Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 248.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brudgummens leende min var mindre stel än vanligt, så
att man kunde antaga, att också han kände en fläkt
af den jordiska sällheten.
Men vi återvända nu till Almas bröllop. Doktor
Göran är också der med sin fru. Hildegard är bland
de första, som gratulera Alma, och hon hviskar
till henne:
»Måtte du blifva lika lycklig, som jag!»
När doktorn senare på natten fattade Almas hand, för
att lyckönska henne, kände han, att hon darrade sakta.
»Ni har nu hunnit målet för er sträfvan», sade
han. »Jag önskar, att ni också funnit lyckan.»
Alma såg stadigt på doktorn och sade:
»Hvar och en har sin åsigt om hvad vi kalla lycka.»
»Ni tror, att den finnes blott i rikedom och
öfverflöd. Måtte ni icke allt för snart vakna upp ur
er villa.»
»Hur har då ni uppfattat lyckan?» frågade Alma.
»Som en motsats af era principer», svarade
doktorn. »Den sanna lyckan är att uppoffra sig sjelf
för andra. Ni deremot offrar andra för er sjelf.»
Alma skiftade hastigt färg, och ett moln steg upp på
hennes panna. Snart var hon dock åter densamma som
nyss, och hon sade sakta:
»Om jag felat mot er, så förlåt mig!»
I det samma spelade musiken upp och en skara
kavaljerer skyndade till bruden, för att
fråga, om det icke var denna vals, hon lofvat dem, då
hon vid dansens början afskedat dem med ett hoppfullt:
»kanhända!»
»Den här valsen tillhör doktorn», svarade Alma leende
och räckte sin kavaljer handen.
Doktorn bugade sig artigt, och snart förde han bruden
in i dansens ringlar, följd af många afundsamma
blickar. Då han slog sin arm kring Almas lif och kände
hennes mjuka arm mot sin skuldra, var det, liksom om
den fordna lågan ännu en gång ville flamma upp; men
då musiken tystnade och de dansande paren stannade,
var doktorn åter fullkomligt lugn, och han tänkte för
sig sjelf: »Nu kan jag tryggt säga, att jag är botad.»
I det samma syntes presidenten med Hildegard vid armen
komma till den plats, der doktorn och Alma stodo.
»Se der kommer er lycka och min», sade doktorn.
Alma såg upp och varseblef sin man och hans
följeslagerska i andra ändan af salen. Presidenten
såg ut som senhösten bredvid den vårfriska
Hildegard. Då vände Alma sig mot doktorn och sade:
»Jag förstår er. Ni vill då aldrig glömma?»
»Jag har redan glömt er, men ni får aldrig glömma
mig, ty jag är en del af ert lefvande samvete»,
svarade doktorn.
Under det att glädjen blef allt lifligare uppe i
presidentens våning, ju längre det led in på natten,
blef det allt tystare der utanför på torget. En
vandrare syntes dock mellan träden, och han tycktes
icke vilja lemna promenaden, ty sedan det blef
mörkt hade han gått der redan flera timmar fram och
tillbaka. Ibland stannade han och såg uppåt våningen,
der bröllopsljusen strålade ut och kastade ett svagt
sken ned på gatan och torget. Vandraren tycktes
då anstränga sig, för att känna igen de skuggor,
som skymtade fram och åter förbi fönstren, men hur
länge han än stod och skådade mot ljuset, så såg det
ut, som om han icke funnit hvad han sökte, ty han
skakade sakta sitt hufvud och fortsatte sin gång fram
och tillbaka.
Plötsligt närmade sig en annan manlig gestalt,
men då drog sig den outtröttlige vandraren tillbaka
i skuggan af ett träd, liksom för att icke blifva
sedd. Den nykomne följde efter honom och gick tätt
förbi platsen, der vandraren stod. Då han gått ett
par steg framåt, stannade den nykomne, vände sig om
och sade:
»Det är inte värdt, att du gömmer dig, Anton! Jag
hör icke till slottskansliet.»
Den gestalten, som sökt gömma sig, steg nu fram
ur dunklet. Det var Anton Nordin, sångaren, hvars
hjerta lågade för Alma redan den tiden, då hon bodde
i vindskupan.
