Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 248.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det var för väl, att du kom, ty här går det lamt
till. Det är ingen, som vågar något, förrän du visar,
hur det skall gå till.»
»Ja, du brukar kunna sätta lif i spelet», yttrade
löjtnanten och klappade Anton på skuldran.
Anton svarade ingenting, han slog sig ned i soffan
och betraktade en stund de ödesdigra korten och
spelarnes anleten, som vexlade uttryck nästan för
hvarje kort, som föll. Plötsligt reste Anton sig upp
och lade några sedlar på bordet.
»Jag håller min månadslön på spaderdamen der!» sade han.
Bankören räknade penningarne.
»Bravo!» utropade han. »Så skall man spela!»
»Han är galen!» hviskade en af spelarne till sin
granne, med en sidoblick på Anton.
Alla följde med förökad uppmärksamhet spelets
gång. Blickarne voro fästade på korten i bankörens
hand, och för hvarje kort, som visades, upprepade
alla dess valör:
»Ess ... knekt ... åtta ... dam! Anton har vunnit!»
Bankören bet sig i läppen och gjorde en grimas, då
Anton sträckte ut handen efter sin fördubblade kassa.
Detta exempel verkade, och ifvern blef större
hos de spelande. Skratt och förbannelser vexlade
om med bankörens stämma, som markerade vinst och
förlust, och när dagsljuset började tränga in mellan
fönsterposten och rullgardinen, sutto spelarne ännu
kring det runda bordet. Den mest passionerade af dem
alla var Anton. Då Alma öfvergaf honom, hade han sökt
sin tröst i glada sällskaper och en gång blifvit förd
på spelklubben. Der hade spelets demon gripit honom
och höll honom sedan fängslad med sina retelser. Han
glömde allt omkring sig och kände sig liksom berusad
af den spänning, som den ständigt vexlande slumpen
underhöll. Det var på spelklubben han första gången
glömde bort sin sorg, och sedan blef den farliga
förströelsen ett behof för honom. Med ett ord: Anton
hade blifvit en spelare, som älskar spelet för dess
egen skull.
Då Anton om morgonen återvände hem, mötte han en vagn,
som från Arsenalsgatan körde framåt Norrbro. Anton
stannade, ty han kände igen livréet, som var
presidenten Stedts. Vagnen for hastigt förbi, men
Anton såg dock en skymt af de åkande. Det var Alma
och hennes man, som anträdde sin utländska resa.
Anton såg länge efter vagnen, men då den till sist
försvann, tryckte han handen mot hjertat och mumlade:
»Och jag, som trodde, att hon hade ett hjerta!»
*
7.
Hemkomsten.
Vid jultiden kom ett bref från Alma till
Hildegard. Det var dateradt Paris i December. Bland
annat skref Alma:
»Redan i Köpenhamn började Roberts helsa att
visa sig vacklande, men efter några dagars hvila
fortsatte vi resan till Paris. Dagen efter vår ankomst
mottog Robert besök af en berömd läkare, som genast
förklarade, att fullkomlig stillhet är nödvändig för
min man, och att han icke ens får lemna sina rum.
»Vi bo vid Boulevard des Italiens, så att jag
åtminstone har det nöjet att se på folkhvimlet
under de många och långa timmar, jag sitter hemma.
En och annan gång har jag varit på en soaré eller på
operan, men de behagliga intrycken deraf försvinna,
när jag kommer hem, ty Eobert ser missnöjd ut, när
jag varit borta.
»Sjukdomen har gjort min man till egoist, och han
glömmer, att jag är tjugo år. Måtte han snart blifva
återställd till helsan, ty det lif, jag nu nödgas
föra, plågar mig ...»
Hildegard svarade Alma, och det låg till en viss del
förebråelser i hennes bref. Hon antydde, att Alma
blifvit presidentens maka, utan att älska honom, »men»
– tillade hon – »jag vet icke, hur jag skulle hafva
gjort, om jag varit i ditt ställe. Så mycket vet jag,
att om jag älskar min make, så är hvarje börda ljuf,
som jag delar med honom, men skulle kärleken icke
finnas till att leda min handling, så tror jag,
att pligten
skulle förmå mig dertill. Tag också du pligten till
rättesnöre, så skall allt gå väl!»
