- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
147

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. 1. Ett ungdomsminne.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade hjertats rörelse snart lagt sig, och
Håkan blef åter lika stel och kall som förut.

"God qväll, mäster Håkan!" helsade gumman och
fortsatte sedan, vänd till getterna: "Snart
ska’ Sippan och Grållan in i vedboden, och lilla
Perlan, som är bara barnet, får följa med mej."

När getterna sågo sin matmor komma, lemnade de
genast gräsbetet och trängde sig kring gumman, ty
nu visste de, att det skulle vankas några saltkorn,
en sillnacke eller dylik läckerhet. Under det att
gumman delade ut sina håfvor, vände sig Håkan för
att gå in till sig. Han hade med en nick besvarat
hennes helsning, men som han icke var böjd för
något samtal, så beslöt han att vända gumman
ryggen, innan hon fick tid att slå upp språklådan
på nytt.

Men han fick icke taga ett steg
bort, förrän han hörde gumman säga:

"Mäster Håkan tycker om min lilla Perla, tror jag?"

Håkan stannade och sade: "åhja!"

"Jag håller af henne, som vore hon mitt eget barn",
fortsatte gumman. "Man måste ha’ någon
att pyssla om här i verlden, ty älskar man ingen
annan, så älskar man sig sjelf alldeles för mycket,
och det blir inte bra i längden."

Håkan vände sig och såg på gumman, liksom för att
utforska, om hon hade någon hemlig mening med
sina ord. Men hon lutade sig ned och smekte den
hvita geten, så att Håkan icke såg hennes ansigte.

"Tror också madam, att Perlan bryr sig om hennes
kärlek?" frågade Håkan torrt.

Grumman reste sig och såg på honom med sina stora
ögon. Håkan kände liksom en rysning vid denna blick,
och han tänkte för sig sjelf: "Just så brukade
Kjerstin se på mig." Efter en stunds tystnad fortsatte
Håkan:

"Om jag ville kosta på en tolfskilling till salt,
så skulle madam Blom få se, hur Perlan skulle löpa
från henne till mig."

Blodet steg upp på Håkans gulbleka kinder och han
talade med häftighet.

Madam Blom stod några ögonblick orörlig och stirrade
på gubben, som darrade liksom af vrede. Plötsligt
rullade en tår ned på hennes kind, och då hon vände
sig bort, för att föra halsdukssnibben till ögat,
suckade hon, och Håkan tyckte sig höra henne säga:
"Stackars Håkan!"

Dä skakade han häftigt på hufvudet och mumlade:
"Här står inte rätt till", hvarpå han hastigt gick
in till sig.

Gumman följde honom med ögonen, tills han slöt dörren
efter sig. Då vände hon sig till sina getter och
gick med dem till vedboden, der Sippan och Grållan
stängdes inne, hvarefter hon med Perlan tog vägen
öfver gården och gick in i sin lilla kammare,
som låg vägg i vägg med det rum, Håkan bebodde.

Det hade under tiden blifvit mörkt, och gumman
tände på ett talgljus, som stod i en bleckstake på den
gamla dragkistan. Den matta lågan kastade sitt sken
ut öfver föremålen i rummet. I ena hörnet hade Perlan
sin halmbädd, och på långväggen midt emot spiseln
var gummans sofplats, en hvitmålad pinnsoffa. Ett
bord på tre fötter, en skinnklädd stol med ryggstöd
och dragkistan med messingsbeslag utgjorde rummets
öfriga möblering.

Då madam Blom om qvällarne stängt in sina getter,
hade hon för vana att sysselsätta sig med ett
handarbete, tills hon närmare midnatt sökte hvilan,
men i afton brann ljuset länge, under det att
gumman stod försjunken i djupa funderingar, lutad
emot dragkistan. Ibland närmade hon sig väggen, som
skiljde henne från Håkan, och der stannade hon långa
stunder, liksom för att lyssna. Till sist öppnade hon
en af dragkistans lådor och tog fram en liten ask af
papp, som hon satte på bordet. På botten af asken låg
ett paket, omknutet med ett silkesband. Med darrande
fingrar löste gumman upp bandet och en liten samling
af bref och biljetter föllo ut på bordet. Flera af
dem voro skrifna på ljusrödt papper, men de voro så
gamla, att tiden hade blekt ur färgen, och nu sågo de
ut som vissnade rosenblad.

