Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 203.)
- Två minnen. K. T-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi skola göra honom mjuk som ett vax. Han skall ligga
för våra fötter och tigga om sitt enda barns lif –
hans enda barn?» tillade hon tyst för sig sjelf och
ett underligt leende flög öfver hennes läppar. »Också
honom har man tiggt en gång. En moder har bedt om
tvenne späda lif, men han var döf han, och hans råa
knektar kastade hånskrattande de små i elden. Ja
ja, son, så måste det bli.» Och den gamla gnuggade
förtjust sina händer. »Seså, nu kan du behöfva en
styrkedryck, gosse. Det är gammalt vin det här. Jag
fick det till present af kyrkovärden, hvars kreatur jag
botade. Skål, min raska Christian, kapten Monsens
skål och lycka åt ditt företag!»
»Tack, moder, och nu farväl så länge! Jag tycker mig
se något blänka der borta. Det är måhända dragonernas
bloss. I morgon afton kommer jag åter.»
»Adjö, min raska gosse.»
Hon kysste honom på pannan, och så ilade
fribytaren till sitt nattliga vart.
(Forts.)
Två minnen.
Vi uppkalla här tvenne minnen från äldre tider, från den
tid, då vårt gamla Sverige suckade under utländskt
förtryck. Det var våra grannars, tyskars och danskars,
ok vi hade att bära, och denna börda var tung; de
århundraden, som sedan dess förflutit, hafva ej kunnat
utplåna de fläckar af blod, hvarmed de utländska
konungarnes regeringar voro brännmärkta. Folkets egen
kraft och den ärliga svenskheten afskuddade dock
småningom de plågoris, hvarunder landet försmäktade,
och det gamla Sverige blef än en gång fritt, för att,
med Gud, så fortfarande förblifva.
Ramen kring den tafla, det minne från fordom,
vi här söka teckna, utgöres af den märkliga
Kalmar-unionen, upprättad af Margareta, drottning
öfver de tre nordiska rikena, i afsigt, att
»de Tre skulle förblifva Ett evärdeliga.» Men
denna tid var då ännu ej inne. En gång, när de tre
brödrafolken lärt förstå och älska hvarandra och
ära sitt gemensamma ursprung med inbördes heder,
då skall det gamla agget, som ärelystnaden och
egennyttan fordom väckte och underhöll emellan dem,
glömmas, och ingen magt på jorden skall hindra folken
att i kärleken sammansmälta till ett. Och om då en
konungastam finnes i Norden det värdig, skola de tre
folken komma och lägra sig uti dess skugga. Fordras
då ännu en föreningsstrid, skola många nu sofvande riddare
vakna, säger författaren till Svenska Folkets Sagohäfder, men,
som sagdt, tfden var då ej inne, den är det ej ännu.
Kalmar-unionens upprättande följde efter Albrekts af
Mecklenburg fall, sedan han och hans son befriats
ur sin långvariga fångenskap
mot vilkor, att Stockholm skulle lemnas till
Margareta, och kan således sägas hafva börjat med den
tyske konung Albrekt. Den upplöstes med den danske
Kristian Tyranns afsättning år 1521 och hade varit
gällande från Margaretadagen den 20 Juli 1397, eller
i 124 år. En märklig sammanställning härvid, hvilken
vi hittills ej sett uppgifven, är, att Kalmar-unionen
varade lika många år som Folkungaätten i Sverige,
hvilken tog sin början med Birger Jarls son Waldemar
år 1250 och slocknade med Magnus Smek, som drunknade
i norska skärgården vid Bergen år 1374.
Kalmar-unionen började med ett bål och slutade med
ett annat, och det är öfver dessa tvenne bål vi skola
lemna en kort skildring till de båda illustrationer,
som vi här och å föregående sida intagit och hvilka,
såsom ett tecken till glömska af det förflutna,
i stället för bilden af tvenne bål visa oss två
minnesmärken, som, hvart och ett för sig, tala
förlåtelse och försoning.
Qvarnbacken ("Pelarbacken") med Käpplingemonumentet och Katrina kyrka.
Slaget vid Nyckelängarne, på vintern 1389, utgjorde
en lycklig vändning för landet. I spetsen för
den svenska krigshären, som skulle besegra konung
Albrekt och hans tyska knektar och lemna landet i
Margaretas händer, stod riksmarsken Erik Kettilsson
Puke eller Wase, som hade sin dotters, Stolts Elisif, bortröfvande
ur Riseberga kloster af kung Albrekts förtrogne, Bernhard
Lange, att hämnas. Det är om denna Stolts Elisif vår
bekante dramatiske författare Frans Hedberg skrifvit ett skådespel
i fem handlingar, hvilket uppfördes å Kongl. Stora Teatern
i Stockholm första gången den 1 April detta år. I säkrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0217.html
