Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nedhukade bakom några täta buskar, blefvo våra flyktingar,
så snart den frambrytande månens sken föll öfver sjön,
varse en båt, hvilken man just höll på att skjuta i vattnet,
medan vid pass ett halft dussin män, stödda på sina vapen,
tycktes afbida det ögonblick, då farkosten skulle blifva i
ordning att mottaga dem.
Ett stycke från vattnet och således tätt invid landsvägen
stod friskarans anförare inbegripen i ett halfhögt samtal med
sin löjtnant.
»Jag tror, du är rädd, min gosse», yttrade Monsen skrattande,
liksom till svar på någon af den andre gjord invändning.
»Rädd!» upprepade Stark och höjde föraktligt på axlarne.
»Nej, men den här färden kan sluta illa. Känner jag den
der gamle björnen på Björknäs rätt, så är han i stånd till
att låta oss alla dingla i galgen i morgon bittida, om
företaget misslyckas. Jag fruktar ej att brottas med björnen,
men inte gör jag det gerna i hans eget ide.»
»Bah! Det kan ej misslyckas. Nere vid sjelfva vattenbrynet
finnes en hemlig port, som leder in i bottenvåningen
af vestra tornet, der min mor sitter fången. Erik och Kristian
rodde förbi der i dag, förklädde till bönder, och de hafva
försäkrat mig, att det gamla låset är så förrostadt, att man utan
synnerlig möda kan bryta upp det. Slottets invånare anse
byggnaden så otillgänglig från sjösidan, att de ej tyckas
befara något anfall från det hållet. Dessutom har Erik sjelf
i fordna dagar varit i grefve Stålskölds tjenst, så att han
fullkomligt känner till både slottets inre och dess invånares
vanor, och han har med sitt hufvud ansvarat mig för den
lyckliga utgången af vårt företag. Dessutom har jag svurit
att, till hvad pris som helst, befria min stackars moder; ty
den gamle tyrannen deruppe skulle säkert låta henne med
sitt lif betala hans sons. Nu skola vi slå två flugor i en
smäll, som ordspråket säger.»
Med dessa ord steg kaptenen med ett belåtet skratt utför
sluttningen och i båten, der hans folk redan förut intagit
sina platser.
Knappt hade de första årtagen afbrutit nattens tystnad,
då grefve Nils, hvilken vid kaptenens sista ord erfarit en viss
obehaglig tryckning kring halsen, sprang upp och med utropet:
»här är ingen tid att förlora!» ilade framåt vägen.
»Vänta, herr grefve», hejdade honom Karina. »Omvägen
kring sjön är lång, och de skulle då få för långt försprång.
Vid ’Troll-Karnas’ stuga ligger alltid en båt. Med den skola
vi utefter stranden hinna före dem till slottet.»
Och med snabba steg skyndade hon till det ställe der
båten plägade förvaras. Den fanns också ganska riktigt på
sin plats; och, sedan Nils tagit plats vid ena åran och Karina
vid den andra, sköt den lätta farkosten pilsnabbt fram öfver
Björksjöns vågor.
En qvarts timma senare klappade våra trenne äfventyrare
på slottsporten, som vid grefve Nils’ anrop genast öppnades
för dem af ett par yrvakna tjenare.
Vid inträdet på gården mötte han den gamle kastellanen,
som just kom ned från riddaresalen, för att begifva sig till
sin bostad i motsatta delen af byggnaden.
Sedan Nils i korthet berättat för den gamle krigaren om
det nattliga besök, som ämnades dem, lät gubben skyndsamt
beväpna slottsfolket och stod snart, jemte ryttmästaren och
sergeanten, i spetsen för ett tjog beväpnade män, till reds att
möta de objudna gästerna, som ej länge läto vänta på sig.
Knappt hade slottsfolket intagit sina platser på ömse
sidor om det mörka hvalf, som vidtog vid slutet af den korta
trappa, hvilken från vattnet ledde upp till tornets bottenvåning,
förrän ett doft brakande tillkännagaf, att det gamla portlåset
efter ringa motstånd gifvit efter, och ögonblicket derpå närmade
sig talrika och snabba fotsteg mot hvalfvet.
