Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Lars Hjortsberg. Af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infall höra slutrefrängen "sa’ gubben Hjortsberg",
då några af de obildade klasserna munhuggas. Så har
traditionen ända till samhällets dalar fortplantat
de många berättelserna om den genialiske mannens
spetsiga tunga, och detta med den propagationsförmåga,
att nästan allt qvickt och roligt, som blifvit
sagdt här i verlden i hopens tanka emanerat från –
"gubben Hjortsberg".
Om vi – för att åtminstone citera ett par af hans
oräkneliga infall – skulle erinra oss ett ibland
dem från hans yngre år och ett från hans äldre,
så hafva vi icke dermed sagt, att vi valt de allra
bästa. Då Tredje Gustaf personligen gjorde sitt val
af "garçons bleus" och frågade en af ynglingarne
hvad lefnadsyrke han hade eller hade ämnat välja,
svarade denne darrande: "Jag gör speglar." – "Nå,
än du då? Hvad gör du?" sporde monarken, vändande
sig till gossen Hjortsberg: "Jag? – jag slår sönder
speglar, ers majestät!" var dennes skälmska och
öfver sin egen oduglighet skämtande svar, men hvilket
särdeles behagade den, för hvilken qvickheten var en
dygd och ett rekommendationsbref från sjelfva himlen.
När Hjortsberg under en af de ofta förekommande
financiela förlägenhetsperioderna vid Kongl. Teatern
erinrade då varande chefen om en liten innestående
fordran och denne – om hvilken man glunkade att han
något för mycket patriarkaliskt skötte teaterns
affärer och gjorde allt för stora depenser på sitt
vackra landtställe "Skuggan" – sökte rädda sig med
svaret: "Ja, min bäste herr Hjortsberg, jag ser för
närvarande ingen skymt af dager för det der arvodet",
replikerade denne satiriskt: "Ne-nej! Det ligger
väl då i skuggan?" – men med en så oskyldig min,
att ingen kunde förebrå honom för någon dubbelmening.
Den grace och elegans, med hvilken Hjortsberg i
roller, som fordrade sådana egenskaper, rörde sig
på scenen kunde hafva tjenat den mest förfinade
hofman till föredöme och en ännu lefvande dam af
hög rang försäkrar, att det sätt, hvarpå konstnären
i grefve Klingsbergs roll erbjöd en schal åt sin
dam, var "oefterhärmligt." En annan gång, då en af
de yngre aktörerna knotade öfver ett obetydligt
parti – en officer, som under en stum bugning
skulle på ett hyende öfverlemna en nyckel till sin
drottning, tillrättavisades han af Hjortsberg med
mildt allvar. "Det är de obetydliga rollerna, som
lära oss att spela de betydliga", yttrade mästaren,
iklädde sig derpå officerens kostym och fullgjorde
hans uppdrag. Ett sorl af hviskande frågor genomfor
salongen; alla undrade på hvilken okänd konstnär
det var, som utvecklade en sådan elegans och rörde
sig med en så ädel hållning. Utan att igenkänna
Hjortsberg, hvars anlete blott till en del var vändt
åt publiken, belönade man den förmodade "debutanten"
med en dundrande applåd, som icke blef mindre, då
man slutligen i "debutanten" återfann sin gunstling.
Huru man således betraktar Lars Hjortsberg –
som konstnär eller menniska – var han en af dessa
rikt begåfvade naturer, som lika mycket kunde
hänföra, vare sig publiken eller den enskilda
vänskapskretsen. Hans anspråkslösa lofsångare har
derföre i denna enkla minnesteckning icke uppdragit
någon skarpare gräns mellan artisten och den
enskilde mannen, utan låtit bådas drag sammansmälta
i hvarandra, likasom de gjorde det i verkligheten,
ty det idealiseradt menskliga framlyste ständigt
hos konstnären och det genialiskt konstnärliga
genomglimmade menniskan.
Lars Hjortsberg – för att slutligen med några data och
facta tillfredsställa de läsare, som icke hafva
tillgång till sådana uppgifter – Lars Hjortsberg
föddes i Stockholm den 22 November 1772.
Föräldrarne voro stenhuggaren och appareljören
vid kongl. slottet i Stockholm Lars Hjortsberg
af en gammal prestslägt, och Maria Lovisa
Schützer, aktris och sångerska, dotter till
assessorn i kammar-revisionen Salomon Schützer.
Elev vid operan redan 1778, spelade han med
framgång några barnroller och sattes 1783 i pension hos
konsertmästaren Müller, af hvilkens fru – en utmärkt
sångerska och skådespelerska – han invigdes i den
sceniska konsten. 1786 anställd vid kongl. franska
teatertruppen, undervisades han af dess styresman,
den berömde Monvel, i deklamation och mimik. 1787
engagerades han äfven vid Ristills teater. Först
"garçon bleu" hos Gustaf III blef han snart
konungens lektör, i hvilken egenskap han åtföljde
monarken under 1790 års krig, på resan till Aachen och
Spaa 1791 samt vid riksdagen i Gefle 1792. Konungen
anförtrodde honom dessutom uppsigten öfver biblioteket
på Haga lustslott. År 1811 hugnades han med titeln
af hofsekreterare och vid sitt afsked från teatern
1835 med den af hofintendent. 1842 den 27 December
visade han sig sista gången på scenen i Winbergs
roll vid sin sonhustrus recett.
Ända till sin död
ungdomlig och åtnjutande den bästa helsa, skildes han
i början af sommaren 1843 under skämt och löjen vid
sina kära närmaste i Stockholm, för att besöka en
son, som var bosatt i Nyköping. På landgången till
ångbåten gjorde han under afskedshelsningarne en
komiskt graciös piruett, likasom för att stoltsera
med den ännu inneboende ungdomslifligheten, men föga
anade hans döttrar, att de då sågo den tillbedde
fadern för sista gången. Älskande blommor med passion
liksom allt det sköna i lifvet, sysslade han som bäst
med att uppbinda en ros vid sitt stöd, då mannen
med lian smög sig i hans spår. I sonens trädgård
njutande af den herrliga julimorgonen uttryckte
Lars Hjortsberg för makan och barnen, som sutto i
närheten, sin barnsliga fröjd öfver tillvarons sällhet
genom några glädtiga danssteg, som framkallade allas
munterhet, och böjde sig derefter ner på knä framför
den lutande blomman. Ännu i denna ställning ryckte
det i "kortkarlens" elastiska ben, och löjet ökades
hos de åskådande. Men det var dödens ryckningar
och plötsligen sjönk det vackra gubbhufvudet
ned mot skuldran, liksom rosen nu mera också utan
stöd. Betagne af ångest, skyndade alla fram; – allt
var tyst. Den store konstnären slumrade på sin ros,
likasom han nästan dansat på rosor under sitt åt
konsten helgade lif; ty scenen gömde de flesta af sina
törnen för den, som var dess prydnad och dess ära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
