Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och hvad säger ni om denna anklagelse, min vän?»
sporde pastorn, närmande sig korporalen, som af Monsen
utpekats för honom.
»Den är sann, herr pastor», svarade krigaren
frimodigt. »Det var i ett ögonblick, då vreden öfver
mina kamraters mord hade förmörkat mitt sinne, som
jag begick det brott, hvarföre man anklagar mig. Jag
har alltid ångrat det, men hvad som en gång skett,
kan ej mera återgöras. Jag har i döden på slagfältet
sökt glömska af det förflutna, men döden har envist
undvikit mig. Nu är jag beredd att dö, bara det
går snart.»
»Se så, herr pastor, nu har ni hört brottslingens
bekännelse och nu framåt!» utropade Monsen, medan
Stark med en knuff vände om sergeanten och något
omildt satte honom i gång.
Moræus, som här såg, att inga invändningar skulle
kunna rädda den lifdömde, beslöt att följa honom i
hans sista ögonblick och anträdde derföre vandringen
vid hans sida.
»Tack för er välmening, herr pastor», afbröt
korporalen de tröstens ord, hvarmed den andlige ämnade
uppehålla hans mod, »men jag skall nog veta att dö
så, att jag gör mitt regemente heder. Vill ni bara
helsa min hustru och mina barn, hvilkas vistelseort ni
finner antecknad på ett papper i min ficka – just der
ja – och, om ni kan, vid tillfälle hos kungen lägga
in ett godt ord för dem, så skall jag möta mitt öde
med lugn. Kan ni vidare få ett bud till gamle grefve
Stålsköld, så säg honom, att hans son vid det här
laget är bortförd såsom det der följets fånge, hvart
vet jag ej», tillade han med sänkt röst. »Hm! Det
grämer mig ändå, att jag ej skulle få dö för en ärlig
krigares svärd, utan för det här packets ...»
Den kalla mynningen af en pistol, som trycktes emot
hans ena kind tystade här den talandes tunga, medan
Stark hviskade i pastorns öra:
»Och jag säger er, herr pastor, att om ni nämner ett
ord till grefven, så skall innan nästa morgongryning
den röda hanen gala på er gård.»
»Jo jo, du är stor på dig nu, gamle skräflare»,
föll honom Stolt här i talet. »Men vill du lossa mina
armar på en stund och sätta ett godt svärd i min hand,
så skall jag snart tysta munnen på dig.»
»Jag tänker, din tystnar förr, min gubbe», svarade
Stark med ett elakt grin, »men inte blir det af köld
som du ser», tillade han, pekande på en hög af torrt
virke, som var uppstaplad på en liten slätt midt inne
i den här ganska täta skogen, dit man just nu anlände.
»Så mycket bättre», inföll korporalen. »Morgonen är
kall, känner jag.»
»Och nu till verket, kamrater», återtog Stark, åt
hvilken det hufvudsakliga bestyret med afrättningen
tycktes uppdraget. »Ser du, min gubbe», hviskade han
i Stolts öra, »det var min systers barn du slungade
i elden, och min systers förnuft du stal. Jag har
sökt dig i 3 och 30 år och du kan inte göra dig en
föreställning om den vällust jag känner, då jag nu
får betala dig vår gamla skuld och det med samma mynt
som du ser och utan att knussla på räntan heller.»
Korporalen bet ihop tänderna och gaf den andre en
föraktlig blick, och derpå vände han sig ännu en gång
till pastorn med orden:
»Glöm ej min hustru och mina barn.»
»Herren anamme din själ i sina händer», bad Moræus
fromt och höjde sina händer välsignande öfver den
gamle krigarens hufvud.
Ett dussin starka händer grepo nu korporalen och
slungade honom upp i luften med sådan kraft, att,
då han åter föll ned, ett midt i bålet fästadt spjut
trängde igenom hans kropp, så att han till nästan
hela sin längd befann sig uppträdd derpå, ett under
snapphanekrigens vilda utrotningsfejder ej sällan
förekommande dödssätt.
Snapphanar, som grepos med vapen i hand, blefvo ofta
genomstungna med glödgade spjut längs igenom och
upprestes på så sätt utefter vägarne, de öfrige till
skräck, och det gafs,
enligt en af våra samtida historieskrifvare,
exempel på att dessa grofva vilddjurskroppar under
svordomar och hädelser uthärdade flera dagar i en
sådan belägenhet. Då tillfällen dertill gåfvos,
försummade fribytarne naturligtvis icke heller att
utöfva repressalier mot de svenska soldater, som voro
nog olyckliga att falla i deras våld.
Då det skarpa spjutet genomträngde hans kropp, bröt
ett dämpadt skri öfver Stolts läppar, medan han gaf
sina bödlar en blick, som kom mången af dem att med
fasa vända sig bort.
Stark ensam tycktes njuta af det ohyggliga skådespel,
vid hvilket han fungerade som regissör. Han gnuggade
förnöjd sina händer och skrattade mellan tänderna för
hvarje gång den stackars korporalens drag förvredos
af smärtor, dem han fåfängt sökte bemästra.
»Jo jo, samvetet slår honom», hånade fribytaren,
»eller kanske fryser den stackars karlen. Elda på
gossar, vi behöfva inte spara på veden.»
Med raffinerad grymhet fruktade han, att om man
dröjde längre med bålets antändning, skulle offrets
lifsandar flykta och han derigenom blifva känslolös
för den nya smärtan af elden.
På en gång antändes sålunda timmerhögen i alla hörnen
och allt längre och längre sträckte sig eldtungorna,
mellan hvilka offret vred sig som en mask, tilldess
hela bålet på en gång flammade upp och gjorde slut
på hans plågor.
Moræus, som ända hittills med ansigtet doldt i
sina händer legat på knä försjunken i bön för den
olycklige korporalens själs frälsning, reste sig nu
upp, och det var, liksom hade den Allsvåldige sjelf
talat genom hans mun, då han med ljungande stämma
och med handen visande på bålet utropade:
»O! J förtappade, som i eder förmätenhet burit hand på
ett af Guds skapade heläten och gått den gudomliga
rättvisan i förväg, frukten J ej Herrans straffande
hand, som tung skall drabba eder. Skriften säger icke
förgäfves, att den, som griper till svärd, skall med
svärd förgås. Ve derföre öfver er och edra hus! Tung
skall denna blodskuld hvila öfver dem och Herrans
hand skall hemsöka intill tredje och fjerde led.
Väck, o Herre, dessa själar! Hören J, der talar den
Allsvåldiges röst. På knä, på knä, syndare! Nu kommer
Han, som makt hafver i vädret.»
Den gamle tycktes växa till en jätte genom den
nästan öfvernaturliga kraft, som genomströmmade
hela hans väsende, och då vid hans sista ord, liksom
till en bekräftelse på dem, en väldig stormil, som
bräckte grenar och trädtoppar, brusade fram öfver
deras hufvuden åtföljd af ett snömoln så tätt att
luften förmörkades, böjdes ofrivilligt hvarje knä
och blottades hvarje hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
