- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
157

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Tyst, gick det inte i kabinettsdörren!" sade fru
Kalm. Mamsell Brus försäkrade, att hon hade hörsel
som ett lodjur, men att hon ingenting hört.

"Ja, det ligger i mina nerver ... jemt tror jag
mig höra knäppningar och buller, och midt om natten
rusar jag upp och tycker, att lilla Lexis ropar mig."

"Jag ber dig, Bertha att för din egen välfärds skull
lägga mera band på dina känslor", bad mamsell Brus
med innerlig önskan, att hon för några minuter måtte
glömma sina nerver. "Nå, goda fru Forsner, hur var
det nu?"

"Jo", sade fru Forsner, draperande sig i sin schal,
och beredde sig att berätta: "Deras föräldrar lära
hafva bott i någon liten skånsk stad och påstås
hafva varit ganska lyckliga med hvarandra. Fadren var
spanmålshandlare eller skötte affärerna för en sådan,
jag vet inte rätt hvilket. Han skulle ha varit väl
känd och åtnjutit stort förtroende; med ett ord, han
förstod, som så mången annan dålig karl, att ställa
sig bra, så att det inte föll någon in att tvifla på
hans redlighet. Ofta gjorde han långa affärsresor
och på en sådan kom han också till Göteborg, der
han bodde på ett hotell. Samvetsagg öfver den stora
försnillning, han gjort, hade förmodligen störtat
honom i grubblerier, och en morgon, då uppassaren kom
in, låg han i sitt blod och rakknifven bredvid honom.

"Hans hustru, som skulle varit en hederlig menniska
och, efter hvad det sägs, alldeles ovetande om
mannens brottslighet, tog så nära vid sig, att hon
rent af lär hafva sörjt sig ihjäl. Adam Simers, som
var på långt håll slägt med de båda föräldralösa,
tog dem då för arf och ego och gaf dem sitt namn och
verkligen en rätt god uppfostran; barnens egentliga
namn är Levall."

Denna lilla historia, på hvilken de båda fruntimren
syntes lyssna med det intresse, som så lätt är väckt,
då talet rör vår nästas olycka och skam, hördes af
ännu en person, nämligen grosshandlaren Dunkert,
som, kort innan fru Forsner började sin berättelse,
kommit in i det lilla närbelägna kabinettet. Blek
och andlös stod han och stödde sig mot dörrposten,
der intet ord undgick honom.

"Jag undrar inte på, att de inte ville bära det
namnet, som just inte kunde vara dem till någon
rekommendation", sade fru Kalm.

"Det kunde alltid hafva varit en och annan, som känt
till historien och fattat misstankar till dem."

"Ja, så är verldens gång, Bertha", sade mamsell Brus.

"Ack ja", instämde fru Forsner; "men alla äro inte
så! Jag mins, då de små barnen strax kommo till
E...., hvad det gjorde mig ondt om dem, och jag
sade just till min vän, friherrinnan U–: ’låt oss
vara vänliga mot dem’, ack ja, barnen rådde ju inte
för fadrens fel! Och på min uppmaning blefvo de också
väl mottagna öfverallt."

"Fru Forsner har alltid varit särdeles god mot dem",
sade fru Kalm.

"Åh, herre Gud! Det är väl hvar menniskas pligt att
göra, hvad hon kan, fast man kanske inte alltid får
vänta någon erkänsla."

"Ja, huru ofta bli’ vi inte misskända", tillade
fru Kalm.

"Hvem går väl förstådd genom lifvet?" suckade fru
Forsner.

"Det är sant", sade mamsell Brus, ömsom fingrande
på ett litet glashjerta, ömsom på ett armband i
perlor och rubiner, under det hennes ögon sökte en
öfversättning af Shakspeare. "En och annan skulle
likväl hafva förstått mig!"

"Nej, mitt herrskap, nu får jag gå! Se här hafva vi
grosshandlaren Dunkert! O, huru hjertligt deltar jag
inte i den stora förlust grosshandlaren gjort!" Och
hon räckte med värma emot honom sina båda händer
och tryckte den hand, som kall och likgiltig låg
emellan hennes.

"Så blek han var, hvad sorgen har tagit på honom",
tänkte fru Forsner, der hon ilade utför trapporna.

*



7.

