Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. från sid. 148.) 2. Slutet på kärlekshistorien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"För Jesu namns skull!"
"Nej, lemna mig i ro; det är allt, hvad jag begär."
"Säg åtminstone, att du förlåter mig!"
Håkan stod tyst och skakade blott på hufvudet. Derpå
gick han ut och lemnade gumman ensam med sin
förtviflan. Då han åter kom in i sin kammare, kastade
han sig på sin säng; men oron dref honom snart upp
från bädden igen. Han gick fram till fönstret åt
gården, och der satte han sig och såg ut i den
stjernklara natten. Då hörde han grannens röst. Gumman
bad högt: "Herre Jesus, min frälsare, hjelp mig i min
nöd!" Sedan blef det tyst, och Håkan satt ensam med
sina tankar, tills det började dagas. Då steg han
upp, svepte den gamla pelsen om sig och gick till
sin skrubb i tyska kyrkmuren.
När Håkan kom hem om qvällen, såg han efter getterna
på gräsplanen; men de voro icke der. Håkan ville känna
sig nöjd med att de voro borta; men det var ändock,
som om han hade saknat dem. Han såg åt sidan till
madam Bloms dörr och tänkte: "Hon är borta nu"; men
vid den tanken ryste han till, och när han kom in till
sig, öfverraskades han af att känna sig orolig öfver,
hvart gumman tagit vägen.
En stund efter sedan Håkan kommit hem, tyckte han
sig höra ett ljud från andra sidan gården. Han
spratt till, ty det lät som en bräkande get. Ljudet
upprepades flera gånger, och det var omöjligt att
misstaga sig på, hvarifrån det kom. Sippan och Grållan
voro således qvar i vedboden. Då var säkert också
Kjerstin qvar i sin boning.
Håkan steg upp och lade örat intill väggen. Allt var
tyst och stilla, och han hörde blott sina egna djupa
andedrag. Då var det, som om hjertat börjat krympa
samman, och blodet sprängde uti ådrorna. Plötsligt
tyckte Håkan, att han hörde ett stönande och pustande
der inne; men snart blef allt tyst igen.
Frampå natten hördes åter de stönande ljuden från
madam Bloms kammare, och ibland föreföll det Håkan,
som hörde han en qvidan. Han kunde icke sofva, och
ångestsvetten perlade fram på hans panna. Så vakade
han äfven hela denna natt, och när morgonen kom,
gick han icke ut som vanligt. Han satt vid fönstret
och väntade att få se madam Blom komma ut, ty hon
brukade hvar morgon regelbundet besöka sina kunder,
som drucko getmjölk för bröstsjukdomar.
Men hela förmiddagen gick, utan att gumman syntes
till. Håkans oro tilltog för hvarje timma, som flydde
bort. Flera gånger steg han upp. för att göra slut
på ovisshetens plåga och gå in till gumman; men han
vände alltid om på halfva vägen. Under dessa strider
förflöt omsider hela dagen och mörkret bröt åter
in. Då härdade Håkan icke längre ut, utan gick och
klappade på Kjerstins dörr.
"Kom in!" svarade gumman med en stämma, så
svag, att den ljöd som en hviskning; men Håkan
hörde den väl, ty han lyssnade med återhållen
andedrägt. Han steg in och stannade midt
uti rummet; men han såg ingenting, ty
det var alldeles mörkt omkring honom.
"Är det du, Håkan?" frågade gumman.
"Det är jag", svarade han.
"Gud välsigne dig, för att du kom till sist ändå."
"Hur är det fatt med dig, Kjerstin?"
"Det är snart slut med mig."
Håkan trefvade fram till soffan, der Kjerstin låg. Han
stötte foten mot något mjukt, som då rörde sig. Det
var Perlan, gummans favorit, som öfvergifvit sin
halmkärfve, för att söka upp sin matmor.
"Vill du, jag skall tända på ljus?" frågade Håkan.
"Ja, ja, gör det; här är så mörkt."
Håkan gick ut och kom strax tillbaka med en liten
messingslampa, som han tände. Då han vid skenet såg
Kjerstins bleka ansigte, kunde han icke tillbakahålla
en suck. Dödens andedrägt hade redan vidrört henne,
men hon hade dock ännu full sansning. Hon såg på
Håkan med sina milda ögon och försökte att räcka
honom handen, men den föll åter ned vid hennes sida,
Då satte sig Håkan på soffkanten och tog hennes hand
i sin.
