Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var åter ensam. Darrande svepte hon kappan än
tätare omkring sig. Så satt hon förstelnad i en uteslutande
tanke – tanken att vara älskad af honom.
"Hvar är Ferdinand, är han inte här i qväll?" frågade
hennes man, som kort härefter stod på verandan och fick af
henne den vanliga välkomstkyssen."
"Han red bort för ungefärligen en timme sedan."
"Så kall du är om dina händer, Minny, du sitter här ute
och väntar på mig, tills du förkyler dig!"
"Jag har lite hufvudvärk", sade hon, då hon stod framför
spegeln och såg på sitt bleka, nästan askgråa ansigte, medan
hon fästade upp en tjock svart fläta, som vårdslöst hängde
ned från nack-kammen.
"Se här skall du dricka ett glas vin, du måtte väl inte
blifva sjuk", sade Gunstorp, som gick fjeskande kring henne.
"Åh nej, det har nog en öfvergång!" Och hon gick och
satte sig bredvid honom, såg då och då nästan ångestfullt upp
till honom, under det hon lutade sitt trötta hufvud i handen
och visade sig mera än vanligt uppmärksam och förekommande.
Men Minnys hufvudvärk hade ingen öfvergång. Hon
klagade deröfver, så ofta som hennes mans ögon med ett
frågande uttryck mötte hennes.
"Vi få väl lof att i slutet på nästa vecka tänka på staden",
sade herr Gunstorp ett par dagar derefter. "Jag träffade
Ferdinand i går, han finner hösten så ruskig och kall och
talade om en resa till Italien eller något dylikt. De der
goddagspiltarne, som blott behöfva vända handen om, för att än
vara här, än der! Jag vet inte, huru jag skulle bära mig åt,
för att ens på en vecka lemna Stockholm. Hvart går du,
Minny?"
"Jag tänker gå ut; mitt hufvud är så tungt ..."
"Kom då och följ mig ned till ångbåten, tiden är väl
inne för mig att snart begifva mig åstad."
Sedan Minny en god stund stått på den lilla bräckliga
bryggan och vinkat ett farväl efter honom med sin näsduk, gick
hon sandgången framåt genom trädgården.
Solen var så klar och varm den morgonen, hon sträckte
sin gång utom trädgårdsstaketet, ett område, som hon på de
tre sistförflutna dagarne inte lemnat.
Hon höll ögonen fästade på marken, der hon så gick,
medan hennes tankar voro fjerran från den plats, hon
trampade på, fjerran från henne sjelf. Det låg tungsinthet öfver
henne, allt sedan Ferdinand Dunkert fällt ord, som inte längre
tilläto henne att "leka blindbock" med sig sjelf. Hon erkände,
att det var ett stort fel att tänka på honom; hon erkände
felet, men förmådde ej slita sig lös derifrån. För resten hade
han ju gått, för att icke mera återkomma; låg det då något
ondt i, om hennes tankar dröjde hos honom? Var han inte
blott en förkroppsligad drömbild, lik de tusende drömbilder,
hon haft; med den skilnad allenast, att han icke kunde
försvinna och fördunsta som de? På honom tänkte hon, der
hon nu gick, icke mera med något försök till sjelfbedrägeri.
Månne Minny före den qvällen, då Ferdinand Dunkert så
öppet talade till henne om sina känslor, hade märkt, att det
oupphörligen bar utför på den väg, hon vandrade med honom?
Månne hon någonsin tänkt på, att denna sluttande väg icke
kunde vara evig, att den förr eller senare skulle hafva ett slut
– och hade hon väl tänkt, hvar de skulle stanna? Icke med
någon klarhet åtminstone, och hvad hon nu visste, var blott,
att de plötsligen stannat midt på vägen, för att aldrig mera
återtaga den vandringen.
Höstvinden susade omkring henne, det var en glad musik,
tyckte måhända det hittills så lugna Brunnsviksvattnet, och en
hop böljor flögo ystra åstad. Minny stod en stund och såg
på vattnet, som stänkte omkring och bröt och vattrade sig i
gnistrande smaragdfärg, hon följde en bölja med ögonen – så
som den spårlöst försvann, så skulle Ferdinand försvinna och
vägen sopas igen efter honom och hennes ögon aldrig mera
fröjdas af hans åsyn.
