Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Soldatbarnen vid grinden. Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att tala om den här blomman, så vill jag om henne
tillägga ännu ett, som kan vara värdt att begrunda. Så
liten hon än är, så gör hon ändå, på sitt vis,
mera gagn, än många af dem, som äro större än hon;
och på samma sätt kan också en obetydlig menniska
ibland uträtta vida mer, än de, som tyckas vara mycket
mäktiga. Det kommer sig af en god och kraftig vilja,
och en sådan kan hvem som helst få af vår Fader,
som bor i höjden.»
Härefter fingo barnen åter gå ut i det fria, och nu
kom der en femte lekkamrat med. Det var den trogne
Yäck, en liten lurfvig hund, som gerna följde de unga
åt och derunder alltid som ett slags skyddsvakt höll
sig närmast den minste.
Denna gång hade den andre i ordningen af de tre
gossarne iklädt sig en gammal knektmössa, och
den yngste af dem hade också fått en af fadrens
hufvudbonader på sig. Han hade icke sett stort mer än
två vintrar, denne lille, men såg ändå helt manhaftig
ut, der han ute på vägen drog sin leksaksvagn med sig.
"Tyst, här kommer någon åkande", ropade flickan,
"det är bestämdt en herrskapsvagn; kom låt oss öppna
grinden! ... Akta dig, lille Matts!" tillade hon åt
minste brodern och tillvinkade denne att följa med.
Men Matts hade sitt hufvud för sig, han, och när de
andra tre redan öppnat grinden, stod han ännu qvar
på vägen. Och eftersom han stannade der, gjorde äfven
Väck sammaledes.
"Matts, spring undan, Matts!" ropade alla tre syskonen.
Han lyssnade dock icke till dem; han blott såg framåt,
mot ett stort, märkvärdigt föremål, som hastigt
närmade sig. Det var ett ståtligt herrskapsekipage
med ett ståtligt fruntimmer uti – han hade aldrig
förr sett något liknande; ty han hade sällan fått
följa med ut på landsvägen, emedan syskonen alltid
klagade, att han var så svår att hålla reda på.
"Spring, Matts!" upprepade de andra barnen gång på gång.
Men ändå stod han qvar. Den fara, som hotade, kunde
han måhända icke uppfatta; men kanske fanns der ock
en annan orsak, hvarför han icke flydde för den. Hos
hvarje menniska, äfven den outvecklade, är ju i själen
nedlagd en viss åtrå till något främmande, okändt,
något, som skall sökas – ett mål; men tillika finnes
der ock en kraft, eller åtminstone håg, att möta de
hinder, som sätta sig emellan detta mål och den, som
vill hinna det. Den lille Matts ville kanske framåt
på sin väg, trots det honom så öfvermäktiga hinder,
som så hotande visade sig, – motståndskraften vaknade,
och han ville och förstod icke att gifva vika.
Ytterligare ett varningsrop – men för sent. Hästarne,
som drogo den ståtliga vagnen, hade redan hunnit den
plats, der soldatgossen stod, och af en häftig stöt
kastades denne nu till marken. Men i samma ögonblick
höll också kusken in de ystra springarne, och både
de åkande och den lilles syskon skyndade fram, för
att undersöka vidden af den timade olyckan.
Huru underbart – den lille pilten hade, så vidt man
kunde se, endast fått några mindre skador; men den
person, som sjelf ansåg sig som en ofrivillig orsak
till det, som händt, fruntimret i vagnen, ville dock
nödvändigt taga barnet med till sitt närbelägna gods,
för att bereda det all den vård, som möjligen kunde
vara af nöden. Läkare borde ändå undersöka den lille,
förklarade hon.
Men Matts’ fader, som vid bullret och ropen också
kommit ut på vägen och tagit barnet i närmare
betraktande, tackade höfligt för anbudet, tillika
försäkrande, att han sjelf nog skulle sköta om den
lille. Och dervid förblef det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
