- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
221

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Och nu är du i din tur fånge, sköna Karina. Först som
Måns Klingas hustru kommer du att lemna Björknäs slott.»

Och flickan, hvars hand liksom af ett skrufstäd fasthölls
mellan sergeantens starka fingrar, såg sig verkligen fången.

Huruvida hon just med så stor saknad öfvergaf sina vilda
kamrater i Toveborgs ruiner, veta vi ej, allt nog den sköna
Karina lät den lycklige sergeanten behålla sin hand och
fortsatte vandringen vid hans sida.

*




5.

Det ståtliga Björknäs slott var ett bland de många
herresäten, som hade trettioåriga kriget att tacka för sin prakt
och glans. Änskönt slottet af ålder varit Stålsköldska familjens
stamgods, blef det dock af den från detta krig hemkomne
general Stålsköld så grundligt restaureradt, att det vid tiden
för vår berättelse utgjorde ett af de präktigaste herresäten
i Skåne.

I den ståtliga riddaresalen med dess vapenprydda väggar
finna vi grefve Bernhard i en högkarmad länstol framför den
stora spiseln, på hvars galler han lagt upp sina fötter, medan
han med tillbakalutadt hufvud och halfslutna ögon tyckes
drömma om förflutna tider.

Bredvid honom sitter hans syster, enka efter en tysk
riksgrefve, hvilken varit i svensk tjenst och efter hvars död
den barnlösa grefvinnan flyttat öfver till sin broder i Sverige,
förökande de rikedomar, som en gång skulle tillfalla grefve
Nils. Grefvinnan Ebba är ett resligt fruntimmer med ädla,
allvarliga drag, hvilkas något stränga uttryck förmildras af ett
par stora själfulla ögon. Stundom skakar hon betänkligt sitt
hufvud, då hon betraktar sin broder. Slutligen reste hon sig
upp och nalkades grefven, på hvars axel hon lade sin hand,
liksom för att återkalla honom till det närvarande.

»Käre broder», yttrade hon vänligt, »jag begriper ej,
hvad som på sednare tider tagit vid dig. Är du grefve
Bernhard Stålsköld, du, den man, som en gång ägde
binamnet ’Hård’? Visst hafva stormar brutit fram
öfver din lefnads bana, men nog plägar den starka
eken kunna med högburen krona trotsa mången storm.»

»Ser du, syster, just i ekens styrka ligger ock
dess svaghet. Björken böjer sig smidig och ödmjuk
för blåstens ilar, medan den trotsiga eken bräckes,
när stormvinden kommer.»

»Se så, förjaga nu dessa besynnerliga tankar. Dessa
aningar om stundande olyckor, som du ständigt närer,
äro ju blott foster af din upprörda fantasi och,
broder Bernhard», tillade hon mildt och allvarligt,
»de äro hädelser mot den goda försyn, som leder våra
öden och hvars hand allena skiftar kommande fröjder
eller sorger.»

»Fantasier säger du», utropade grefven
uppbrusande. »Är det då ej en verklighet, att min
Nils är fången hos dessa vilda fribytare, som åter
börja genomstryka våra nejder?»

»Man vill naturligtvis endast aftvinga dig en dryg
lösesumma för gossen, och huru stor summan än må
blifva, så kunna vi ju betala den.»

»Men att dagtinga med dessa uslingar! Nåja, man
skall smeka dem först och fånga dem sedan. Nu,
om någonsin, är handling, och snabb handling, af
nöden.» Han började att med hastiga steg vandra
fram och åter i salen, och hans panna lade sig i
bistra rynkor. »Huru? Man vågar gäckas med Bernhard
Stålsköld, man bedrifver sitt djerfva spel in på
Björknäs murar och skipar sin så kallade rättvisa,
det vill säga begår mord på svenska soldater så
godt som under mina egna fönster! Det är dock ett
något högt spel man spelar. Fruktar man då ej min
hämd? Skulle min arm vara så försvagad, mitt svärd
så förrostadt, att jag ej skulle kunna näpsa dessa
djerfva skurkar? Välan! Man har kastat stridshandsken
åt mig. Striden är visst ojemn, ty en ädel riddersman
borde ej besudla sina vapen i en fejd mot dessa
röfvareband, men jag upptager den ändå. Jag känner
mig nästan ung på nytt, vet du syster.»

Hans gestalt tycktes återtaga all sin fordna
spänstighet. Hans ögon gnistrade och hans näsborrar
vidgades liksom stridshästens vid vapenbullret.

