- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
217

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Gud vete, om hon någonsin ser sin Pehr igen»,
yttrade till svar på sergeantens tilltal den unge
dragonen, och en suck flög hän till sundets blåa
böljor.

»Ja visst f–n ser det litet mörkt ut med den saken,
min gosse», genmälte sergeanten. »Men det höfves inte
en svensk krigare att hänga läpp, så länge fiendens
svärd hänger öfver våra hufvuden. Kungen tycker
inte om ledsna gossar. Nej sådane der som grefve
Nils sk’a de vara. Du skulle sett honom i slaget
vid Lund, du. Han bröt fram genom fiendernas led,
liksom ett fartyg för fulla segel klyfver hafvets
vågor. Och intet hugg bet på honom. Nånå det gjorde
det då aldrig på far hans heller, för gamle grefven
är hård, ser du.» De sednare orden yttrade han med
sakta röst och en menande blinkning, som dock gick
förlorad för hans tankfulle kamrat.

»Raska på hästarne litet», ljöd i det samma
ryttmästarens röst. »Jag börjar nästan ångra, att vi
ej öfver natten dröjde qvar pä gästgifvaregården. Det
var en svårare färd, än jag tänkte mig, det här»,
tillade han, vändande sig till en gammal korporal
med barska drag, som red vid hans sida.

Grefve Nils var, så vidt det flämtande skenet
från facklorna tillåter oss att se det, en smärt,
men reslig officer, hvars blickar och hållning,
der han med kraft styrde sin orolige springare,
vittnade om ett fritt och öppet sinne, en fast och
bestämd karakter.

»Gud bevare ryttmästaren», svarade korporalen, och
hans mun drog sig till en bitter grimas, hvarvid
hans yfviga mustacher till hälften betäckte hans
ansigte. »Med förlof sagdt, så uttryckte herr grefven
der en mycket sann tanke. Gamle Stolt har visst varit
med om åtskilligt i sin da’r, men slåss f–n så ogerna
i mörkret.»

»Nå d–n regera!» dundrade i det samma sergeant Klinga,
och ögonblicket derefter tumlade hans och dragonen
Pehrs hästar öfverända.

Facklorna slocknade i fallet, och i det kolsvarta
mörkret ropade sergeanten med ljudlig stämma:
»försåt!» och derpå spände han hanen på sin pistol
och drog med andra handen sin sabel.

Grefve Nils och korporalen hade ögonblickligen följt
hans exempel. Men då de fruktade att i mörkret kunna
träffa sina kamrater, vågade de ej aflossa sina skott.

Länge behöfde de ej vänta på upplösningen, ty
plötsligt uppflammade mellan träden ett par högar af
torrt ris, och vid skenet af dessa framstörtade från
alla sidor beväpnade män.

Grefve Nils kastade genast om sin häst och sökte att
åtföljd af de sina bana sig väg tillbaka, då han vid
skenet från eldarne såg, att ett par träd voro fällda
midt öfver vägen och hindrade dem att komma fram.

»Häråt Klinga, häråt Pehr!» ropade han och satte
sporrarne i sin häst; men det var för sent, återvägen
var redan spärrad af fienden. Spjut vid spjut blänkte
emot honom och ett skott fällde snart hans häst.

I ögonblicket var ryttmästaren åter på benen,
skakade af sig ett par bönder, som sökte trycka ned
honom till marken, och klöf med ett enda hugg den
enes hjessa, medan han tryckte af sin pistol midt
i ansigtet på den andre, då plötsligt ett kraftigt
slag öfver hufvudet beröfvade honom sansen.

Efter ett manligt försvar dukade också hans
följeslagare under för öfvermakten och drefvos
med bakbundna händer inåt skogen såsom fångar,
med undantag af den unge dragonen, som, träffad af
ett skott midt i hjertat, hade stupat vid stridens
början. Den stackars gossens aning hade besannats;
han skulle aldrig i denna verlden återse sin trogna
flicka.

*



3.

Stilla och fridfull inbröt sabbaten.

Klockorna i Björkö åldriga tempel manade till bön och
lofsång och hela naturen tycktes i vintermorgonens
stillhet fira en andaktstund.