"Tack, Håkan!" hviskade hon.
Efter en stunds tystnad frågade Håkan, om han skulle
hämta en läkare.
"Nej, gå inte ifrån mig nu", svarade Kjerstin. "Jag
har så mycket att säga dig, innan jag går hädan."
"Inte skall du dö nu."
"Det kan hända likväl, och det ska’ inte kännas så
svårt, om du innan dess säger, att du förlåter. Och
det gör du nog; ty om inte ditt hjerta vaknat, så
hade du inte kommit hit."
"Du har rätt, Kjerstin; jag har blifvit vekare,
än förut, och jag förlåter dig allt. Ja, ja,
jag förlåter!"
"Tack för det, käre vännen. De orden ge mig lugn. Och
nu kan jag tala om för dig, hvad som händt mig
i lifvet, sedan vi skildes åt. Jag lemnade dig i
förtviflan och följde sekter Axelson, som lockade mig
med sitt stora öfverflöd. Men det dröjde icke länge,
förrän han öfvergaf mig, och jag stod der hjelplös
med ett litet oskyldigt barn vid mitt bröst ..."
"Du har då ett barn, Kjerstin?" afbröt henne Håkan.
"En son", svarade hon, "Axelsons barn."
"Och han öfvergaf er båda?"
"Han ville inlösa gossen på barnhuset, men jag ville
inte släppa mitt barn ifrån mig. Det var det enda,
jag hade i lifvet, och hellre, skulle jag gått i
döden, än lemnat gossen ur min famn. Då gaf fadern
mig inlösningspengarne, och sedan hörde jag aldrig
af honom mer."
"Det går så oftast till", mumlade Håkan.
"Jag hade en slägting här i staden, en handelsman,
och till honom vände jag mig, för att få hjelp. Det
var en barmhertig menniska, och utan honom skulle
både jag och gossen varit hemfallna åt eländet, ty
mina krafter voro uttömda och jag repade mig icke
på länge. Min slägting var ungkarl och jag skötte
hans hushåll. Min lille Robert hyllade han, som
om det varit hans egen son. När gossen växte upp,
skickades han till den bästa skolan och fick en god
uppfostran äfven i hemmet. Det var en fridfull tid,
som jag icke förtjent, men som den gode Guden gaf
mig för mitt barns skull.
"När Robert var fjorton år, träffades jag af en
hård pröfning. Hans fosterfar kom då en dag till
mig och sade: ’Jag kan icke längre hjelpa dig, som
hittills. Men jag vill göra, hvad jag kan. Inom kort
reser jag härifrån till Australien. Låt gossen följa
mig och han skall kanske göra lycka i det främmande
landet.’
"Jag svarade nej, och vår hjelpare – Gud välsigne
honom! – reste ensam. Han dog i en feber, strax efter
han kom fram. Nu var jag öfverlemnad åt mig sjelf,
och jag arbetade både natt och dag, för att min
Robert skulle kunna få fortfara med att läsa, ty han
hade ett godt hufvud och hans lärare berömde honom
alltid. En god hjelp har jag haft af mina getter,
som jag på sednare tider lagt mig till. Jag har haft
många förnäma kunder och ett helt år mjölkade jag
hvarje morgon ett glas ur Sippans spenar åt Roberts
far, innan han lade sina ögon ihop för alltid. Den
rika enkan gaf mig en hederlig dusör på sin mans
begrafningsdag ..."
Kjerstin hade berättat med så mycken ifver, att
hon till sist hade svårt att andas. Hon gjorde derför
ett uppehåll, tills Håkan omsider frågade:
"Hvad blef det af din son?"
"Just det, som jag alltid hade önskat. Han blef
en Herrans tjenare, och jag har sjelf hört honom
många gånger, då han har talat till församlingen och
vederqvickt törstande själar."
"Han är då prest?"
"Ja, han är en Guds man."
"Och hvar är han?"
"Han biträder kyrkoherden i församlingen."
"Vill du, att jag skall gå efter honom?"
"Ja, Håkan, jag tänkte bedja dig det, nu, då jag
talat om allt för dig", svarade gumman. "Men icke
midt i natten. I morgon tidigt ska’ du söka honom."
"Men", invände Håkan.
"Jag lefver nog till dess. Det är bättre med mig nu,
sedan du kom."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
