Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXIV. Trenne Wasa-grafvar. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXV.
Trenne Wasa-grafvar.
Väldig reser sig ekens stam och sträcker sina grenar
mot skyn, men stormen kommer och bräcker stammen och
kringströr kronan, och så är intet qvar mer än minnet
af hvad som en gång var stort och mäktigt och tycktes
kunna trotsa tiden. Mäktig var också Wasa-stammen
och lysande, mer än andra konungaslägter, och likväl
förströddes dess sista ättlingar öfver verlden, och,
om än prakt och ståt följde den ene eller andre till
det sista hvilorummet, var det dock, kunde man säga,
blott och bart skuggan af hvad som varit, och
vårdarne tala ej annat än grafvarnas vanliga tal,
att menniskan är som ett blomster på marken, hvilket
växer upp, grönskar och dör.
Gömd och glömd, slumrar Gustaf Wasas sonson under
kullen i björklunden vid Kaschenkas strand, en
liten flod, som flyter inom guvernementet Twer,
i sydlig riktning till Wolga. Det är den olycklige
Erik XIV:s olycklige son, som här hvilar. Han dog i
den lilla staden Kaschin här strax bredvid, efter
att hafva varit i all sin tid en ödets kastboll,
utan huld och utan skydd, i en verld, som endast
hade sin bittra kalk att bjuda honom. Ett hjerta,
endast ett klappade för honom, – det var hans moders,
Katharina Månsdotters! Men hon nådde honom icke;
blott en enda gång fick hon trycka den käre sonen
till sitt hjerta; endast med sina böner kunde
hon följa honom, medan hon lefde sitt tysta och
undangömda lif på Liuxala. I ett var han dock stor,
denne flyktande, kringirrande konungason, hvilken
till slut lefde som den ryske czarens fånge, – i
kärleken till sitt fosterland. Förföljd af honom,
som tog hans faders rike och medan ännu två, den ene
efter den andre, af hans närmaste fränder bestego
dess konungatron, afvisade han de mest lysande anbud
och vägrade strida mot sitt fosterland. Det är ett
godt minne, som fläktar emot oss från den bortgömda
grafven vid Kaschenkas strand, – ett minne, som
visserligen icke talar till oss från konung Johans,
farbroderns, praktfulla marmorsarkofag i Upsala
domkyrka. Ärelystnaden brann äfven hos honom,
och den utlofvade konungakronans glans måste desto
mera hafva blänkt honom i ögonen, som han kom ur de
hårdaste umbärandens mörker; men icke ett ögonblick
tvekade han att säga nej, fast han visste, att detta
nej hade fängelsets nesa till följd. – Utan tvifvel
skall vid minnet häraf hvarje svensk gerna instämma i
de ord, som skalden [1]
lägger i den sörjande drottning Katharinas mun:
"J, kära björkar uti Kaschins lunder,
J, Sveriges ombud vid min Gustafs bädd,
beskuggen grafven, som sig gömt inunder,
beskydden torfvan, hvarmed den är klädd!
Och sen j till en främling ifrån norden,
bed honom trampa lätt den vigda jorden!"
I Krakaus och Warschaus katedraler gömmes stoftet
af en annan sonson till Gustaf Wasa, Sigismund
och af dennes söner. Med den yngre af dem, Johan
Casimir, utgick hans ätt i Polen. Denne konungs
lik hvilar i Warschau, men hans hjerta i kyrkan S:t
Germain des Prés i Paris, hvars abbot han slutligen
blef. Konungasonen Gustaf Erikssons historia är,
åtminstone till de allmänna dragen, temmeligen allmänt
bekant, och Börjessons skådespel "Erik XIV:s son"
har, utan tvifvel, de allra flesta af våra läsare
sett uppföras eller läst. Men deremot torde den siste
Wasakonungen i Polen vara mindre bekant. Sigismund,
Johan III:s son och Polens konung, efterlemnade
vid sin död fem söner, af hvilka Uladislaus var
äldst. Johan Casimir var näst honom i ålder och
öfverlefde sina öfriga tre bröder. I sina yngre år
tjenade han vid den tyske kejsarens här, men gick
derefter in i ett jesuiter-kollegium och blef prest
samt kardinal. Denna höga värdighet innehade han vid
sin broders, konung Uladislaus’ död 1632, då han blef
vald till dennes efterträdare. Huru han såsom Polens
konung upptog titeln af Sveriges konung och insatte
Sveriges tre kronor i sitt sigill, samt huru han till
slut fick krig med Sveriges konung, Carl X Gustaf,
det kunna vi här blott antyda.
Mellan honom och hans fränka, drottning Christina i
Sverige, råder en likhet derutinnan, att de båda
afsade sig sina kronor. Det skedde, hvad Johan
Casimir beträffar, 1668. Han var trött af allt det
obehag, som den polska kronan medförde. Om man får
döma af hans tal till polska riksdagen (den 4 Juni
1661), då han framstälde det öde, som väntade Polen,
om man icke i tid sökte råda bot på det onda – och
hans tal var en förutsägelse, som 130 år derefter på
ett förfärligt sätt gick i fullbordan – om man får
sluta häraf, äfvensom af hans bemödanden att, för
hvad på honom ankom, söka afhjelpa det värsta onda:
böndernas lifegenskap, var han en bland Polens bättre
konungar. Vi skrifva dock icke här Polens historia!
Johan Casimir begaf sig till Frankrike, der han
erhöll tvenne abbotstift – S:t Germain des Prés i
Paris och S:t
[1] Onkel Adam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0197.html