Tårarne skymde i gummans ögon, då hon satte sig ned
för att läsa. Men snart hämtade hon sig så mycket,
att hon kunde skönja, hvad som stod skrifvet,
och dessutom hade hon väl kunnat upprepa brefvens
innehåll, om hon också suttit i djupaste mörker, ty
hon kunde utantill, hvad som stod på dessa minnesblad
från hennes ungdoms dagar.

Brefven voro försedda med nummer, och hon
öppnade först numro ett. Det var af följande
innehåll:

                "Mamsell Kjerstin!

Jag kan icke säga er, hur öfverraskad jag blef,
då jag tillsammans med några kamrater i söndags
afton kom till Blå porten, för att sexa, och fann
er der som uppasserska. Fem år hafva förflutit,
sedan jag var nere på besök hos min mor i Blekinge;
men då var ni knappast mer än ett barn, ehuru nyss
konfirmerad. Hvad ni blifvit vacker sedan dess,
och ändå är ni nästan den samma, som förr. Jag
kände genast igen er, då ni kom in genom dörren,
och hade inte mina sällskapskamrater varit, så hade
jag bestämdt sprungit fram och tagit er i famn,
ty så glad blef jag vid er åsyn.

Hur förunderligt har icke allt förändrat sig,
sedan vi som barn sprungo och lekte på kyrkbacken
hemma i Ronneby. Aldrig tänkte väl jag, då
jag som en fattig pojke lemnade min mors hem
och reste upp till Stockholm, att jag tolf år
sednare skulle vara en välbergad skräddaremästare
i hufvudstaden. Och ännu mindre tänkte jag att få
återse lilla "barfota-Kjerstin" som en fin och
präktig uppasserska. Men då nu så skett, så låtom
oss fortsätta bekantskapen och blifva hjertans goda
vänner. Inte tror jag, att ni ska’ behöfva skämmas
för att vara vän med en skräddare, ty skam att tala
om det, så har jag de förnämaste kunder i hela staden
och har redan samlat ihop så mycket, att jag kan
utvidga min rörelse. Dessutom blir jag snart löjtnant
vid borgerskapets kavalleri, och då, om inte förr,
skall jag väl finna nåd inför den vackra mamsell
Kjerstins ögon.

Då ni läser detta bref, tänker ni troligen,
att jag lika gerna muntligt kunnat säga er allt
detta. Men derpå vill jag svara, att jag har svårt
för att tala ut, hvad jag tänker, då jag kommer i er
närhet. Jag skulle då vilja säga, att jag beundrar,
att jag afgudar er; men när jag skall framstamma
dessa bekännelser, så blir jag plötsligt stum som
en fisk. Det går bättre att skrifva dylika saker,
och derför fattade jag pennan. Och då jag nu har
henne i handen, så tillåt mig fråga, om ni vill
följa mig på en promenad och på spektaklet om
lördag? Jag väntar med hyrvagnen från klockan 4
e. m. vid Djurgårdsslätten. Det är en barndomsvän,
som begär detta möte, och derför skall ni ej kunna
tvifla på mina hederliga afsigter. Kom, ty annars
blir jag förtviflad.

                        Er vän och beundrare,
                        Håkan Rosenberg."

Brefven numro 2-5 voro blad, der Håkans lyckliga
kärlek stod skrifven. Kjerstin hade besvarat hans
varma böjelse, som derigenom lågat upp allt mer
och mer.

Det sjette brefvet i ordningen betecknade ett vigtigt
ögonblick i den lilla kärlekshistorien. Detta bref
lydde:

                "Min Kjerstin!

Då jag i går ville tala allvarligt med dig och
sade, att det gällde vår framtid, så slog du bort
mitt allvar med skämt och svarade: ’Låt morgondagen
sjelf bära bekymren för sina behof.’ Nej, Kjerstin,
så får det icke vara! Jag håller så innerligt af
dig, att hvar minut, som jag icke ser dig, är för
mig en plåga. Du får icke längre stanna, der du är;
ty att veta dig i kretsen af oblyga sprättar, gör
mig galen af svartsjuka. Ja, jag bekänner, att jag
är svartsjuk, ty jag älskar dig gränslöst. Du har
ju också sagt, att du håller hjertligt af mig. Blif
derför min hustru och byt ut värdshuslifvet mot
ett stilla borgarehem. Då jag äger dig, skall min
lust och kraft till att arbeta växa, och jag tror
för visso, att du icke skall behöfva sakna något i
ditt nya hem. Och om något fattas, så hoppas jag,
att vår kärlek skall fylla bristen.

Jag kommer till dig i morgon afton, för att hämta
ditt svar och på samma gång dig sjelf; ty om du
verkligen älskar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free