Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 243.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Val och qval.
Berättelse af Richard Gustafsson.
(Forts. fr. sid. 243.)
4.
Förhoppningar.
Vid en af Mälarens många vikar ligger det vackra
herresätet Svanholmen, som tillhör presidenten Stedt. Den
ståtliga byggnaden är omgifven af präktiga
trädgårdsanläggningar och en vidlyftig park, der ekarnes jättekronor
höja sig mot skyn och hängbjörkarne kasta sina skuggor öfver
gräsmattorna.
När Juni månad kom, med sin varma sol och sina doftande
blommor, flyttade presidenten dit ut med sin syster och Alma.
Aldrig hade Alma känt större lefhadslust än nu, då hon fick
svärma fritt omkring i naturen, utan att med bekymmer
behöfva tänka på morgondagen. Hennes favoritnöje blef nu att
dagligen pröfva den konst, som hon tidigt på våren börjat
att inhämta af en stallmästare i hufvudstaden, nämligen
ridkonsten. Presidenten, som var en temmeligen skicklig ryttare,
hade ibland svårt nog att följa med henne, då hon på sitt
ridsto, Zephora, jagade framåt landsvägen.
Ofta kom doktor Göran ut till Svanholmen, och då följde
han med på promenaderna, som ibland utsträcktes till
Stjernvik, ett närbeläget gods, som ägdes af en slägting till
presidenten, öfverste Björnklo. Den Björnkloska familjen bestod
af öfversten sjelf, en gammal rättfram soldat, öfverstinnan, en
tillbakadragen huslig qvinna, och deras dotter Hildegard,
Stjernviks goda genius, medlarinnan mellan öfverstens sträfva
lynne och husmoderns känslighet.
Många gånger hade presidenten i förtroende uppmanat
doktorn att tänka på Hildegard som sin blifvande följeslagarinna
genom lifvet, och han slutade alltid sina uppmaningar med orden:
»Bättre flicka kan ni aldrig få; ty hon har sin mors
goda hjerta och sin fars friska sinne.»
Doktorn hade alltid skämtat öfver presidentens planer att
gifta bort honom, den blaserade verldsmannen, med Hildegard,
den landtliga oskulden. För att göra presidenten till viljes,
hade han dock visat fröken Björnklo all möjlig uppmärksamhet,
till att börja med under ett visst tvång, men sedan med nöje,
ty Hildegards okonstlade älskvärdhet vann till sist ett visst
erkännande af doktor Göran.
Första gången presidenten gjorde sitt besök på Stjernvik,
tillsammans med Alma och doktorn, blef det stor glädje
i Björnklos familj, ty alla dess medlemmar hade hört omtalas
presidentens unga slägting och längtade att få göra Almas
bekantskap. Öfversten sade genast, att hon var »en s–s vacker
unge», öfverstinnan tog emot henne som en mor, och Hildegard
blef hennes förtroliga vän, innan de skildes åt.
Under de ofta upprepade besöken märkte Alma, att ett
drag af svårmod började kasta en lätt skugga öfver Hildegards
annars så glädjestrålande ansigte och att detta moln med
hvarje besök blef allt mörkare. Detta väckte Almas
uppmärksamhet, och en dag, då de båda flickorna gingo arm i arm
på strandvägen i Stjernviks parkanläggning, sade Alma:
»Det är något, som du döljer för mig, Hildegard. Jag har
länge sett, att du har någon hemlig sorg, som ibland jagar
bort ditt glada leende. Som din förtrogna väninna har jag
rätt att få del af dina bekymmer, för att hjelpa dig att bära dem.»
»Ack, det är en barnslighet, kanske också bara en
inbillning», svarade Hildegard.
»Låt höra!»
»Hvad tycker du om doktor Hinnemann?»
Alma såg forskande på Hildegard, men den blick, hon
mötte, var så full af barnsligt förtroende, att Alma svarade
med lugn:
»Näst presidenten är han den artigaste af våra kavaljerer.»
»Jag tycker likväl, att han förliden sommar var mera
hjertlig emot mig, och det är förlusten af denna hjertlighet,
som smärtar mig, då jag tänker derpå.»
Ett par klara tårar sökte tränga sig fram i Hildegards
ögon, då hon sade detta.
Alma fixerade väninnan och sade:
»Du älskar honom!»
»Ja, jag tror det.»
De båda flickorna gingo tysta ett stycke framåt. Hildegard
bröt tystnaden.
»Och jag vill uppriktigt tillstå, att jag varit svartsjuk på
dig ända tills nu», sade hon och smålog under tårarne.
»På mig!» utropade Alma och blef ett ögonblick
allvarsammare än förut, men började strax derpå att skratta. »Du
är ett barn, Hildegard, och det kan jag säga, fastän jag är
ett år yngre än du.»
»Hvad menar du?»
»Jo, jag menar, att du hade rätt, då du sade, att din
sorg är en barnslighet och en inbillning.»
»Du tror då, att jag kan hoppas?»
»Det är doktorn, som bör fråga, om han kan hoppas att
behaga en så älskvärd flicka, som du.»
»Men om han älskar en annan?»
»Så bör du göra sammaledes.»
Hildegard såg förvånad på Alma, men talade icke vidare
om doktorn. Inom sig var hon dock långt ifrån att gilla
Almas tröstegrunder, ty de voro främmande för hennes barnasjäl,
der kärleken spirat upp, likt den växt, som blommar
blott en enda gång.
Under det att detta samtal fördes nere på strandvägen,
ägde ett annat rum mellan presidenten och doktorn.
»Bättre flicka kan ni aldrig få, ty hon har sin mors goda
hjerta och sin fars friska sinne», sade presidenten, som åter
fått ett undvikande svar på sitt framställda giftermålsförslag.
»Det har ni sagt mig nu så många gånger, att jag skulle
blifvit öfvertygad derom, om jag också icke sjelf lärt känna
fröken Hildegard som ett mönster bland flickor», invände doktorn.
»Men jag upprepar likväl, att som friare kan jag icke uppträda.»
»Jag lofvar att fria för er, om ni icke vågar.»
»Det är inte fruktan, som håller mig tillbaka.»
»Hvad är det då? Skulle ni kanske vara kär i ett annat
föremål? Men nej, det är inte möjligt.»
»Och hvarför inte?»
»Jag borde då känna ert hjertas donna.»
»Kanske ni också gör det.»
»Och hvem är hon?»
»Jag skall hafva den äran att presentera henne för er,
då jag bestämt mig för att gifta mig.»
»Bättre flicka än Hildegard ...»
Doktorn afbröt presidenten och fortsatte skrattande:
»Kan jag aldrig få» etc. etc.
»Ja ja, ni skall få se, att ni ångrar er, om ni haft ett
annat val», varnade presidenten.
Då ridsällskapet återkom till Svanholmen, från detta sitt
senaste besök på Stjernvik, var det redan afton, och
presidenten drog sig snart tillbaka till sina rum, ty han var trött
efter ridten. Fröken Stedt hade gått ned i trädgården, och
doktorn satt tillsammans med Alma i salongen, från hvars
fönster man såg ut öfver en del af parken, sjön och de
skogbevuxna öarne i fonden.
De sutto båda tysta och blickade genom det öppna fönstret
ut öfver det hänförande naturskådespelet. Den nedgående solen
färgade vesterhimmelen i purpur och de flammande strömolnen
speglade sig i sjön, så att de grönklädda öarne lågo som
smaragder på skimrande guld. Vindfläktarne, som kommo från
trädgården, förde med sig doftet af tusentals blommor, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