Med gladt sinne iklädde sig prosten Moræus den
presterliga skruden. Han skulle ändtligen en gång å
nyo för sina kära församlingsbor förkunna det heliga
ordet. Han anade ej, att
ödet äfven denna gång hade beslutat att draga ett
streck öfver hans beräkningar.

Just som han tryckte hatten på sitt hufvud och tog
sin stora bibel under armen, instörtade Anna i rummet
blek och darrande.

»För Guds skull, gå icke ut, pappa,» ropade hon
och kastade sig i den gamles armar. »Det står
en hop främmande karlar derute, och alla äro de
beväpnade. Man frågar efter dig, min far. Ack! man
vill visst taga ditt lif.»

»Se så, barn, sansa dig», uppmanade henne
prosten. »Mitt lif står i Herrans hand, och utan
Hans vilja kröker man ej ett hår på mitt hufvud. –
Jag vill se till, hvilka dessa främlingar äro, och
höra deras ärende.»

Och med dessa ord trädde prosten ut i husets port,
der ett förvirradt sorl ljöd honom till mötes.

I en halfcirkel framför porten stod en skara af
50 till 60 män i de mest olika drägter. Bredvid
en grå bondjacka skymtade en röd rock, sådan som
danska soldaterne buro dem, och på ömse sidor om en
fårskinnspels syntes en blå och en gul rock, fordom
burna af svenska krigare. Också beväpningen var
den mest olikartade, man kunde se; det öfvervägande
antalet var beväpnadt med långa spjut och de öfriga
med skjutvapen, men till och med mycket konstlösa
vapen såsom hötjufvor och dylikt buros af dessa kung
Christians tappra och lojala försvarare.

Vid första blicken på de skäggiga ansigtena,
de vilda blickarna och den brokiga beklädnaden såg
prosten Moræus genast, att han hade för sig en skara
af dessa s. k. snapphanar, som utgjorde Skånes gissel
och ofta åstadkommo större förstöring än de båda
krigande reguliera arméerna.

Midt i kretsen stodo trenne män.

Främst stod kapten Monsen, »Troll-Karnas» son,
friskarans fruktade anförare.

Ej långt ifrån honom stod en man, som, att dömma
af den drägt han bar, var en förmögnare bonde. Den
undersätsiga kroppen, de ovanligt breda axlarne,
de utåt böjda benen och de något för långa armarne,
som slutade i ett par ovanligt stora och breda händer,
allt vittnade om en föga vanlig kroppstyrka, medan
det oproportionerligt stora hufvudet, som ändå mera
förstorades af ett tofvigt, gråsprängdt hår, med
den låga pannan och de små stela ögonen förrådde,
att naturen väl styfmoderligt behandlat honom på
förståndets vägnar. Också var »Stark», som friskarans
löjtnant mest benämdes, ehuru hans rätta namn var
Bengt Månsson, mest fruktad och värderad för sin
kroppsstyrka och sitt okufliga hat till allt svenskt.

Bakom dessa båda stod slutligen korporal Stolt, som
med händerna hopbundna på ryggen och sänkta blickar
tycktes filosofera öfver detta lifvets förgänglighet,
utan att dock med en enda min förråda någon fruktan
för den vissa död, som väntade honom.

»Var helsad, vördnadsvärde fader», helsade kaptenen
den på trappan qvarstående andlige i en ton midt
emellan allvar och hån. »Skulle ni täckas sända ett
återbud till kyrkan derborta, så gjorde ni säkert en
välgerning mot de stackars ringarne, som kunde behöfva
någon hvila efter sitt ansträngande arbete. Ni kan ju
undskylla er med att ett mycket vigtigare göromål
förestår er. Ni skall nämligen bereda en lifdömd
till döden.»

»Hvilken lag har dömt honom till detta straff?» sporde
prosten med lugn värdighet, som ej förfelade att göra
ett visst intryck till och med på de råa naturer,
som omgåfvo honom.

»Den bästa af alla lagar, ärevördige herre, styrkans
lag», svarade med ett trotsigt leende kapten Monsen,
som likväl undvek att möta den andliges allvarliga
blick. »Denne man har begått det skändligaste
dubbelmord, nämligen på tvenne oskyldiga barn. Mer än
trenne årtionden hafva visserligen kommit minnet af
detta brott att blekna, men rättvisan fordrar alltid
den brottsliges straff. Han är nu i vårt våld, och
ingen makt kan mera rädda honom.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free