Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 203.) - Två minnen. K. T-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träffade honom i hans maka. Tofvig och vild växer i
skogens gömda snår en missaktad planta. Dess blekröda
blomma väckes aldrig af solens kyss, möter aldrig
ljusets blickar. Och dock är dess kraft så stor, när
den verkar i det tysta. Några korn af dess rötter, och
ett menniskolif flämtar ut som ett nedbrunnet ljus.»
»Det var då gift, som ryckte henne ifrån mig i hennes
lifs sommar?» utbrast öfversten häftigt. »Och nu till
framtiden, qvinna!» återtog han med kraftig stämma.
Men den gamla hörde honom ej mer. Hon hade släppt
hans hand och stirrade på honom med ögon, hvilkas
underliga glans öfversten ej mäktade uthärda.
Der hon så stod upprätt till hela sin längd, med de glödande
blickarne och det halft vanvettiga hånlöjet kring
de tunna läpparne, tyckte sig krigaren plötsligt
se en aldrig förgäten syn från länge sedan flydda
dagar. Det var, som om den vansinniga stått framför
honom, och öfversten väntade blott orden: »Gif mig
mina barn!» från hennes läppar, så lefvande stod
scenen i Markerups by för hans blickar.
Blott ett ögonblick varade denna synvilla. I det nästa
reste han sig upp med blygsel öfver sin svaghet,
kastade några mynt på bordet och lemnade rummet
med fasta steg.
Ännu hade icke ljudet af hans hästs hofslag bortdött,
då stugans dörr ännu en gång öppnades, och in trädde
en ny gäst.
Det var en starkt byggd man af några och trettio
års ålder, hvars drägt var en blandning af bondens
och herremannens. Hans mörka eldiga ögon, den
höga pannan, som omgafs af ett svart, lockigt hår,
hufvudets bakåtlutade ställning och det något spotska
draget kring munnen gåfvo honom ett kraftfullt och
hersklystet utseende. Det syntes, att han var van att
befalla och att bestraffa hvarje olydnad på ett sätt,
som förekom dess upprepande. Medan öfverläppen var
slätrakad, betäckte deremot ett yfvigt svart skägg
hans haka.
»God afton, moder!» helsade han vid inträdet mor
Karna med stark och välljudande stämma.
»God afton, son!» svarade den gamla i hjertlig ton
och slöt honom i sina armar. »Gud vare lofvad, att
du kom helskinnad från kriget.»
»Åh! så alldeles helskinnad kom jag väl icke undan»,
svarade sonen och aftagande den bredskyggiga hatten,
som pryddes af en väldig röd plym, visade han på
sin panna, hvilken liksom delades midt itu af ett
väldigt ärr. »Ser du, det är just icke någon vanlig
skråma. Anfäkta! Säker var handen, som gaf mig den,
men jag hade ännu icke gjort upp min räkning med
den gynnaren. Vet du, hvem han var, mor?»
»Nej, min stackars gosse.»
»Det var hans son du, unga grefve Nils, som gaf
mig det der hugget i slaget vid Lund. Dessa svenska
ryttare slogos som d–r. De mejade ned våra stolta
led, som lian den mognade säden. Kung Christian –
den Gud bevare! – måste med
våld föras från slagfältet, der han ville dö med
Danmarks ära. Ryttmästar Stålsköld, som då var
löjtnant förde en sqvadron, hvars befälhafvare
stupat, och han förde den som en karl, det må jag
medgifva. Allt sopade han undan, och då jag slutligen
lyckades samla en skara af de våra och fatta posto
bakom en bäck, satte dessa fördömda ryttare öfver
den. Jag fick ett hugg och sjönk till marken. Så låg
jag till följande morgonen, då ett par dansksinnade
bönder händelsevis upptäckte mig och togo vård om
mig. Och nu ser du mig här, moder, beredd att hämnas
dig och mig på samma gång. Ser du ryttmästaren
skall till kungens högqvarter för att afhämta ordres
och ämnar derefter aflägga ett besök på slottet;
men jag tänker, att det ofta är längre väg mellan
fatet och munnen, än man tror, ha ha.»
»Jag förstår dig, gosse, jag förstår dig», utropade
den gamla och skrattade sakta.
»Men hvad var det för prassel? Jag tyckte någon rörde
sig utanför fönstret.»
»Åh nej, det var blåsten. Vinden ligger hårdt på här
i natt», lugnade honom mor Karna.
»Ser du», återtog sonen, »jag för nu befälet öfver
den tappraste och oförvägnaste skara, som ännu jagat
in skräck i
de svenska hundarne. Jag har med en hop af mitt folk
fattat posto på ömse sidor om vägen, som går nära
stranden, och grefve Nils kommer således så långt,
att han kan se ljusen glimma i tornen på Björknäs
slott. Det är ju vackert af mig att låta åtminstone
se en skymt af hemmet, ha ha. På det viset tänker
jag låta honom löpa i snaran och sedan sätter jag
honom i buren. Derom underrättar man honom, utan att
naturligtvis säga, hvar buren finnes.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
