Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mesayas-indianerna.
- Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. från sid. 148.) 2. Slutet på kärlekshistorien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvud, som sattes på en lans och bars omkring
byn. Kroppen släpades vid fötterna till närmaste
bäck, hvarest den sönderskärs af gamla erfarna
köksor och kokades i kittlar öfver i den eld, till
hvilken Miranhan qvällen förut hade måst
framsläpa veden. Vi vilja här icke närmare skildra en
sådan gräslig måltid; det må vara nog att anmärka,
det äfven benknotorna sönderslogos, på det att man
också skulle kunna förtära mergen. Af slagtoffret
fick ingenting annat vara öfrigt, än det balsamerade
och målade hufvudet, som sedan bevarades som ett
åminnelsetecken i den tappraste krigarens hydda. Men
hvad hände omedelbart efter detta kalas? Jo, alla
Mesayas försökte så fort som möjligt åter blifva
qvitt det förtärda menniskoköttet; de kände till
och med äckel för den afskyvärda födan, och dermed
är ett bevis lemnadt, att de icke hade förtärt den
samma af begär efter menniskokött, utan endast och
allenast på grund af hämdlystnad och vedergällning.
Särdeles egendomliga äro Mesayas religiösa begrepp. De
erkänna ett högsta väsen, som skapat allt och håller
himmel och jord i rörelse. De våga icke gifva det
samma ett namn. Den synlige representanten af denne
gud är en fågel, nämligen Buêquê, surukuan (Trogon
Surucua), som utmärker sig
genom sköna fjädrar. Det finnes tvenne sferer, den
öfra genomskinlig, den nedra mörk. I den förstnämda
bor gudomen, som är mäktig, förståndig och god; i den
sistnämda födas och dö menniskorna, som efter döden
belönas eller straffas. De båda stjernorna Beî och
Yocé (solen och månen) skänka omvexlande den öfra
sferen sitt ljus. Också om en stor flod talar man,
och när hela jorden var betäckt med vatten, undgingo
Mesayas, som då för tiden voro så stora som de högsta
träd, förstörelsen genom att flykta i en omstjelpt
canahua (pirog).
Mesayas kunna blott räkna till tre; skola de gå
deröfver, sker det genom fördubbling. I giftberedning
äro de mycket erfarna. De helsa på det viset, att den
ena säger: "I natt har jag drömt om en apa", hvarpå
den andra svarar: "och jag om en flädermus." Månggifte
är tillåtet. Mesayan förbränner liken och lägger
benknotorna i ett lerkärl, som bisättas på aflägsna
ställen i skogen. Sådana begrafningsplatser är
Mesaya-indianen rädd för, ty han tror, att de
kropplösa själarne ströfva omkring efter en annan
kropp och kunde fara in i hans. Då skulle han få två
själar i en kropp och det blefve väl för mycket!
Mäster Håkan.
Berättelse af Richard Gustafsson.
(Forts. från sid. 148.)
2.
Slutet på kärlekshistorien.
När Håkan efter mötet med gumman Blom kom in till sig,
var han häftigt upprörd. Han vandrade med tunga
steg fram och tillbaka öfver golfvet, men lugnet
ville icke återkomma. Tinningpulsarne bultade, som
om han hade feber, och hjertat slog så häftigt, att
han tyckte sig höra dess slag. Oupphörligt tyckte
han sig se gumman Bloms stora ögon stirra emot sig,
och denna blick brände honom ända in i hjertat.
"Hon är ju död", mumlade han för sig sjelf. "Det är
blott en slump, att gumman derinne har samma namn,
som Kjerstin. Och det är min inbillning, som gör henne
lik mitt ungdomsminne. Nej, det kan inte vara hon!"
Men hur mycket än Håkan försökte att jaga bort
hvarje tankebild, som sammanställde gumman Blom med
hans sorgligaste ungdomsminne, så trängde sig likväl
dessa bilder allt närmare in på honom och gåfvo honom
ingen ro.
Då tyckte Håkan sig höra snyftningar från madam Bloms
kammare. Ja, han urskilde dem tydligt och hörde hennes
rop: "Håkan, min Håkan!" Blodet brände i hans ådror
och han andades så tungt, att det föreföll honom, som
vore han nära att qväfvas. Utan att så noga veta, hvad
han gjorde, öppnade han dörren och gick ut. Han stod
en stund stilla på gården och inandades nattluften
i djupa drag. Derpå vände han sig till madam Bloms
dörr och bultade på.
"Hvem är det?" frågade gumman.
"Är det du, Kjerstin, så öppna!" svarade Håkan.
Dörren öppnades och Håkan steg in. Gumman ryggade
några steg tillbaka, då hon såg Håkans dödsbleka
anlete. Sjelf var hon blek och darrande af
förskräckelse. Sedan Håkan stängt dörren, hade han
stannat midt på golfvet, med sina blickar fästade
på gumman. En lång tystnad följde, och derpå sade
Håkan doft:
"Känner du igen mig?"
"Ja, ja", svarade gumman sakta.
"Du är då den Kjerstin, som jag älskade en gång?"
"Ja, ja."
Det blef åter tyst. Efter en stund drog Håkan djupt
efter andan, så att det lät som en rossling.
"Förlåt, förlåt mig, Håkan! Jag har sökt dig så
länge", sade gumman.
"Hvad vill du mig?"
"Jag ville se dig."
"Så se mig då. Det är du, som gjort mig, sådan jag
är. Kanske att du ännu finner någon likhet med den
lefnadsglade mannen, du bedrog?"
"Det är förfärligt, Håkan, hvad du nu säger."
"Förfärligare var sorgen, som tog allt
ifrån mig. Jag försökte att jaga bort den och
blef ruinerad. Hvad jag nu är, har jag att tacka
instinkten för. Det var svält, som dref mig att sälja
mina egna kläder, och så fortsatte jag med att sälja
andras paltor, för att lefva. Om jag samlat något på
kistbotten, så är det för att icke behöfva hungra, när
jag inte längre kan gå ur idet. Jag gör som djuren,
jag, sedan menniskors exempel blef mig olidligt."
"Jag har gråtit mycket, sedan vi skildes", sade gumman.
"Men du skrattade, då jag sist såg dig.
Det är nu mycket länge sedan."
"Jag har dyrt fått ångra mig."
"Jag trodde, att du var död", återtog Håkan efter
ett kort uppehåll.
"Kanske att det hade varit bäst?"
"Ja, så tänker jag", sade Håkan.
En rysning skakade gumman, och hon yttrade sakta:
"Du hatar mig mycket, Håkan?"
"Det var nära, att jag hade glömt dig och ville icke se
dig mer. Hvarför kom du hit, då jag ville vara i ro?"
"Jag har ju sagt, att jag ville se dig. Då slumpen
gjorde, att jag kom i din närhet, så kunde jag
icke motstå frestelsen att stanna qvar. Jag trodde,
att du skulle kunna förlåta mig."
Gumman hade sjunkit ned på soffan och gret.
"Jag vill hafva lugn under mina sista dagar, och det kan
jag icke få, om jag ser dig!" sade Håkan häftigt.
"Ack, låt mig stanna qvar! Jag skall dölja mig för dig
och begär icke mer, än att få se dig genom
fönstret, då du kommer hem om qvällen."
"Jag vill icke veta af dig!"
"Håkan, gör mig icke olyckligare, än jag är!"
Gumman knäppte bönfallande ihop sina händer och sträckte
dem emot Håkan, som stod der hotande och mörk.
"Jag tror icke. hvad du säger", återtog han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0154.html