Solen hade åter börjat skina, och med den hade
Ferdinand Dunkert åter börjat sina dagliga besök
på Mariero. Minny
började likasom förknippa hans tillvaro med solen –
hon väntade honom med den, och han gick bort med
den. Hon kände en stilla lycka, när han satt under
löfträden, medan deras skälfvande skuggor lågo öfver
hans smärta gestalt, der han satt i gräset eller var
makligt utsträckt. Hon tänkte, att löfven skulle
fällas och ny knopp skjuta fram, men att hennes
sällhet skulle vara evig. Och månne icke också han
kände en onämnbar lycka – talade han icke om den, ehuru
i förtäckta ord? Men Minny förstod äfven den ringaste
hänsyftning, och den skapade blommor på hennes kinder,
glans i hennes ögon och dans i hennes gång.

"Min Gud, du är dig inte mera lik än dag och natt,
Minny!" sade fru Forsner en gång. "Se på henne, herr
Dunkert, i sommarluften härute måste det hafva legat
ett helt troll-elixir!"

Ferdinand lyfte långsamt sina ögon från marken och
såg på Minny, som var som en glöd i ansigtet, när hon
lutade sig ned och sökte moralisera hans hund att icke
taga den sockerbit, hon kastat tätt framför hans nos.

"Ja, det är inte så lätt att låta bli", sade fru
Forsner skrattande, när man lägger en läckerbit midt
för nosen på dig. Pille, gamle gosse! Nå, Minny,
ni tänka väl flytta till staden nästa månad?"

"Vi bo här ute, så länge vi kunna."

"Längre än till medio af nästa månad är väl inte
möjligt, qvällarne börja redan att taga af. Det blir
snart mörkt och kusligt för din man att resa hit
ut. Jag tror unga frun suckar ... fröjden är väl
inte slut med sommaren heller!"

Ja, fru Forsner hade rätt, det började bli’ allt
tidigare mörkt om qvällarne och hösten hade smugit
sig öfver Minny, utan att hon aktat derpå. Det blef
nu långa skymningar, under hvilka hon satt ute på
verandan, insvept i en vid kappa, då månen stod allt
klarare och kallare på qvällhimlen, eller månlösa
qvällar, då gnistorna från Ferdinands cigarr och
de kulörta lamporna från ångbåtarne, som passerade
förbi, voro de enda sken, hvilka för några sekunder
skingrade mörkret.

Den glada och pratsamma sinnesstämning, som i förstone
hade lifvat dem, var nu för tiden alldeles försvunnen,
och under en af de långa pauser, som nu ofta hade
uppstått, frågade Minny, för att säga något och rycka
sig sjelf ur någon slags försoffning: "Hvarföre är
herr Dunkert så tyst i qväll?"

"Jag sitter och håller små moraliska föreläsningar
för mig sjelf."

"Det var ju uppbyggligt!"

"Ja, fru Gunstorp, jag tror det är bäst att tänka på
att störta mig in i verldsbullret igen."

"Landtlifvet börjar blifva enformigt; ja, något
annat kunde man inte vänta."

"Enformigt, tala aldrig, hvad fru Gunstorp inte
tänker! Ja, hvad är det värdt att leka blindbock
längre, låt oss se rakt och klart framför oss! Ser
Minny inte, att jag måste bort?"

Hon gömde sig i sin stora, vida kappa, som ett barn,
hvilket med ett tunnt omhölje tror sig skyddad från
en stor öfverhängande fara.

"Ja, Minny, allt hvad jag lyster sträcka min hand ut
efter, kan blifva mitt, allt utom ett. Och hvarför
skulle jag hafva allt? Hvarföre skulle inte jag också
en gång erfara, hvad umbäranden vill säga – att umbära
det bästa på jorden: en ren, fullkomlig sällhet, som
skulle gjort mig till en ny menniska, en rättskaffens
och gagnande varelse, så vidt jag vet. Men jag tror,
det går alltid så; det skall alltid saknas något i vår
sällhet, som vår Herre i form af en storartad händelse
eller obetydlig slump ställer i vägen för oss, att
vi skola inse vår ringhet. Ja, fru Gunstorp, tala
strängt till mig och säg, att jag skall gå; säg, att
jag varit förmäten, som vågat drömma om ett paradis
tillsammans med en annan mans ’Eva’. Banna mig,
jag behöfver just några stränga ord, för att hafva
styrka att gå." Han lutade sig hastig öfver henne,
der hon satt och hårdt stödde hufvudet mot en af de
lätta pelare som, uppburo det utskjutande taket.

"Släpp min hand, Ferdinand, o, var barmhertig! Gå!"

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free