Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Min gamla fästmö. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Moster Dried sade mig bestämt, att Constance aldrig
skulle återknyta de brustna banden. Och jag, som
kände henne, jag insåg, att moster talat sant.
*
Fem år förflöto efter den dagen utan att jag under
denna tid en enda gång styrde kurs till Sverige.
Då jag kort efter brytningen med Constance lemnade min
födelsestad, var det som befälhafvare på mitt eget
fartyg. Min far hade skänkt mig briggen Carolina,
till ersättning för den fästmö, jag förlorat och som
aldrig varit i hans smak.
Femte våren efter det jag seglade bort från
fosterjorden, ankrade jag på Stockholms redd. Den last
jag hade, var destinerad dit, och sedan jag lossat,
hade jag för afsigt att låta fartyget undergå en
grundlig reparation vid stora varfvet. Jag skulle
besöka mina föräldrar, för att hos dem tillbringa
en tid och sedan vintra öfver i Stockholm, ifall
åren icke mildrat Constance’s sinne, hvilket jag
hemligen hoppades.
Lossningsarbetet bedrefs med största skyndsamhet;
jag brann af otålighet att få komma hem och återse
henne, som jag så djupt förorättat. Jag var sjelf
nere vid kajen och öfvervakade arbetet. Under
denna sysselsättning träffades en dag mitt öra af en
röst, välbekant från barndomens dagar och kär för
mitt hjerta sedan dess. Jag vände mig hastigt. En
uniformsklädd herre stod vid trappan, som förde ned
till båtarne, och hade vid armen en dam. Jag hörde
henne säga:
"Låt oss gå fram till Räntmästaretrappan och fara
med den båten."
Mitt hjerta bultade häftigt. Med en känsla af ångest
afvaktade jag, att de skulle vända sig till mig.
Det dröjde endast några sekunder, innan detta skedde.
Men dessa sekunder voro ganska långa för mig.
"Constance!" utropade jag, då hennes ansigte vändes
mot mig.
"Oscar Åkerborg!" utropade den uniformsklädde herrn,
hvilken icke var någon annan än Göran Fristedt.
Constance hade bleknat, då hon fick se mig, men räckte
ut handen, sägande:
"Så roligt, bäste Oscar, att än en gång träffas!"
"Ja, det var en lycklig slump, som sammanförde våra
vägar", inföll Göran. "Det är i dag ett år, sedan
Constance och jag firade vårt bröllop, och på en
sådan dag bör man hafva endast angenäma möten."
"Således gift!" mumlade jag.
"Den lyckan att blifva din kusins man har fallit
på min lott", fortfor Göran och såg med en blick af
ömhet och svartsjuka på sin hustru.
Constance smålog. En fin rodnad betäckte hennes
kinder.
Jag hade fattat hennes hand, den jag tryckte utan
att yttra ett ord. Aldrig hade jag djupare känt,
huru kär hon var mig.
Göran bjöd mig att åtfölja dem till Djurgården och
äta middag i deras sällskap.
"Jag har exercis på eftermiddagen och blifver
sedan icke ledig förr än sent på aftonen", yttrade
han. "Derföre ämnade vi fira vår bröllopsdag med en
middag på Djurgården."
Mitt svar blef, att jag icke kunde emottaga
inbjudningen, emedan min tid var upptagen.
Göran och Constance uppmanade mig att besöka dem och
bjödo mig derefter farväl.
Förlorad var hon nu för alltid, och så var det äfven
med min önskan att vintra öfver i fäderneslandet. Nej,
bort måste jag, och det utan att förhala tiden. Jag
arbetade efter den dagen som en slaf och var nog
lycklig att någon tid derefter kryssa för en frisk
vind ut ur Stockholms skärgård.
*
Från kust till kust seglade jag utan att under sex
års tid vända stäfven mot Norden.
Mycket hade jag upplefvat och mycket hade jag
arbetat, men till sist fattade mig ändock längtan
till hemmet. Jag ville än en gång återse mina gamla
föräldrar, än en gång sofva under det tak, der min
vagga stod och jag tog derföre frakt till Sverige.