Almas nästa bref var utan klagan, men Hildegard
läste mellan raderna ett djupare missmod än i den
första skrifvelsen. Presidentens helsa hade icke
förbättrats och icke heller hans lynne. Dertill hade
en stark hemlängtan fått makt med honom, och läkaren
hade förklarat, att fastän en resa vore farlig, så
borde den dock vågas, ty denna längtan till hemmet
skulle annars ohjelpligt förvärra det onda. Derför
hade också presidenten bestämt sig för att återvända
till Stockholm med det snaraste.
En dag i början af April körde presidentens
vagn upp till södra bangården. Doktor Göran och
Hildegard voro äfven der uppe, för att taga emot
de nygifta. Presidenten steg ur vaggonen, stödd på
betjenten och doktorn.
»Så är jag då åter hos er, min hjertans vän!» sade
sjuklingen och tryckte doktorns hand med värma.
Alma omfamnade Hildegard och kysste henne med en
häftighet, som till och med gjorde den känsliga
Hildegard förvånad.
»Hvad jag längtat efter dig, efter ett hjerta, som
jag kan förtro mig till», hviskade hon.
Presidenten och doktorn åkte tillsammans, och Alma
följde Hildegard i den andra vagnen.
Då presidenten blef ensam med doktorn, sade han:
»Ni har en gång hjelpt mig med er konst, men den här
gången är det omöjligt, ty mitt värsta onda fräter
allt djupare och sitter här.» Han lade handen på
hjertat och suckade.
»Jag anade det», yttrade doktorn.
»Jag älskar henne med en passion, som förvirrar
mitt förstånd. Ofta sjunker jag ned i en förfärlig
hopplöshet, men ögonblicket derpå är jag färdig att
följa hvarje hennes steg, för att se, om hon icke
har en blick af kärlek för mig. Men nej, med hvarje
dag växer hennes köld, och hon visar mig tydligt,
att jag plågar henne.»
Presidenten talade med häftighet, och en feberrodnad
steg upp på hans panna.
»Jag förstår ert lidande, ty jag känner henne, som
orsakat det», sade doktorn. »Men låt oss icke tala
mer i detta ämne, ty ni behöfver lugn. Det är som
läkare jag anbefaller er det.»
Äfven Alma beklagade sig i sin ordning för
Hildegard. Hon talade om, huru presidenten under den
sista tiden blifvit misstänksam och bevakat hennes
steg, och huru han med ovilja betraktat alla, som
visat henne någon uppmärksamhet.
»Ja», utropade hon, »om han skall fortgå som hittills,
så blir jag en dag som fånge afstängd från den verld,
der jag trodde mig träda in, just då jag blef
hans maka.»
Förgäfves sökte Hildegard att intala sin väninna
tröst och styrka. Alma vidblef sin öfvertygelse,
att hon var olycklig. Säkert skulle Hildegard hafva
förstått henne bättre, om hon anat den hemlighet,
som Alma dolde i sitt hjerta, en hemlighet, som
presidentskan sjelf icke hade uppfattat i hela dess
vigt. Det var den rena lågan, som en gång tändes lik
en svag gnista i hennes bröst, men som förqväfdes af
fåfängan och begäret efter rikedom och prakt. Nu, då
hon började inse tomheten i sin drömda lycka, flammade
lågan upp på nytt. När presidentens svartsjuka reste
hinder mellan henne och det bullrande lif, dit hennes
håg stod, vände sig hennes blickar ofta inåt, och hon
såg bilden af sin första och enda rena böjelse. Detta
minne talade först sakta, men sedan allt starkare om,
att hon bortkastat den äkta perlan för att gripa efter
glasbiten. Länge låtsade hon icke höra den förebrående
rösten, men det fanns dock alltid stunder, då den
gjorde sig hörd, och dessa stunder voro de bittraste,
Alma pröfvat,
Kort tid efter Almas återkomst till Stockholm
väcktes hennes hjerta till fullt medvetande, då
hon återsåg Anton. Detta återseende kom plötsligt
och oväntadt. Hon hade undvikit att besöka operan
de qvällar, då han sjöng, ty en inre röst varnade
henne för faran. Men hon mötte honom, der hon minst
hade anat. Det var på en soaré hos doktor Göran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0257.html
