kom deraf, att gubben,
så länge man kunde minnas, gått klädd i en gammal sliten
pels, både vinter och sommar, blott med den skilnad, att den
malätna skinnkragen, som om vintern dolde Håkans hela ansigte,
under sommarens dagar låg nedviken öfver det urblekta och
lappade klädet.

Ett gammalt ordspråk säger, att "skomakarens hustru
och smedens häst hafva alltid sämst på fötterna"; men man
kan gerna tillägga, att ingen är så dåligt klädd, som en
klädmäklare. Åtminstone har det så varit, och som Håkan var
en man af den gamla tiden, så var den fula pelsen fullkomligt
på sin plats, då den hängde öfver den gamle klädmäklarens
magra skuldror. Men mången, som såg honom, tänkte likväl,
att det var blott af snålhet som gubben begagnade det
hopflickade plagget, då han hade rik tillgång på snygga kläder
i sin skrubb, och så småningom fick Håkan det ryktet om sig,
att vara en girig menniska.

Håkans utseende var för öfrigt allt annat än inbjudande.
Hans ansigte var magert och djupa fåror hade lagt sig öfver
panna och kinder. På den tunna och spetsiga näsan hvilade
ett par kolossala glasögon med hornbågar, och bakom glasen
stirrade de gråa ögonen med en intetsägande blick. En gulnad
peruk betäckte hans kala hufvud, men ögonbrynen deremot
voro så buskiga och stora, att öfra delen af hornbågarne
försvunno under den rika hårväxtligheten.

Det var en afton i början af Oktober månad. Efter några
ruskiga höstdagar hade sommaren helt oförmodat återkommit,
liksom för att med sitt mildaste småleende säga ett sista
farväl. När solen vid middagsstunden hittat vägen mellan de höga
husen och sänkt sina strålar ned på gatan, hade det känts
riktigt sommarljumt, och Håkan drog ned sin pelskrage, som
under vissa tider på året var lika tillförlitlig som en
termometer, för den, som rätt förstod sig på att tyda dess
ställningar.

Affärerna hade gått dåligt under dagens lopp, och Håkan
stängde sitt kyffe tidigare än vanligt. Det var ännu knappast
skymning, då den gamle klädmäklaren satte jernbommen för
dörren och vandrade bort från sitt kontor och magasin i kyrkmuren.
Han ställde kosan åt norr och stannade omsider framför
ett litet trähus, långt bort på Tullportsgatan.

Den låga byggnaden hade blott en våning, med fyra små
fönster utåt gatan. För många år tillbaka hade den varit
gul till fårgen, men nu var den hvarken gul, hvit eller grå,
utan hade den obestämda färg, som tillkännagifver, att den
allt förhärjande tiden ensam bestått kulören. Ena sidan af
huset stödde sig mot ett rappadt tvåvåningshus, och på den
andra sidan utsträckte sig ett plank, med en liten
ingångsport närmast byggningen.

Denna anspråkslösa egendom tillhörde Håkan "ograverad",
och der hade han haft sitt hem sedan ett tiotal af år tillbaka.
Håkan lyftade upp klinkan och trädde in genom den låga
porten. Han stannade på den gräsbevuxna planen innanför
planket och betraktade en stund tre stycken getter, som
betade den ännu frodiga grönskan. Två af getterna voro svarta
och grå, men den tredje, en liflig ungdom, var hvit som snö.
Den hvita geten var Håkans favorit, fastän han icke sett henne
mer än några dagar, ty deras ägarinna hade icke varit Håkans
hyresgäst längre än sedan den förste Oktober. Hvar gång
Håkan kommit hem om qvällarne, hade han stannat, för att se
den hvita getens krumsprång, men i afton betraktade han det
lifliga djuret med större nöje än vanligt, och det hände, hvad
som aldrig händt förr, att han lockade geten till sig.

"Kom nu lilla tossan!" sade gubben och sträckte ut handen,
för att smeka geten, men hon visade sig skygg och hoppade
undan.

"Hon heter Perlan, kära herre", hördes en svag stämma,
och då Håkan såg åt det håll, derifrån ljudet kom, märkte han,
att det var getgumman, den nya hyresgästen, som kom ut ur
sin dörr.

Getgumman var en liten spenslig varelse, med ett ansigte,
som ännu visade spår af en förgången skönhet. Hennes blick
var mild och hennes leende hjertegodt. När Håkan såg på
henne, kände han sig så underlig till mods, ty gumman föreföll
honom som en vålnad från länge sedan flydda dagar.
Hennes åsyn väckte hos honom ett minne, som kom hans
hjerta att klappa häftigare, än det gjort på många år. Samma
känsla hade trängt sig på Håkan, då han första gången såg
den gamla qvinnan, som kommit till honom för att se på den
lägenhet, han annonserat ledig att hyra. Men då, liksom nu,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free