Jag hade ej i mina bref till de gamla omtalat, att
jag ämnade mig hem, utan låtit dem tro, att jag från
England skulle begifva mig till Indien.
I soluppgången, en vacker Augustimorgon, ankrade jag
vid den välkända udden utanför hamnen och lät kort
derefter sätta ut en båt och ro mig i land. Allt
var tyst och stilla i min födelsestad. Man hade ännu
icke vaknat till dagens arbete. Bodarne voro stängda
och jag vandrade obemärkt genom gatorna fram till
stora torget, der mina föräldrars hus var beläget.
Jag stannade helt öfverraskad vid åsynen af den
förändring, detta undergått. Man hade byggt på det en
våning och förvandlat det till ett präktigt palats,
dekoreradt efter den moderna smaken. Sedan jag skänkt
ombyggnaden mitt gillande, gick jag vidare.
En oemotståndlig känsla dref mig att fortsätta vägen
till andra sidan af staden, der moster Drieds lilla
egendom var belägen. Jag ville återse den. Kanske
hade äfven den blifvit förändrad. Constance var en
rik mans hustru och hade måhända låtit bygga om sitt
enkla barndomshem till någon ståtlig villa, som kunde
anstå den förmögna fruns mor.
Ju närmare jag kom den för mig så kära boningen,
desto lifligare framstodo hågkomsterna af alla de
glada och lyckliga stunder jag tillbragt der.
Då jag var barn, utgjorde det min fröjd att springa
dit, när jag kom ur skolan; som yngling var det der
jag drömde om lycka och framgång vid Constance’s
sida och som ung man upplefde jag der de sällaste
stunderna i mitt lif.
Ett par djerfva språng, och jag stod inne i den kära
trädgården, der hvarje blomma, buske och träd tycktes
hviska ett hjertligt välkommen. Långsamt vandrade
jag alléen upp till boningshuset. Kommen till den
lilla fria planen framför det samma, stannade jag
å nyo. Det lilla rödmålade huset med sina hvita
luckor och fönsterbågar fanns icke mera, utan der
stod en täck schweizerhydda med en stor veranda,
beklädd med slingerväxter och uppfylld af blommor. En
smärtsam känsla fyllde min själ, då jag betraktade
den inbjudande boningen med sitt främmande utseende,
som ändock återkallade hågkomster af hvad som varit
och hvad som nu var.
Jag steg uppför de få stegen till verandan och trädde
genom den olästa förstugudörren in i salen. Här
stannade jag, ty det föreföll mig som jag sist i går
varit i detta rum och icke som om elfva år förflutit,
sedan jag steg öfver dess tröskel. Allt som passerat
tycktes mig liksom en dröm. Det stora, runda bordet
med sin virkade duk, stod midt på golfvet och de
gulbetsade stolarna intogo samma ordnade rader, den
antika klockan pickade lika regelbundet från samma
hörn som förr; den vackra flygeln var uppslagen,
liksom då Constance brukade spela på den, och på det
lilla sybordet vid ena fönstret stod hennes sykorg.
I sykorgen låg ett broderi. Jag tog upp det och
öfverraskades icke litet, då jag tyckte mig känna
igen den toffel, hvarpå Constance hade broderat före
brytningen mellan oss.
Jag förde broderiet till mina läppar och i det samma
öppnades en dörr. Jag vände blicken dit; der stod
Constance.
Ja, Constance! alldeles lik sig som för elfva år
tillbaka. Icke en linie i dessa drag hade förändrats;
de voro lika regelbundna, lika milda och själfulla.
Jag hade rest mig upp och mumlade:
"Drömmer jag? Är det verkligen Constance!"
"Du drömmer alldeles icke, min kära, afhållne Oscar",
svarade hon. "Det är Constance, som nu af hela sitt
hjerta önskar dig välkommen åter till fädernehemmet,
till föräldrar och anförvandter, som så länge saknat
dig."
Hon hade räckt mig sin hand. Djupt rörd förde jag
den till mina läppar och stammade:
"Hvad skulle jag här hemma att göra, sedan du är
förlorad för mig?"
Constance log, och utan att gifva något svar,
frågade hon:
"När kom du?"
"För en timme sedan. Jag har ännu icke träffat mina
föräldrar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0190.html