Just som snapphanarne inträdt deri, föllo slottets
försvarare öfver dem, och en ursinnig strid uppstod i det låga
rummet, öfver hvilket ett par i samma stund antända facklor
spredo ett flämtande sken.
Tre eller fyra af snapphanarne hade vid det första plötsliga
anfallet träffats af dödliga hugg; men de öfriga stredo
förtvifladt, ehuru med föga hopp, mot öfvermakten.
Fåfängt sökte Nils ett möte med friskarans chef. De
hade båda under stridens hetta blifvit skiljda långt ifrån
hvarandra.
Så snart Monsen såg, att allt hopp om seger var ute,
sökte han slå sig tillbaka till porten, för att derigenom bereda
sitt folk tillfälle till reträtt; men här hade sergeanten med
några handfasta män fattat posto, just för att afskära återtåget
för de anfallande, och de stodo der orubbliga som en mur.
Kaptenen anföll med ursinnigt raseri, men som vågorna
från hälleberget studsade hans hugg tillbaka från sergeantens
rörliga svärd, ty Måns Klinga visste att göra skäl för sitt namn
och häfda sin värdighet som fäktmästare vid sitt regemente.
Emellertid hade snapphanarnes trupp, så att säga inklämd
mellan vapen, sammansmält till hälften, då Monsen och Stark
båda kastade sig mot Klinga, för att tilltvinga sig besittningen
af porten. Men sergeanten ryckte hastigt till sig ett långt
slagsvärd från en af sina män, bredde ut sina korta, men
stadiga ben och lät så svärdet ljunga tvärt öfver hvalfvet med
sådan kraft, att i första hugget Monsens värja sprang af och
han sjelf tumlade till golfvet.
Stark beslöt nu att genom en mästerkupp afgöra striden
och trängde sig derföre utefter väggen fram till ryttmästaren.
Han ville genom deras anförares död nedslå modet hos slottets
försvarare och åstadkomma villrådighet i deras led.
Så störtade han med draget svärd mot Nils, som, ej
varseblifvande sin fiendes anlopp, icke hann fullkomligt parera det
första hugget af motståndarens vapen, hvilket, halkande utefter
hans eget svärd, gaf honom en häftig kontusion i högra axeln.
Hans kroppskrafter, hvilka af den häftiga rodden åter medtagits,
sveko honom plötsligt, och halft medvetslös vacklade han
mot väggen.
Nu höjde Stark sitt vapen, för att gifva honom dödshugget,
»För Markerup!» ropade den vilde fribytaren nästan i
ryttmästarens öra, och hans svärd blixtrade öfver den sårades
hufvud, då ett kraftigt: »Mod min son, mod min raske Nils!»
uppmuntrade ryttmästaren och kom Starks lyftade vapen att
stanna i fallet.
Det var öfversten, som i detta ögonblick uppträdde på
stridsplatsen. Med ljungande blickar och liksom genomströmmad
af ny kraft, störtade han så häftigt öfver den förvirrade
Stark, att denne ej hann vända sig om, utan den gamles svärd
tungt föll ned och klöf i ett enda hugg hans hjessa.
Med en vild ed tumlade Stark till golfvet, och hans fall
gjorde slut på striden.
Monsen och de trenne återstående snapphanarne afväpnades
och tillfångatogos.
Strålande af glädje, slöt grefve Bernhard sin så oförmodadt
återfunne son i sina armar, medan sergeanten, aftorkande svetten,
som droppade ned öfver hans panna, skyndade att uppsöka
Karina och underrätta henne, att »hon nu var gräsenka.»
Den vackra flickan tolkade i en suck sitt beklagande
öfver sin friares död, men den skälmska blick, hon i nästa
ögonblick gaf den fryntlige sergeanten, tycktes säga, att hon
inte hade något emot att snart få en bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