Hon återtog långsamt sin gång öfver de halfvissnade
ängarne, som för få dagar sedan lågo så gröna; hon stod under
löfträden och trampade på de gula blad, som vinden jagade
till hennes fötter, för att aldrig mera skänka henne någon
skugga. En hund rusade då med höga språng upp emot henne,
en brunfläckig fågelhund, och i nästa sekund stod Ferdinand
Dunkert framför henne. Hon hade nyss i tankarne sagt honom
ett evigt farväl, och den glädje, hon kände vid att återse
honom, var blandad med en sorgbunden ångest, nästan ett
missnöje.
"Jag ser fru Gunstorp misstycker min vandring hitåt.
Var inte rädd, jag har inte ämnat smyga mig omkring som
en tjuf för att lura ut, när väl bästa tillfälle till stöld kunde
erbjudas mig. Jag ämnade mig rakt fram till Mariero, för
att säga farväl ..."
"Min man har sagt, att ni reser ..."
"Om några dagar är jag borta, och jag kommer egentligen,
för att jag tänkt, att mitt plötsliga uteblifvande skall
kunna väcka förvåning. Jag skulle eljest icke besvärat fru
Gunstorp."
"Besvärat", sade Minny nästan gråtfärdig öfver den bittra
ton, hvari han talade till henne.
"Nå, gör jag det icke ... säg, gör jag det verkligen icke?"
Den stackars Minny mumlade några halfhöga ord och
satte sig på en utskjutande kulle.
"Jag har varit en fluga, som flugit rakt in i ljuset; men
rår väl den stackars insekten för sin dumhet? Han vet kanske
först utaf den, när vingarne äro svedda och han faller
förbränd ned."
Minny sade ingenting, hon lyssnade med återhållen andedrägt
på detta språk, som hon i så många år väntat och längtat
att få höra, detta språk, på en gång så nytt och ändå så
gammalt för henne.
"Jag har hittills gått min väg lugnt fram", återtog han,
"men nu står jag här som en vandrare, i hast förflyttad midt
in i ett busksnår, utan att på något sätt se sig god att leta
sig en väg mellan de snärjande grenarne. Ja, fru Gunstorp,
jag vet, hvarken hvad jag vill eller bör göra!"
Hade nu Minny varit en liten förståndig fru, så skulle hon
möjligtvis bett honom vända ryggen just åt det håll, der hon
satt, och sedan att han skulle vara så god och antaga sin näsa
som vägvisare; men då han likasom i ångest fattade hennes
lilla darrande hand, lät hon honom behålla den, och hvad värre
var, hon besvarade hans sakta tryckning!
Då kastade sig Ferdinand ned bredvid henne, och det
tycktes, som fann han sig rätt bra på denna lilla intrasslade
fläck; åtminstone gjorde han intet försök att gå sin väg, förrän
Minny reste sig upp och gick mot hemmet, uttalande ett halft
löfte, att han skulle få komma igen. Det var väl inte så
farligt att se honom, hon förlorade ju snart för alltid den glädjen
– o, huru dystert skulle inte jordelifvet blifva, när han för
alltid vore borta. Det var väl derföre inte något brott att stjäla
sig till några minuters fördröjd fröjd.
Och nu vandrade åter Minny vid hans sida eller satt bredvid
honom i mystiska skymningsstunder och hörde honom tala
med denna förtäckta glöd, icke mindre farlig derför, att den
döljes under ett lager af lava, än derför, att den doldes under
det täckelse, som alltid kastas öfver en förbjuden kärlek.
Dag efter annan sade han sig vilja blifva borta, och dag
efter annan sökte han blott efter en förevändning för att
återkomma. Så hände en qväll, då Minny blek och förtviflad
tillstod för honom, att hon väl icke kunde bära lifvet, när han
en gång funne för godt att för alltid blifva borta. Det var en
mörk qväll, och de gingo af och an i de smala trädgårdsgångarne.
Minny skälfde och grät och lutade sig öfvergifvet mot
hans axel. Skulle hon väl hörsamma hans passionerade böner
– skulle ingen skiljemur mera finnas mellan dem?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
