Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 243.) - Brockenspöket.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aflägna ljudet af småfåglarnes aftonqvitter hördes sakta klinga
fram från träden i parken.

Alma spratt till, då hon hörde sitt namn uttalas, helt
sakta, men dock tydligt. Hon hörde, att doktorn steg upp
från sin plats och ställde sig bakom kåsösen, men hon såg
sig icke om.

»Länge har jag lefvat i ovisshetens qval, men nu kan
jag det icke längre», sade doktorn, och hans röst vibrerade
af rörelse.

Alma kände sina kinder blossa och hon tyckte sig höra
hjertats slag.

»I afton måste mitt öde afgöras», fortsatte doktorn sakta
och fattade Almas hand, som hvilade mot kåsösens sidostöd.

Alma satt ännu orörlig, utan att se åt det håll, der
doktorn stod.

»Presidenten vill gifta bort mig.»

»Med Hildegard», sade Alma sakta.

»Ni vet då?»

»Jag anade det.»

»Och ni säger?»

»Gift er, ty hon älskar er.»

Doktorn lät handen åter falla och stod tyst en stund,
under de omvexlande sinnesrörelser, som nu genombäfvade hans
själ. Slutligen närmade han sig åter Alma och utbrast häftigt:

»Men jag älskar icke henne, ty ni vet, att det är er jag
älskar, blott er!»

Då Alma hörde hans passionerade ord och kände hans
heta andedrägt på sin panna, steg hon hastigt upp. Doktorn
fattade åter hennes hand och stod vid hennes sida.

»Jag reser i morgon härifrån. Det beror på er, om jag
någonsin skall återkomma», sade han, och hans röst ljöd lugn,
men detta lugn var vältaligare än alla glödande ord.

Alma vände sitt ansigte mot honom.

»Ni skall återkomma», sade hon sakta, med ett småleende.
Den blick, hon i det samma fästade på honom, trängde djupt
i hans själ, och ett ögonblick hvilade hon nästan i hans armar,
men ögonblicket derpå var hon borta, och älskaren stod ensam
qvar, med blicken fästad på den dörr, der den sköna bilden
försvunnit.

»Hon älskar mig!» tänkte han och gick fram till fönstret.
Der stod han och inandades den balsamiska aftonluften. Den
glödande naturtaflan hade nu vexlat färg och öfvergått till en
mattare nyans. Luften låg som en genomskinlig slöja kastad
öfver den slumrande naturen. Men älskaren märkte ingenting
af den skönhet, som utbredde sig framför hans öga, ty hans
tankar voro annorstädes, och han sade för sig sjelf: »Hon
älskar mig!»

(Forts.)

Brockenspöket.

Brocken är den högsta punkten af det herrliga
Harzgebirge, och man har derifrån vid
klart väder en af de oförlikneligaste utsigter
i verlden. Man öfverskådar en omkrets af aderton
mil, hvarpå öfver sex millioner menniskor hafva
sin varelse, och kan urskilja åttionio städer
och köpingar samt öfver sexhundra byar. Äfven
för dem, som finna ett särskilt behag uti att se
»naturen i uppror», bör denna märkliga bergspets synnerligen
falla i smaken; ty den, som sett ett oväder från Brocken, lärer
ej glömma det så lätt. Men hvad som dock måhända förskaffar
Brocken de flesta besöken, är det märkvärdiga fenomen, som
kallas Brockenspöket. Många kostliga historier derom äro ännu i
svang, och folket i trakten kallar stället helst »Blockberg»,
emedan denna benämning friskar upp deras minne med en hop
hiskliga sagor och slagdängor, deri en viss mörksens potentat
naturligtvis spelar den förnämsta rollen, och ännu under förra
århundradet trodde landtmannen fullt och fast, att Brockenspöket
var en ond ande, som ställde till allehanda spektakel. Visserligen
har väl den nuvarande tiden till och med bortsopat tron på
spöken, men ännu i dag känner sig till och med den bildade
mannen fattad af en ofrivillig rysning, när plötsligt det jättelika
Brockenspöket dyker upp framför honom och antingen står
stilla eller som en gäckande spegelbild skrider genom dimman.

Brockenspöket är en sällsam företeelse
och förekommer oftast vid solens upp- och
nedgång. Då nämligen solen under sin bana
står jemnhögt med Brocken och töcken bilda
sig i dalarna midtemot och stiga åt höjden
vid berget, men den töckenfria sidan af
Brocken står mellan dimmorna och solen, så
kastar den sistnämda skuggorna af berget
och alla derpå befintliga föremål på denna
töckenvägg, hvarest de bilda jättelika figurer, som än förminskas, än
förstoras, allt efter som töcknet aflägsnar sig eller framkommer,
eller luckor uppstå deri, då det upprullas. Är dimman torr, ser
man, utom sin egen, äfven sin grannes skugga; men är den fuktig,
ser man blott sig sjelf och det ändå med en regnbågfärgad
helgongloria omkring sig. Denna »dimbild» anses för ett det
intressantaste fenomen, i synnerhet under stark köld och när den
i töcknet inneslutna fuktigheten är starkt frusen, då ifrån
spökgestaltens hufvud utgå tre gula, klart lysande och skarpt
tecknade flammor, tvenne till höger och venster horisontelt från
ögonen och en lodrätt stående på pannan.

Men den, som sett alla dessa, en stor och herrlig naturs
under och har hjerta i bröstet, står säkerligen i stum vördnad
inför det allsmäktiga, obegripliga väsen, om hvars närhet man på
höjderna långt mer påminnes än härnere, hvarest menniskan
herrskar med sina rastlösa lidelser och sträfvanden.

-

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1870/0252.html

		Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 248 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|