Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. IV. En rik man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julius, hvad han skulle företaga sig, i fall han i
hast blefve mycket rik, och Julius hade gladt svarat,
att han nu för tiden icke mera tänkte derpå, emedan
han kommit underfund med, att det icke hade sig så
lätt med den saken.
"Ja, men gör upp några planer", hade herr Dunkert
bedt, och Julius gaf efter, som man ger efter för ett
barn eller en sjuks önskan. Herr Dunkert skuggade
härunder sina ögon med handen, och när Julius
tystnade, räckte han honom den. "Ja", sade han,
"man skall göra hvar man rätt och äfven godt, om man
kan. Det finnes intet, hvilket så fläckar själen,
som oredlighet, och lyckan består icke i rikedom och
medgång, utan i ett lugnt samvete, Jag ville hellre
varit en tiggare än" ... Han teg plötsligen.
Derpå frågade han efter en stunds tystnad: "Hvad
sägs om kärleken – är den känslan obekant för er,
min unge vän?"
"Hvem är inte ung och dåraktig", svarade Julius och
blef blossande röd, "men hos mången är det en obehörig
känsla, som man dömmes att försaka."
Det flög ett matt leende öfver herr Dunkerts ansigte:
"Ja så, man dömmes att försaka, ja, det är en sträng
verld vi lefva i!" Han teg en stund, derpå återtog
han: "Också jag älskade en flicka en gång, och man
ville ställa fattigdomen som en skiljemur mellan henne
och mig. Jag bröt ner muren, men väl mig, om jag som
en man burit mitt öde. Ja, min unge vän, försakelsen
renar, medan en blind passion nästan alltid störtar
i förderfvet."
Herr Dunkert såg tankfullt ned framför sig några
ögonblick, derpå sade han hastigt: "Om det fanns
någon, som grymt hade förolämpat herr Simers, en
person, som stulit ert guld och kastat en fläck öfver
ert namn – med ett ord någon, som handlat mot er så,
som jag föreställer mig, man handlat mot er far,
hvad skulle ni säga till denne man, om han kom till
er och erkände och afbad sitt brott?"
"Jag skulle tillgifva honom det", sade Julius utan
betänkande, van vid den rike mannens besynnerliga
frågor och egna sätt och utan att tänka på, att det
kunde ligga någon vidare betydelse härunder.
En ljusning flög öfver herr Dunkerts ansigte, liksom
ett solsken efter en lång och dyster natt, och han
tryckte hårdt den unge mannens hand, då han sade:
"Låt mig nu vara allena, Julius!"
Detta var det sista samtal, denne hade med sin
besynnerlige principal; ty när fru Kalm något senare
kom in, för att se om sin bror, låg hans hufvud
tungt mot den hand, han nyss räckt emot Julius,
för att aldrig mera höjas försonande och afbedjande.
*
Öfver ett år har herr Dunkerts stoft hvilat i den
stora familjegraven, och menniskorna hafva upphört
att tala om den rike mannens nyck, som till oinskränkt
arftagare valde en fattig, obemärkt yngling.
Det är qväll, och fru Forsners våning är festligt
upplyst. Värdinnan går omkring bland glada gäster,
sjelf icke den minst glada. Hennes ögon söka
emellanåt ett ungt par, hvilket dragit sig undan i en
fönsterfördjupning, medan hon lyssnar på en gammal
major, som på sin heder försäkrar henne, att hennes
dotter ser ut att vara en yngre syster.
"Det är ett briljant parti, hon gör, och jag
gratulerar dertill på det hjertligaste ... Herr
Levall tror jag mig för ett par år sedan ha’
träffat här."
"Han och Clara äro så godt som uppvuxna barn
tillsammans, och deras kärlek var redan i full låga,
då han ännu var en fattig yngling. Jag erkänner, att
jag på den tiden, kanske oförståndigt nog, gynnade
deras tycke. Ack, ja! hvad hade det gjort, om de
unga tu fått vänta ett eller annat år på hvarandra,
blott de blifvit lyckliga?"
