Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Min gamla fästmö. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. IV. En rik man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Constance förebrådde mig detta på sitt vanliga
älskvärda sätt och förklarade, att hon icke vidare
ville tala vid mig, utan att jag genast skulle skynda
till dem.
"De hafva så länge saknat dig och så innerligt längtat
efter återseendet, att det vore grymt att beröfva
dem denna glädje en minut", sade hon. "Gå nu min vän
och välkommen åter, sedan du fullgjort din pligt mot
de gamla."
Jag gick, derföre att hon fordrade det; men då jag
aflägsnade mig, kände jag, att af allt kärt på denna
jorden var hon ändock det käraste.
*
I mitt föräldrahem blef stor fröjd vid mitt
uppträdande. Tårar af glädje rullade utför min moders
kinder, och jag kände en inre förebråelse öfver,
att jag så länge glömt dem.
Vid frukosten yttrade min far helt muntert:
"Nå, min kära Oscar, du öfverger väl sjön nu, sedan
Constance blifvit enka?"
"Är hon enka, är hon fri?!" utropade jag och rusade
upp från bordet.
"Har ej mor underrättat dig derom; det är öfver ett
år sedan Göran dog", utlät sig min far.
Min goda mor rodnade och såg förlägen ut.
"Jag har icke kommit mig för att skrifva derom",
stammade hon.
"Kära Carolina, det var oförlåtligt", utbrast min
far och reste sig upp. "Du har allt åtskilligt att
afbedja hos Oscar och bäst är, att du genast omtalar,
hvarigenom du förbrutit dig mot honom."
När min far aflägsnat sig, lade min mor armen om
min hals och med hufvudet hvilande mot min skuldra,
omtalade hon, att det varit henne omöjligt förlika sig
med tanken, att Constance och jag skulle blifva
ett par. Hon hade meddelat Fristedt sin motvilja
för partiet och bedt honom hjelpa henne att få min
förlofning uppslagen. Han hade förklarat sig villig
att gå hennes önskningar till mötes, eftersom han
älskade Constance. Det var Göran, som anbefallte
Fredrik att försöka få mina öfriga vänner att gyckla
öfver Constance’s ålder. Sjelf talade min mor med
sin syster om huru förändrad jag var mot Constance,
och lyckades uppväcka moster Drieds oro för dotterns
framtid och Constance’s tvifvel på min kärlek.
Om aftonen, då jag hade haft middagen för mina vänner,
förde min mor Constance in i mitt sofrum, på det hon
skulle få höra, huru man skämtade öfver min gamla
fästmö. Det var således hennes ansigte jag såg bakom
dörrgardinerna.
Moster Dried hade sedermera, på intalan af min mor,
förmått Constance att gifta sig med Göran, bland annat
föregifvande, att jag troligen skulle anse min heder
fordra, det jag lefde ogift, så länge Constance ännu
icke gjort något val. Sålunda blef hon Görans hustru.
Fristedt hade varit en god äkta man. Efter fem års
äktenskap förkylde han sig under ett storläger,
fick maginflammation och dog.
Före sin död hade han gifvit Constance förtroende
af den komplott mot hennes och min förening, hvari
han deltagit.
Tre månader efter min hemkomst firade Constance och
jag vårt bröllop.
I tio år hafva vi nu varit gifta och så lyckliga ett
par makar kunna önska sig vara. Jag har icke en enda
gång ångrat, att jag gift mig med en qvinna, fem år
äldre än jag.
Ett nattstycke.
(Ram kring fyra taflor.)
Prisnovell af Sylvia.
IV.
En rik man.
1.
En antikt formad lampa kastade sitt sken öfver
det i grönt och guld ornerade arbetsrummet, der
den rike grosshandlaren Dunkert satt framför sitt
skrifbord. Hans ansigte var blekt och slätt, hans
ögon kalla och klara, och blott det gråa håret, som
i en tunn krans växte kring nacken och tinningarne,
talade om, att den kraftfulle mannen med stora steg
nalkades sextiotalet.
En halft uppackad reskoffert, en tom nattsäck och
några andra kringströdda effekter tycktes gifva
tillkänna, att den rike mannen nyss var hemkommen från
en resa. Innan han for, hade man trott, att han skulle
färdas till södern; men betjenten, som följde honom,
talade om, att han icke utsträckt den längre söderut,
än till Skåne, der han några dagar stannat i Malmö. En
rik man, som förstår att sätta sig i en viss respekt,
får någorlunda sjelf sköta sina infall, och det föll
ingen in att fråga, om det låg affärer eller en nyck
under denna hans utflykt.
Det hade blåst hela dagen; men mot qvällen hade
blåsten stegrats under ett hårdt dånande: den bultade
i vissa mellanskof oroligt på fönsterrutorna och
motade röken i skorstenarne, hvilken skyndade in
igen, likasom glad öfver, att slippa vara ute en
sådan qväll, och pustade andtruten fram genom
elden, för att åter hvirflande draga upp genom
skorstenen igen. Herr Dunkert tycktes dock icke
akta på de upptåg, höststormen ställde till omkring
husknutarne, der han i en sorts stilla tankspriddhet
satt och såg rakt framför sig. Kanske funderade
han på fortsättningen af det bref, som låg på skrifbordet
och på hvilket blott var skrifvet de orden:
"Herrar Rudbeck & comp., Malmö".
Ja, förmodligen tänkte han härpå, ty han fattade
pennan efter en half timmas stillasittande; men någon
fortsättning blef det emellertid icke. Han fortsatte
i stället att skrifva minst ett tjog gånger: "Herrar
Rudbeck & comp.", allt med en rund, upprättstående
stil, helt och hållet olik hans flytande, liggande
och spetsiga affärsstil. Slutligen fick han de runda
bokstäfverna så, som han ville hafva dem, eller också
tröttnade han att vidare experimentera med sin skrifkonst;
ty han tog det fullklottrade papperet och
förde det till en påtänd svafvelsticka. Derpå lade
han ett blått papper åter framför sig och började med
den sist försökta handstilen slutligen ett bref till
"Herrar Rudbeck & comp., Malmö".
När han kort härpå lade bort pennan, höll han med
stadig hand skrifvelsen mot lampan och lät sina kalla
och klara blickar falla på den, under det han ögnade
igenom de få raderna. Det såg ut, som hade han förmåga
att hejda sjelfva pulsens slag, der han stod och höll
detta lätta papper i handen, och han lät en slöja
af lugn falla öfver sitt ansigte, när han skådade
rakt framför sig på de rättfärdigande orden. Han
såg ut som en man, den der var nöjd med sig sjelf,
eller beslutat att vara det, hvilket ungefärligen kan
komma på ett ut, hvarefter han gjorde ett slag öfver
den bjert brokiga mattan. Snart stannade han framför
en chiffonier, öppnade en klaff deri och framtog
en större sedelbunt, som från ett mindre kapital
med sjutton års räntor nästan två gånger fördubblat
sig. Dessa penningar, jemte de nyss skrifna raderna,
lade han nu i ett stort kuvert, och det parfymerade
lacket spred ännu sitt doft, när han ringde på en
liten silfverklocka.
"Bed karlen, som väntar derute, komma in", sade han
till den inträdande betjenten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0191.html
