Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 248.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Doktorn umgicks gerna med artister, och Anton, med
några kamrater, kom en afton till hans hem.
Mötet mellan honom och Alma var som att närma en bar
låga till en massa brännbara ämnen. Elden grep omkring
sig med en förfärande hastighet och kunde snart
icke hejdas. Och ändå talade de knappast tio ord med
hvarandra under hela aftonen. ,
När Anton räckte Alma handen till afsked, frågade
han sakta:
»Befaller ni, att jag flyr er?»
Almas blick svarade: nej.
»Jag får då återse er?»
»Ja», hviskade Alma knappast hörbart, och då tänkte
hon: Jag skall blifva hans räddande genius.
Alma hade nämligen hört talas om den unge sångarens
utsväfningar, och för att maskera sina rätta motiver
inför sitt samvete, gaf hon sitt närmande till Anton
namn och karakter af en slags helig mission. Hon
föreställde sig den unge mannen vid randen af
förtviflans afgrund och hörde hans stämma: »Det är
Alma, som fört mig hit!» Hvad var då naturligare,
än att hon räckte honom handen till hjelp.
Almas upprörda sinnesstämning tilltog efter hennes
hemkomst från soarén. Sömnen flydde henne, och under
nattens tysta timmar kom hon till visshet om, att
Anton var mer för henne, än hon trodde, då hon brände
hans bref och i falaskans slocknande gnistor såg sitt
ungdomstycke försvinna. Men denna visshet fick hon
betala med brännande qval, ty outsägligt plågsamma
kändes nu de band, som fjettrade henne vid en annan.
*
8.
Ett möte och dess följder.
Några veckor efter soarén hos doktor Göran flyttade
presidenten ut till Svanholmen, ty våren hade kommit
tidigt och naturen stod i full fägring. Parken var så
inbjudande i sin nya grönska och trädgårdsrabatterna
prunkade med friska vårblommor, men Alma gladde sig
icke deråt, som då hon första gången flyttade ut till
det präktiga herresätet. Alla hennes tankar rörde
sig nu omkring den mission, hon trodde sig kallad
att utföra, och att uppfinna medel att undanrödja de
hinder, som ställde sig i vägen.
Anton var heller icke sysslolös, utan tänkte äfven
natt och dag på att bereda sig en möjlighet att få
återse den älskade. Eldad af det ljufva hoppet att
vara väntad, fann han slutligen en utväg, och en
vacker dag, då Alma promenerade på stranden, stod
der en gosse, som räckte henne en biljett.
»Från hvem?» sporde Alma förvånad och tog brefvet, men
gossen svarade icke, utan skyndade af alla krafter ned
mot stranden. Der hoppade han i en segelbåt och satte
af. Alma såg ännu en person i båten, men afståndet var
för stort, att hon skulle kunnat känna igen mannen,
som satt vid rodret, och dessutom skymdes den obekante
till en del af seglet.
Alma såg på brefvet. Det hade ingen utanskrift. Hon
bröt det och läste:
»Det är i dag tredje dagen jag väntar vid stranden,
för att få se er ensam. Båten med den röda vimpeln
är min. Jag har slagit upp mitt tjäll i stugan,
som ni ser midt öfver fjärden. Jag måste vara nära
er. Låt mig också få tala med er! Hvarje afton skall
jag segla med min båt ute på sjön, och om jag genom
min kikare ser er komma ensam, så tyder jag det
som ett gynnande svar, att jag får landa och finna
er vid den stora klippan, der eken står. Ni har
tändt hoppet i min själ, låt mig derföre icke åter
sjunka ned i den natt, der jag så länge förtviflat.
Anton.»
Almas ögon strålade, då hon läste dessa rader af den
älskades hand. Hon läste dem om igen och gömde sedan
brefvet vid sitt klappande hjerta.
Nästa afton stod Alma vid fönstret i salongen och såg
utåt fjärden, der en seglare skymtade fram borta vid
motsatta stranden. Vinden blåste från Svanholmen,
men den lilla båten flög lätt som en svala öfver
vågen och kryssade sig upp, så
att den vid hvarje slag kom betydligt
närmare. Slutligen såg Alma tydligt den röda vimpeln
svaja från masttoppen.