Och fru Forsner sväfvade med ett mildt leende bort
från majorens sida; denne vände sig då till sin
granne, i det han såg efter henne:
"En charmant qvinna, fru Forsner! Min bäste, jag tror,
unge Levall förut blifvit presenterad för mig under
ett annat namn, Samer eller Simer ..."
"Simers, tror jag. En underlig idé af Dunkert, att
inte hellre adoptera honom, än skänka honom ett nytt
namn ..."
"Så nytt är det inte; hans far hette så före honom ..."
"Hans far, det var ju något ..."
"Nej, icke det ringaste! Allt det der har blifvit
klart och upplyst sedan, och det stod till och
med i Gottfrid Dunkerts testamente: ’jag vet ingen
hederligare man, än Adolf Levall, och jag önskar,
att Julius Simers måtte återtaga sin fars namn’."
"Det unga paret kommer nog att föra ett präktigt hus."
"En förtjenstfull, ung man! Låtom oss gå och dricka
ett glas med honom."
"Han lär vara särdeles intressant ... och att bli’
arftagare till en million!"
"Det är verkligen en ’connaissance à faire’!" Och de
båda herrarne nalkades fönstersmygen.
"Han spricker nu alldeles af högmod", sade ett
långt, magerlagdt fruntimmer och såg efter den
vackra värdinnan, som komplimenterade några nyss
ankomna gäster.
"Och när jag tänker, att det är min brors penningar,
han yfves öfver! Ack, Dorothea, jag vet inte, hvar jag
hade mina ögon, när den der Levall gick och fjeskade
omkring Gottfrid! Att endast skänka mig en årlig ränta
på trettiotusen riksdaler, – vid Gud, det är mera,
än jag kan bära!"
"Drick ett glas mandelmjölk, Bertha! Fru Forsner ser
hit ... låt oss skratta! Tänk på spartanerna."
Fru Kalm såg ett ögonblick ut, som hade hon god lust
att vända så väl Dorothea som spartanerna ryggen.
Det unga paret, hvars förlofning eklaterades den
qvällen, hade nu dragit sig in i ett kabinett, der
vi finna Minny och Gunstorp sitta samtalande med en
storväxt, ljuslätt, medelålders man och ett litet
rödkindadt fruntimmer i svart siden.
"Och faster Marie Sophie, som icke orkade resa hit! Du
skall lära känna henne, Clara; jag må undra, hvad hon
skall ha’ att anmärka mot dig! Ja, sätt inte näsan så
trotsigt i vädret, min flicka, och tro dig inte vara
oemotståndlig; ingen slipper helskinnad från henne,
det kan du bereda dig på."
"Åh, hon är inte så farlig", sade Minny. "Mammas
godhet har gjort henne tam."
"Ja, Tina kan göra underverk", sade den blonde
mannen och såg med ett vänligt ögonkast bort till
den svartklädda.
"Och nu, Adam", sade Julius, "nu kommer den stunden,
som jag så länge har drömt mig, då vi inte längre
skola skiljas."
"Hvad menar du, min gosse?" Och den blonde mannen
och den lilla rödkindade frun blickade på Julius.
"Ja, mina käre fosterföräldrar, så länge j inte ären
i min närhet, felas det alltid något i min lycka. Hvad
sägen j om att bosätta er en half mil från Stockholm,
på en liten egendom, som jag köpt i och för det
ändamålet? Gör ingen invändning, Adam; det blir som
min arrendator, och jag skänker er ingenting! Det är
bara du, som gaf de stackars barnen allt, och de få
icke gifva dig något annat tillbaka, än sin kärlek!"
"Käre gosse, det är min rikaste belöning!"
"Och nu skola vi dricka ett glas champagne. Skål för
en inbördes och gemensam lycka!"
Något senare stod Julius bredvid Clara i den
praktfullt upplysta salongen, der de midt ibland
bullrande gäster förstått att bereda sig en
tête-à-tête i ett litet afskilt hörn.
"Du ser så tankfull ut, Julius", sade Clara.
"Jag tänker på, hurudant väl mitt öde ... vårt öde
varit, om den rike mannen icke hade ingripit deruti;
– må det vara frid och välsignelse öfver honom!" sade
Julius och blickade ut mot den mörka natthimlen. Då
tindrade just ett stjernfall.
(Slut.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0196.html
