Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bröst, och allt sedan dess har hans ande hvarje
midnatt fridlös irrat kring i slottets förfallna
salar.
Denna och flere dylika sägner, som voro förbundna
med den gamla borgen hade fridlyst dess lemningar,
och ingen af traktens invånare satte gerna sin fot
i Toveborgs närmaste grannskap, sedan skymningen
inträdt.
Dagen hade lidit nära sitt slut, skymningen hade
fallit på, och klar och strålande höjde sig månen
långsamt öfver skogen, gjutande sitt silfverskimmer
öfver Toveborgs rasade murar, dem sekelgammal mossa
och slingrande murgrönsrankor flerstädes förvandlat
till grönskande kullar. Allt var dock nu täckt
af snö, och den enda qvarstående delen af borgen,
det runda tornet, som trotsat århundradens ihärdiga
förstörelsearbete, höjde sig mellan de frosthöljda
träden som ett gigantiskt spöke i det bleka månljuset.
Från en af kamrarne i tornets öfra våning lyste det
matta skenet af en lampa, och i denna kammare vistades
tvenne personer.
På en bädd vid fönstret låg med ombundet hufvud Nils
Stålsköld och vid hans sida, betraktande honom med
blickar af det lifligaste deltagande, satt en ung
flicka, hvars korpsvarta lockar, blixtrande ögon och
bruna hy tydde på en härkomst från sydligare länder
och bildade en skarp kontrast mot den sårades nordiska
drag med det blonda håret och den ljusa ansigtsfärgen.
En något bisarr drägt af brokiga färger, hvilken
emellertid ingalunda missklädde henne, och åtskilliga
smycken af ovanlig form gåfvo hennes utseende likhet
med dessa fredlösa nomader, dem vi benämna zigenare,
och hennes drag motsade, såsom vi ofvan nämt, på
intet sätt en sådan förmodan.
ryttmästaren tycktes yra. En häftig rodnad, som
stundom sprang upp på hans kinder, och den oroliga
kastningen på hufvudet utvisade, att en hetsig
feberglöd brann i hans ådror.
»Framåt, mina gossar», utropade han i sömnen. »Än en
gång till storms och segren är vår. Lefve kungen!»
Han lyftade sin arm och fäktade vildt, liksom hade
han suttit i spetsen för sin sqvadron och huggit
omkring sig af alla krafter. »Kungen kommer. Se
der, nu vika rödrockarne. Hurrah, kamrater! De fly
... slaget är vunnet.»
Han tystnade och armen föll åter ned, medan han
oroligt vred sig på sitt läger.
Hans vårdarinna ömsade ett nytt omslag kring hans
hufvud och jemkade kudden till rätta.
»Tack, Anna,» mumlade han halfhögt.
Den mörka flickan svarade ej; en lindrig rynkning af
pannan utvisade blott, att hon ej med välbehag hörde
det namn, som ständigt sväfvade på den sårades läppar.
»Tack, du goda flicka», fortfor grefven. »Ack! hvad du
har blifvit vacker, sedan jag såg dig sist. ’Björkö
ros’ har aldrig blommat skönare. Kyss mig, Anna,
mitt hufvud bränner som en eld ...»
Flickan böjde sig ned och tryckte en sakta kyss på
den slumrandes läppar.
»Snart skall vårt bröllop stå, du. Björknäs gamla
salar skola än en gång stråla af tusende ljus och
kungen kommer sjelf till vårt bröllop. Då skall molnet
fly från min faders panna och du blir den goda fé,
som tänder fridens och sällhetens lampa i den gamla
borgen. Sjunger du än, Anna? Sjung för mig balladen om
’Riddar Tove’. Jag är riddar Tove ... jag stal ditt
hjerta, jo jo.»
Här tystnade han, och flickan sköt hastigt sin stol
något tillbaka från bädden, då dörren öppnades och
Starks bistra ansigte stacks in i rummet.
»Du sitter väl ej och förgapar dig i den der
grefliga junkern, Karina,» mumlade han med en missnöjd
blick på den vackra flickan. »Akta dig för det,
ty alla Stålsköldar komma ofärd åstad. Det är en
förbannad slägt, ser du. Se nu väl till, att han ej
gör något rymningsförsök, och lyssna väl, om du hör
något buller från rummet bredvid. Den andra fågeln
tyckes inte trifvas särdeles väl i buren. Nånå,
vi tänka inte förvara honom der så länge. Den der
högmodiga korporalen har redan gått till ett möte
med salig bror min, he he och
från sådana der möten kommer man aldrig tillbaka
... Se ej för djupt i officerens ögon, säger jag ännu
en gång; de skola ändå snart se in i en annan verld,
de.» Efter dessa varningar och förmaningar sköt han
åter till dörren, och snart bortdog ljudet af hans
tunga steg i den branta torntrappan.
Då nedtog Karina
en cittra från väggen och sedan hon med konstfärdig
hand slagit några svaga ackorder, uppstämde hon med
en klar och välljudande altstämma balladen om
»Riddar Tove»:
"På Toveborg satt en riddare båld
Och skådade ut öfver trakten.
Visst var ej den riddaren just hjertligen tåld,
Det är aldrig den, som har makten,
Och makten hade herr Tove.
Den starkaste var han i Skånes land,
De vildaste hästar han tämjde,
Och slöt han igen sin stålfasta hand,
En hästsko sönder han klämde.
Så stark var riddaren Tove.
Så satt han ännu, när dagen sitt slut
Var nära och skuggorna skymde,
I Toveborgs torn och blickade ut.
Hvarthän månne tankarne rymde,
Hvad drömde riddaren Tove?
Långt borta i fjerran sig speglade då
Ett kloster i Björksjöns vatten,
Ej var det väl dit hans tankar så
Jemt smögo i tysta natten?
Så drömde riddaren Tove,
Tills upp han sprang ifrån fönstrets härd
Och trädde i riddaresalen
Och gjordade om sig med hjelm och svärd
Och red med sitt folk ned i dalen,
Den fruktade riddaren Tove.
Till klostret, som låg der i månans sken,
Som strålade klart öfver nejden,
Och inom dess murar allt hvilade re’n,
Men aldrig glömde de fejden,
Som tändes af riddaren Tove.
Vid midnattstimman med buller och dån
Brast porten för yxhuggen täta.
Ur sömnen spratt upp hvarje klostrets son,
Der kommo munkarne feta
Att möta riddaren Tove.
Och hvalfvet genjöd af stridens brak
Allt tätare huggen klungo
Och hvar Herr Tove gick fram så rak
Förfärade munkarne sprungo,
Ty fruktad var riddaren Tove.
Och inom en timma var striden all
Och klostret i riddarens händer.
Och vann han tillika vid klostrets fall
Mång’ skatter från främmande länder,
Den lycklige riddaren Tove.
Men skönsta klenoden, som riddaren vann,
Var dock den fagra Ellida.
Båd’ verldens förakt och de munkars bann
Med fröjd han för henne månd’ lida,
Och hem vände riddaren Tove.
Hans springare flög öfver stock och sten,
Så gnistorna sprungo ur hällen,
Ty natten led och der tändes re’n
En flamma på östliga pellen,
Då hem lände riddaren Tove.
Men ve! så snöhvit är flickans kind,
Han kysser den bleka hamnen,
Men svaras allena af arlavind,
Ett lik blott han håller i famnen,
Den stackars riddaren Tove.
Då drog han med ens sitt goda stål
Och stötte det in i sitt hjerta,
Och när hans svenner de hunno sitt mål,
Så stodo de slagna af smärta
Vid liket af riddaren Tove.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
