Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett blad ur fiolinens historia. - Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. från sid. 153.) 3. Den musikaliske skomakaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åttioandra lefnadsår å den fiolin, som han år 1746
sålde till den franske fiolinisten Pagin. Om hans
lefnadsöden veta vi blott, att han gifte sig ganska
ung och hade flera söner, hvilka dock icke förmådde
uppnå sin faders mästerskap. Det utomordentligt
stora antal instrumenter – man räknar dem till ett
tusen fioliner, fioler och fiolonceller – som bära
hans namn, låter förklara sig genom längden af hans
städse verksamma konstnärliga lefnadsbana, och emedan
hans tids instrumentmakare endast och allenast
egnade sig åt förfärdigandet af nya instrumenter,
men icke sysselsatte sig med reparation af skadade,
hvilket först kom i bruk genom fiolmakaren Namy
i Paris. Som lärjunge af Amatierna arbetade han
länge efter deras modeller; men omkring år 1700
skilde han sig från dem, och från detta ögonblick
ändrade han sina instrumenters formförhållanden;
han förstorade sin typ, gjorde hvälfningarne mindre
höga och egnade lika mycken sorgfällighet åt de
finaste täthetsgradationerna, som åt sjelfva arten
af det trä, som han använde. I motsats till sina
företrädares grundsatser låter han instrumentet höja
sig från kanten mot midten, för att lättare kunna
bära tyngden af det utaf strängarnes spänning tryckta
stallet. Allt hos honom är med beundransvärd talang
beräknadt på att frambringa en vacker, full, ren och
uttrycksfull ton. De fyra strängarne hafva alltid en
fullkomlig egalitet, formerna äro högst eleganta,
detaljerna felfritt utarbetade, och fernissan äger
en harmonisk glans.
Också har artisten i vår illustration till denna
uppsats låtit den store mästaren framställas för
läsaren försjunken i djup betraktelse, med hakan
stödd mot handen, pröfvande den nyss färdig blifna
fiolinen. Mången, som betraktar bilden, torde
emellertid fråga: månne då ett till utseendet så
enkelt, blott af tunnt trä och fyra strängar bestående
instrument skulle fordra så mycken eftertänka,
så mycket konststudium och så stor uppfinningsanda,
för att gifva en vacker, full och ren klang? Så enkel
fiolinen än må synas till form och material, är dock
dess byggnad förenad med utomordentliga svårigheter,
ja den förutsätter ett mästerskap, som icke endast
uppnås genom teknikens lagar och medelst rutin,
utan hvartill äfven erfordras den inre konstkänslan
i förening med det skarpaste tonsinne. Också hafva
stråkinstrumenterna sedan tvenne århundraden icke
gjort några framsteg, under det att nästan alla andra
musikaliska instrumenter bringats till en förr knappt
anad, ännu ständigt växande fullkomlighet.
Stradivarios bästa instrumenter förskrifva sig från
åren 1709 till 1734. Han sjelf sålde dem för fyra
louisdorer, nu
hafva de stigit ända till ett pris af 6000 francs. I
fioloncellbyggnaden är han oöfverträffad. Den berömde
fioloncellisten Duport efterlemnade en Stradivario,
för hvilken en konstälskare bjöd 25,000 francs.
Öfver hufvud har ingen enda mästare blifvit så
förgudad af fiolälskare, som Stradivario. En
sådan blifver förtjust redan vid blotta åsynen af
hans fioler och kallar dem "målningar, på hvilkas
betraktande man aldrig blifver mätt". En engelsman
kallar en sådan till och med »a heaving-holding Pandora-box»
(en Pandora-ask, som innesluter himmelen). Just
derföre drifves också ofog dermed, och mången oäkta
Stradivario säljes till lättrogna personer.
Såsom Stradivarios bäste lärjunge och imitator gäller
Carlo Bergonzo, 1724.
Från Cremona utbredde sig fiolmakeriet till Mailand,
Rom, Florenz och andra städer på halfön.
Inom tyrolska skolan, hvars stiftelse likaledes
utgick från Cremona, gjorde sig Jakob Steiner
berömd. Han lefde i Absom, en liten by vid Hall
i Tyrolen, vid medlet af sjuttonde århundradet och
skall först hafva gått omkring med sina instrumenter,
för att utbjuda dem till salu, och sålt dem
till sex gulden stycket. Den berömde orgelbyggaren
Daniel Hertz i Insbruck upptog honom i sitt
hus och gjorde honom till och med till arfvinge
af sin förmögenhet. Steiner gjorde resor i
Italien och bosatte sig sedan för alltid i Absom.
År 1696 blef han af kejsar Leopold I insatt som
erkehertig Ferdinand Carls hoffiolmakare. Hans
lefnadshistoria bär en romantisk karakter; mot
slutet af sin lefnad blef han vansinnig, hvilket af
somliga tillskrefs hans passionerade kärlek till Clara
Vimercati, af andra bekymret öfver att hafva sålt
sina instrumenter allt för billigt. Hans fioliner
utmärka sig genom sin eleganta form, genom sina något
korta, men ofvan och nedtill vidt utrundade f
samt genom sina ganska tjocka sidoväggar. Han
har användt tre slags format, ett ganska stort, ett
medelstort och ett litet. Hans instrumenter hafva
en ytterst vacker, full ton, och kännaren betalar
för en äkta Steiner 3 till 400 dukater, i synnerhet
som de äkta äro ganska sällsynta; ty just på den
tid, då Steiner lemnade det vackraste arbetet,
var han just icke den flitigaste mannen,
och senare hindrade hans sjukdom honom vid arbetet.
Genom Steiner utbredde sig den tyrolska skolan öfver
Tyskland, hvarest i synnerhet hans lärjunge Thomas
Edlinger i Augsburg blef berömd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
