Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från en resa i Amerika. - Soldatbarnen vid grinden. Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från skansen Garry fortsatte våra resande sin färd
under mångfaldiga vexlande äfventyr, och omsider
återse vi dem i närheten af Klippiga Bergen, för
att blifva vittne till ett skådespel, icke mindre
fasaväckande än stormen på Red-River.
Det är på en öppen plats i skogen. Insekterna äro
talrika, och för att mot dessas vilda angrepp i
någon mån skydda sina hästar, hafva våra resenärer
uppgjort en större eld, i hvars närhet de placerat
sina gångare. För egen räkning hafva de uppgjort en
mindre. De sitta helt beqvämt omkring den samma,
för att tillaga en måltid. En ny kamrat, som nu
befinner sig i deras sällskap, sedan Treemiss redan
lemnat dem, för att sysselsätta sig på annat håll,
har just afdragit sina stöflar och bereder sig nu
en stor tillfredsställelse genom att i all maklighet
röka sin pipa.
Detta behagliga lugn skulle dock snart
störas. Plötsligen börjar den större elden att häftigt
spraka och flamma högre. Våra resande gripas af
förskäckelse vid första ögonkastet, då de varseblifva,
att flera af de träd, som omgifva den öppna platsen,
fattat eld. Det är sannolikt, att hästarne, under
ömsesidigt slående efter hvarandra, för att placera
sig i den tjockaste röken, med en spark kastat någon
brand in bland granarne. Dessa, ehuru gröna, brinna
bättre än den torraste ved.
Det var ett kritiskt ögonblick. Cheadle fattade yxan
och nedhögg, så fort sig göra lät, det ena trädet
efter det andra, för att från de öfriga isolera
dem, som fattat eld. Milton ansträngde sig med att
frambära vatten från ett träsk, som lyckligtvis
fanns i närheten, och dermed begjuta den yfviga
och torra mossan, som hastigt ledde elden utefter
marken. Emellertid befunno sig resenärerna redan
nästan omgifna af brinnande träd; lågorna utsände
gnistor och slingrade sig från gren till gren, från
träd till träd, på det mest förfärande sätt. Elden
sprakade och hven, frossande begärligt af stammarnes
kåda.
Hästarne hade under tiden blifvit vilda af
förskräckelse. Några störtade genom lågorna bort i
skogen; men ett af
djuren, som blifvit brändt i benen, tumlade sig af
smärta på marken, och med möda lyckades det Miltons
och Cheadles förenade krafter att få honom undan
det härjande elementet. Men det härvid förorsakade
uppskofvet i släckningsarbetet höll på att blifva
våra resande ganska fatalt, emedan elden under
tiden hunnit gripa omkring sig; luften var i hög
grad upphettad, röken qväfvande och lågorna tjöto af
raseri: ett ögonblick tvekade man, huruvida det vore
bäst öfverlemna allt åt ödet, eller att fortsätta
släckningsarbetet.
»Emellertid», heter det i de resandes egen skildring
öfver den fasansfulla händelsen, »återvände vårt mod;
vi fattade å nyo yxa och ämbar, och i den mån vi
fällde träden och släckte elden i mossan, började vi
åter att hoppas. Midt under dessa hårda ansträngningar
kommo vi på den tanken, att vår nye reskamrat ännu
icke biträdt vid våra släckningsförsök. Blickande
oss omkring, sågo vi honom sitta på samma ställe,
hvarest vi lemnat honom, slitande i en stöfvel, som
han syntes hafva största svårighet att pådraga. Vi
tillropade honom, att han, för Guds skull, skulle
komma och hjelpa, oss, om han icke ville, att vi
alla tre skulle omkomma i lågorna. Han svarade på
ett temmeligen tvetydigt sätt, att han strax skulle
komma, så snart han pådragit sina stöflar. Slutligen,
eggad af våra bemödanden samt af den reflexionen,
att han lika lätt kunde brinna med som utan stöflar,
kommer han, förskräckt och villrådig, framspringande,
för att gifva oss ett lika senfärdigt som föga nyttigt
bistånd, under form af några qvarter vatten, som han
hämtade i sin lilla tennflaska. Det oaktadt lyckades
vi småningom att dämpa den härjande elden.»
Den hotande olyckan fick sålunda ett gynnsammare slut,
än man, med mindre energiska bemödanden, kunnat vänta;
och våra resande kunde, sedan de samlat sina bortlupna
gångare, åter fortsätta sin färd mot den amerikanska
vestern, för att gå andra oväntade öden till mötes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