»Det är han!» tänkte hon. »Men kan jag väl skynda
till detta hemliga möte?» ... Hjertat svarade
obetingadt ja, men några förnuftsbetänkligheter
satte sig ännu upp mot denna handling. Då började
hjertat sin advokatyr: »Att trösta en olycklig,
deri är ju ingenting ondt. Gå till honom och säg,
att du vill blifva hans vän. Det skall göra hans
sårade hjerta godt, och du har så lindrat din egen
skuld. Bed honom att bära det hårda ödet med manlig
kraft, för din skull! ... för framtidens skull!»
»För framtidens skull», upprepade Alma och ryste. »Nej
icke det, men för min och för hans egen skull!»
Alma skyndade ut och begaf sig ned åt strandvägen. Hon
ställde sin kosa genom en allé af björkar fram till
en lummig plats, der en ek höjde sig tätt utmed
stranden. Då närmade sig båten med den röda vimpeln
och landade vid klippafsatsen, som sköt ut i vattnet.
Anton hoppade ur farkosten och blickade omkring
sig. Då märkte han ett band från Almas hatt svaja
fram bakom en af alarne.
»Alma!» utropade han sakta och skyndade till henne.
Men Alma stod orörlig och allvarsam.
»Det är som vän, jag kommer till er», sade hon.
Antons panna mörknade.
»Låt oss icke tänka på det förflutna, utan endast
tala om hvad som är», fortsatte Alma.
»Ja, låt oss tala om hvad som är, om en kärlek,
som icke kan förqväfvas, och som flammar allt högre,
tills den en gång finner genkärlek, eller tills den
förtärt det hjerta, der den väcktes. Mången skulle
säga, att detta icke är kärlek, utan passion. Det
är möjligt, att så är, och jag kan icke bestämma
deröfver, ty jag har aldrig känt denna stilla,
ljufva och uppoffrande känsla, som man kallat den
rätta kärleken. Den uppoffring, jag är i stånd till,
är icke min kärlek, men gerna mitt lif. Begär derför
icke att jag skall glömma det förflutna, ty det är
oupplösligt förenadt med det närvarande, det är mitt
lif, min kärlek till er!»
Alma kände sig djupt skakad af Antons glödande
häftighet. De goda föresatserna började vackla,
och den styrka, hon trodde sig äga, var nära att
öfvergifva henne. Slutligen tillkämpade hon sig lugn
och sade:
»Och om jag då verkligen älskade er, skulle ni då
med undergifvenhet bära det öde, som skiljer oss åt,
skulle ni då lyssna till mina böner?»
Alma räckte Anton sina båda händer, och i hennes ögon
läste han den tysta bekännelsen om hennes kärlek. Med
feberaktig häftighet kysste han hennes händer och
skulle hafva slutit henne i sin famn, om hon icke
dragit sig undan.
»Jag skall skrifva er till och öppna mitt hjerta»,
återtog hon. »I morgon afton skall ni finna mitt bref
här på platsen, der under stenen.» Alma visade en
fördjupning i klippan, strax vid mötesplatsen. »Här
vill jag också hämta ert svar. Klippan skall vara
vår tysta budbärare. Och nu farväl!»
Anton sträckte bedjande ut sina armar, men hon
skyndade bort, och han vågade icke följa henne.
Då Alma kom hem, mötte hon fröken Stedt i
trädgården. Den gamla damen såg ovanligt vänlig
ut, men om Alma varit skarpsynt, så skulle hon
hafva sett, att fröken Reginas leende liknat ett
hånlöje. Då presidentskan försvann genom grinden,
såg den gamla med en hatfull blick efter henne och
mumlade något om förödmjukelse. Strax derpå kom Jean,
betjenten, smygande på skogsvägen ifrån stranden,
och då han talade vid fröken Stedt, lyste hennes ögon
af skadeglädje.
Dagen derpå, då Alma gick med brefvet, för att
anförtro det åt den hemliga breflådan, smög
Jean en genväg till klippudden, och då han sedan
återvände, hade han ett bref att lemna till gamla
fröken. Spioneriet hade lyckats, och fröken Stedt
rusade genast in till sin bror, med beviset på Almas
brottslighet i sin hand.
»Minns du, att jag varnade dig den stund, du tog
mamsell Garnier i ditt hus!» utropade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0258.html