»Jag anade, att jag skulle finna dig här. Det är
inte första gången jag hämtar dig från nattvakten»,
fortsatte den nykomne, som var en af Antons
umgängesvänner, dagdrifvare till yrket, men med titel
af sekter.
Anton räckte honom handen till en helsning, men
sade ingenting.
»Du är i qväll dystrare än vanligt», återtog
sektern. »Är det derför, att det är briljant upplyst
der uppe i dufslaget och du inte får vara med och
dansa med ditt ideal?»
Anton tryckte hårdt sekterns hand och sade:
»Det är hennes bröllop, man firar.»
»Aj, för fan, har det gått så långt. Och med hvem?»
»Med presidenten», svarade Anton och drog en djup suck.
»Nå, då är inte allt förloradt. Låt presentera dig i
huset och fresta på, om det är sant, hvad ordspråket
säger, att gammal kärlek rostar aldrig.»
»Hon har icke älskat mig.»
»Det vet du ju inte. Qvinnorna kommer man aldrig
rätt under fund med. De säga ibland, att de hata den,
de älska, och för resten har du sagt mig, att du var
hennes bästa vän, innan hon fick den der plötsliga
knuffen af lyckan.»
»Ja, det är sant.»
»Nå väl, då har du de bästa utsigter i verlden.»
Anton skakade förtviflad sitt hufvud och ett bittert
leende sväfvade på hans läppar.
»Hon är helt säkert redan förenad med en annan», sade han.
»Bah, en gubbe!»
»Och i morgon resa de till Frankrike och Italien.»
»Det var värre det!»
»Jag fick veta det i middags, och sedan har jag
gått här i hopp att åtminstone få se en skymt af
henne. Mina blickar hafva hängt fast vid fönstren,
men förgäfves; jag har ingenting sett. Om du visste,
hvad jag är olycklig, om du kunde ana mina qval!»
»Se så, kära vän, börja inte din klagan nu igen. Följ
hellre med mig, ty jag kom hit just för att föra dig
till vår lilla enskilta klubb. Den sammanträder i
natt hos löjtnant Gadd. Den, som har något att våga,
bör vara der, ty det kommer att spelas högt, och det
behöfs blott ett enda lyckligt kast för att späcka
sin kassa och betala sina skulder.»
»Ja så, man spelar hos Gadden», sade Anton, och det
lyste till i hans öga.
»Ja, bara friska gossar komma dit. Kom med och sätt
din melankoli på ett kort, som du är säker på att
förlora. Spellyckan är en älskarinna med större
retelser än någon qvinna, och du plär inte förakta
att söka hennes gunst.»
Anton kastade ännu en blick upp till presidentens
våning och följde sedan stillatigande med sin vän,
sektern. De togo vägen öfver Gustaf Adolfs Torg ned
till Klara-trakten och gingo der in i ett hus. Tre
trappor upp bultade sektern på en dörr, först ett
hårdt slag och sedan tre saktare. Efter en kort stund
öppnades dörren, och de båda nattvandrarne kommo
in i ett halfupplyst rum, der de mottogos af värden,
som åter stängde dörren i dubbla lås, innan han bad
gästerna stiga på.
»Finns här några ’gröna gossar’ i natt?» frågade sektern.
»Nej, bara ’gamla ufvar’», svarade värden, löjtnant Gadd.
De tre unga männen följdes åt till ett inre rum,
som var upplyst med spegellampetter och med ljus, som
stodo på ett större rundt bord. Vid bordet sutto fem à
sex personer, också unga karlar, men hvilkas ansigten
buro spår af många nätters vakor vid spelbordet,
hvarför också löjtnant Gadd trodde sig tala sanning,
då han svarade, att ingen »grön» gosse (nybörjare)
fanns bland sällskapet.
En låda med tärningar stod på bordet, men de
spelande höllo nu på att fresta lyckan med korten. Då
löjtnanten kom in med Anton och sektern, sågo spelarne
upp ett ögonblick med en lätt helsning och fortsatte
sedan att egna all sin uppmärksamhet åt de fallande
korten.
Bankören för tillfället var den ende, som egnade de
nykomne någon uppmärksamhet. Han fästade sina skarpa
ögon på Anton och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
