Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vet du, Nils», yttrade Anna med en skälmaktigt hotande
stampning i golfvet, »jag har allt bra många gånger varit
allvarsamt ond på den elaka kungen, som är nog hjertlös att
hålla oss åtskilda så länge.»
»Det rår kungen icke för, min Anna. Kungen hatar nog
kriget, lika mycket som du, fastän han som en hjelte älskar
en ärlig strid. Men, ser du, han är orättvist anfallen, och då
fordrar både hans och landets ära, att han icke nedlägger
vapnen, förrän fienden, förödmjukad och krossad, tigger om fred.
Och efter det afgörande nederlag, som danskarne lidit vid
Lund, kan freden nu ej vara långt borta. Då skall det gamla
Björknäs kläda sig i högtidsskrud och då skall jag föra in
min Anna som brud genom slottets portar under hurrarop och
trumpeters klang. Det skall blifva en fest, hvartill riddaretiden
knappt skall kunna uppvisa maken. Då blir vår gamla sägen
om riddaren Tove förverkligad. Sedan jag suttit inom borgens
murar och skådat bort till klostret – det är prestgården –,
rider jag ut med mitt folk och röfvar min brud
’och hem vänder riddaren Tove’.»
»Måtte du bara ha bättre lycka, än riddaren», inföll
Anna skrattande, »ty
’ett lik blott han höll uti famnen’.»
Medan de båda unga lyckliga och glada sålunda skämtade
bort den tidiga morgonstunden, rådde på borggården ett ovanligt
lif, som häntydde på förberedelserna till en scen af helt
annan beskaffenhet.
Redan i första dagbräckningen hade man på den utåt
sjön vettande vallen, mellan de båda tornen, uppfört en rad af
galgar, för att, som sergeant Klinga uttryckte sig, »underlätta
de goda själarnes uppstigande till himlen.»
Den befallning grefve Bernhard Stålsköld gifvit, om
fångarnes afrättning, hade hans folk tagit för så säker, att de
redan på förhand vidtagit förberedelser dertill, och då grefven
en knapp timma efter befallningens utfärdande trädde ned på
gården, voro alla tillredelser redan afslutade.
»Anfäkta! skall inte det här blifva en lustig dans», menade
Måns Klinga, der han med en pipsnugga i munnen stod och
vägde på klackarne af sina höga ryttarestöflar. »Rider er
maran, karlar? J läggen en snara på det viset! Tvärtom! Så
der ja. Lätt ska’ hon löpa, som en vacker flicka i en tapper
krigares famn. – Jo jo, det fördömda packet skall nu få sin
ärliga lön för sitt gemena handlingssätt mot min hederlige
kamrat Stolt. – Gud signe hans själ! – Tvi tusan, sådane
hundar! Att träda upp en dragon på ett spett och steka
honom lefvande, som jag steker en hare i fält, när någon
gång en sådan läckerhet bjudes! Det är skam, och vid min
goda klinga, borde inte de der smygande skogstjufvarne hafva
lika godt igen, förutom att det hade bekommit dem bättre på
den kalla vintermorgonen.»
Öfverstens ankomst afbröt här den förbittrade sergeantens
svada.
Aldrig hade slottsherrens drag haft ett bistrare uttryck,
aldrig hade hans panna legat i djupare veck, än i dag. Också
tystnade hvarje samtal och kröktes hvarje rygg med en vördnad,
som om sjelfva den personifierade strängheten hade uppträdt
på skådeplatsen för den stundande afrättningen.
»I dag är inte gubben god», hviskade sergeanten till sin
närmaste man, »och jag vill byta min goda klinga mot en
qvastkäpp, om de der galgarne blifva utan mat i dag.»
Sergeanten skulle också få rätt, ty på prostens och
grefvinnan Ebbas förenade förböner hade öfversten svarat ett sträft:
»Nej! De äro gripna med vapen i hand i mitt eget hus och
de skola dö.» Allt hvad han förunnade dem, var förmånen
af andlig tröst, men sedan fångarne trotsigt nekat mottaga
prostens besök, lät grefven gifva befallning om de fyra
fribytarnes utförande.
Sedan en beväpnad trupp under sergeant Klingas befäl
uppställts omkring galgarne, för att förhindra hvarje
rymningsförsök, förde kastellanen och de öfriga slottstjenarne ut
snapphanarne – verkliga typer för dessa vilda äfventyrare – hvilkas
trotsiga blickar och hånande ansigtsuttryck utvisade, att de
åtminstone ej fruktade den vissa död, som väntade dem.
På en vink af öfversten, som med korslagda armar, sluten
och sträng, åskådade afrättningen, dinglade de trenne
fångarne i galgarne, medan Monsen, hvars straff skulle ökas
genom åskådandet af hans kamraters död, med ofrånvända
blickar betraktade det lilla tornfönster, mot hvilket
»Troll-Karnas» bleka ansigte syntes pressadt.
Just som kaptenen, efter en blick af oförsonligt hat på
öfversten, med fast hållning beträdde den ödesdigra planka,
som för honom nu mera utgjorde det enda steget mellan lif
och död, brast tornfönstret för ett slag af spåqvinnans knutna
hand och sträckande sitt hufvud, hvars långa, hvita hår fritt
fladdrade för vindens ilar, ut genom det lilla fönstret, ropade
hon med gäll röst:
»Adjö med dig, min raska gosse. Låt se, att du är värdig
det stolta blod, som rinner i dina ådror.»
»Det förekommer mig alldeles, som om den der gamla
ugglan kraxade för någon olycka», hviskade sergeant Klinga
till sin närmaste kamrat just som plankan rycktes undan för
den lifdömde och friskarans fruktade chef hade gått att stå
till rätta inför domaren öfver alla domare.
Då ljöd öfver åskådarnes hufvuden ett vildt, hest skratt,
som jagade en rysning genom deras leder.
»Ha ha ha», skrattade hexan. »Du mördade mina barn
en gång, du, Hårdhjerta. Nu var det min tur, ha ha ha.»
Öfversten blickade hastigt upp till tornfönstret, och nu
igenkände han i »Troll-Karnas» utmärglade ansigte den barnlösa
moderns drag; och för hans själs blickar stod åter i ett
ögonblick lefvande och klar hela den nattliga scenen i
Markerups by.
»Hård var du, hård som stål, men du skall blifva mjuk
som ett vax, då du får veta min hemlighet», fortfor spåqvinnan,
öfver hvars själ vansinnet åter bredt sin mörka slöja. »Vet
då, Hårdhjerta, att du har mördat din egen son.»
»Du ljuger, hexa!» ropade Bernhard Stålsköld och störtade
fram till fribytarens lik, hvars kläder han häftigt uppryckte.
Knappt hade hans blick upptäckt ett födelsemärke i form
af ett rödt kors midt för det nu stelnade hjertat, förrän den
starke mannen plötsligt sjönk tillsamman och föll ned bredvid
liket af sin under så förfärliga omständigheter återfunne son.
»Karna har hämnats», jublade den vansinniga qvinnan
der uppe i tornet, men hennes hån nådde ej mera dess föremål.
Den starka eken, som oböjd trotsat mången storm, hade krossats
af ett åskslag.
Då den gamle kastellanen och slottsfolket skyndade till,
för att uppresa sin herre, var Bernhard Stålsköld icke mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