Vid ljudet af en ringklocka trädde kastellanen,
en gammal vapenbroder till grefven, in i salen och
stannade förundrad vid åsynen af den plötsliga
förvandling hans herre undergått.

»Hör på, Peder, äro vi så gamla, du, att vi ej orka
föra ett svärd mot vårt lands fiender?» frågade
öfversten, och den gamle kastellanen svarade raskt:

»Vasserra, herr grefve! Visst är min arm litet styf,
åldern har det med sig, och inte för jag min klinga
mer som jag förde den för 30 år sedan; men nog skall
jag med glädje draga den, då ni, herr öfverste,
ännu en gång vill föra oss i striden.»

»Det är bra, gamle gosse. I morgon, i första
dagbräckningen skall du hafva godsets folk samladt på
slottet och väpnadt. Vi skola söka upp dessa djerfva
snapphanar och nedgöra dem till sista man. Sitter
hexan i tornkammaren?»

»Dit sattes hon redan på förmiddagen.»

»Godt! – Gå nu och njut en väl behöflig hvila,
Peder. Glöm ej i första dagbräckningen!»

»Nej, ers nåd», svarade kastellanen och lemnade rummet.

»Hvarföre har du låtit gripa spåqvinnan?» frågade
grefvinnan, så snart Peder aflägsnat sig.

»Hm! Hon har i natt haft besök af snapphanarnes
anförare just ...» Öfversten hostade förläget, då
han höll på att säga: »just som jag lemnade hennes
hus.» Han blygdes nämligen att för sin syster omtala
sitt besök i »Troll-Karnas» stuga. »En af mina
tjenare», återtog han efter en stund, »som i natt
befann sig på hemvägen och dervid i mörkret gick
miste, så att han kom ända fram till hexans boning,
kunde ej lägga band på sin nyfikenhet, utan tittade in
genom fönstret och fick då der inne se en beväpnad,
svartmuskig karl. Af de få ord, han kunde uppsnappa,
inhämtade han emellertid, att främlingen var Karnas
son och anförare för den friskara, som i dag begått
mordet på korporalen. Jag skall väl söka att med
lämpliga medel lossa den gamla hexans tunga och förmå
henne att bekänna, hvarest skurkarne hålla till. Och
nu är det tid att gå till hvila; det torde allt blifva
ett rätt hårdt arbete i morgon, syster.»

»Jag går upp till den stackars Anna. Hon har gråtit
hela dagen öfver vår Nils och först mot aftonen lugnat
sig något. Prosten Moræus var här på eftermiddagen
och bad, att vi skulle behålla henne qvar på Björknäs,
så länge snapphanarne göra trakten osäker. – God
natt, Bernhard!»

»God natt, syster. Kyss det goda barnet från mig
och säg henne, att jag i morgon återför hennes
brudgum. Sedan skall barnens bröllop snart firas.»

Och sedan grefvinnan lemnat salen, gick grefve
Bernhard att söka den hvila, som ödet likväl hade
beslutat ej heller denna natt förunna honom.

Just som han lade handen på dörrlåset till sitt
sofrum, hördes från slottets bottenvåning ett doft
och oredigt buller, som allt mera närmade sig;
och då grefven skyndade att öppna salens dörr och
lyssna nedåt trappan, förnam han tydligen bullret af
en pågående strid; skarpa hugg byttes, och ett och
annat utrop af vrede eller smärta genljöd i nattens
stillhet genom den gamla byggningen.

Att rycka ned ett svärd från väggen och skynda utför
trappan till skådeplatsen för den nattliga striden
var för grefven ett ögonblicks verk.

Men innan vi beskrifva det uppträde, som här mötte
slottsherrens blick, vilja vi gå något tillbaka i vår
berättelse och uppsöka Nils Stålsköld med hans båda
deltagare i den nattliga flykten, dem vi lemnade på
landsvägen efter vandringen genom Toveborgsskogen.

Några uppstigande moln, som för en stund bortskymde
månen och hastigt försatte våra trenne vandrare i
det djupaste mörker, nödgade dem att endast långsamt
och försigtigt röra sig framåt på vägen, som här lopp
tätt intill vattnet.

Plötsligt nådde ett lätt buller från sjön jemte ljudet
af talande röster deras öron.

Karina drog hastigt sina båda följeslagare med sig
in i skogen, i det hon hviskade:

»Det var kaptenens röst.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free