Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Gud vete, om hon någonsin ser sin Pehr igen»,
yttrade till svar på sergeantens tilltal den unge
dragonen, och en suck flög hän till sundets blåa
böljor.
»Ja visst f–n ser det litet mörkt ut med den saken,
min gosse», genmälte sergeanten. »Men det höfves inte
en svensk krigare att hänga läpp, så länge fiendens
svärd hänger öfver våra hufvuden. Kungen tycker
inte om ledsna gossar. Nej sådane der som grefve
Nils sk’a de vara. Du skulle sett honom i slaget
vid Lund, du. Han bröt fram genom fiendernas led,
liksom ett fartyg för fulla segel klyfver hafvets
vågor. Och intet hugg bet på honom. Nånå det gjorde
det då aldrig på far hans heller, för gamle grefven
är hård, ser du.» De sednare orden yttrade han med
sakta röst och en menande blinkning, som dock gick
förlorad för hans tankfulle kamrat.
»Raska på hästarne litet», ljöd i det samma
ryttmästarens röst. »Jag börjar nästan ångra, att vi
ej öfver natten dröjde qvar pä gästgifvaregården. Det
var en svårare färd, än jag tänkte mig, det här»,
tillade han, vändande sig till en gammal korporal
med barska drag, som red vid hans sida.
Grefve Nils var, så vidt det flämtande skenet
från facklorna tillåter oss att se det, en smärt,
men reslig officer, hvars blickar och hållning,
der han med kraft styrde sin orolige springare,
vittnade om ett fritt och öppet sinne, en fast och
bestämd karakter.
»Gud bevare ryttmästaren», svarade korporalen, och
hans mun drog sig till en bitter grimas, hvarvid
hans yfviga mustacher till hälften betäckte hans
ansigte. »Med förlof sagdt, så uttryckte herr grefven
der en mycket sann tanke. Gamle Stolt har visst varit
med om åtskilligt i sin da’r, men slåss f–n så ogerna
i mörkret.»
»Nå d–n regera!» dundrade i det samma sergeant Klinga,
och ögonblicket derefter tumlade hans och dragonen
Pehrs hästar öfverända.
Facklorna slocknade i fallet, och i det kolsvarta
mörkret ropade sergeanten med ljudlig stämma:
»försåt!» och derpå spände han hanen på sin pistol
och drog med andra handen sin sabel.
Grefve Nils och korporalen hade ögonblickligen följt
hans exempel. Men då de fruktade att i mörkret kunna
träffa sina kamrater, vågade de ej aflossa sina skott.
Länge behöfde de ej vänta på upplösningen, ty
plötsligt uppflammade mellan träden ett par högar af
torrt ris, och vid skenet af dessa framstörtade från
alla sidor beväpnade män.
Grefve Nils kastade genast om sin häst och sökte att
åtföljd af de sina bana sig väg tillbaka, då han vid
skenet från eldarne såg, att ett par träd voro fällda
midt öfver vägen och hindrade dem att komma fram.
»Häråt Klinga, häråt Pehr!» ropade han och satte
sporrarne i sin häst; men det var för sent, återvägen
var redan spärrad af fienden. Spjut vid spjut blänkte
emot honom och ett skott fällde snart hans häst.
I ögonblicket var ryttmästaren åter på benen,
skakade af sig ett par bönder, som sökte trycka ned
honom till marken, och klöf med ett enda hugg den
enes hjessa, medan han tryckte af sin pistol midt
i ansigtet på den andre, då plötsligt ett kraftigt
slag öfver hufvudet beröfvade honom sansen.
Efter ett manligt försvar dukade också hans
följeslagare under för öfvermakten och drefvos
med bakbundna händer inåt skogen såsom fångar,
med undantag af den unge dragonen, som, träffad af
ett skott midt i hjertat, hade stupat vid stridens
början. Den stackars gossens aning hade besannats;
han skulle aldrig i denna verlden återse sin trogna
flicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
