Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 248.) - Till "Lea". Af en tacksam prenumerant å Familj-Journalen. -m- - Charad-Logogryf. - Charad. - Palindrom. - Uttydningar. (från föreg. häfte, sid. 224.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Man talar allmänt om mitt förhållande till er,
innan jag blef gift, och påbördar mig de gräsligaste
beräkningar. Det är förbannelsen, som tvingar oss
att för alltid fly hvarandra. En förening skulle
brännmärka oss för hela lifvet. Vissheten derom
söndersliter min själ.

»Jag vet icke, hvar jag skall taga styrka att bära
mitt olycksöde, om icke ni ger mig den genom exempel
på undergifvenhet för det oundvikliga.

»Och hvad fordrar det oundvikliga? Haf och land
måste ligga emellan oss, för att de gissningar skola
qväfvas, som nu hvila öfver oss med tungt förakt. Res
till främmande länder och lef der för er konst. Begär
icke att återse mig. Neka mig heller icke att gifva
er medel till denna flykt, ty af den, man älskar,
kan man ju mottaga allt.

»Mina tankar skola följa er, hvart ni går, och min
kärlek till er skall evigt lefva. Också ni skall
aldrig glömma mig, och så skola våra tankar mötas
och lefva tillsammans. Farväl! ... mitt hjerta vill
brista ... res! ... fly bort och låt mig ensam begråta
den olycka, jag skapat ... farväl!

Alma.»

Allt detta hade Anton sjelf tänkt, men icke velat
medgifva som oundvikligt. Och likväl var det
så. Nödvändigheten trängde sig in på honom och
upprepade, att offret måste ske. Skilsmessan var
oundviklig, ty en dubbel förbannelse reste sig mellan
dem och kunde icke förjagas.

Den sjelfskapade olyckan är jernhård och
obeveklig. Med glädje skulle Alma nu gifvit alla
sina rikedomar, om hon med dem kunnat återköpa
den förspillda lyckan. Men det kom för sent, detta
erkännande, att hjertats frid är mera värd än allt
guld. Ofta ser man här i lifvet menniskor, som stöta
ifrån sig den sanna lyckan, derför att den visar
sig så enkel; men när de sedan märka sin villfarelse
och vända tillbaka, för att söka upp, hvad de nyss
kastat bort, är det i de flesta fall för sent. Den
förspillda lyckan kan icke återfinnas.

Till "Lea".

Af en tacksam prenumerant å Familj-Journalen.

Ack! kunde jag till »Leas» ära
En henne värdig tack hembära,
För allt det nöje, hon mig skänkt!
För hennes »Logogryfer» nätta,
Der rimmen falla sig så lätta
Och hvarje rad är sinnrikt tänkt.

Den fina gas, som ordet höljer
Och med så täckt behag det döljer,
Hur smakfullt den draperad är!
Att lyfta på den lätta slöja,
Att ordet och dess delar röja,
För mig ett verkligt nöje är.

Fast jag med snille ej kan hägra,
Jag kunde ej mitt hjerta vägra
Ett enkelt tack! få säga Dig.
Visst godhetsfullt Du mig förlåter
Och skänker till min glädje åter
Än mången »Logogryf» åt mig!

-m-

Charad-Logogryf.

Mitt första finnes ej i söder;
Mitt andra uppå fästet glöder:
Det kan ock ställas till, i smått,
Ja, stundom med en sticka blott.
Mitt hela ser man blott i norden;
Det är ej kändt kring hela jorden.
Rätt många saker, stora små,
Man kan utaf mitt hela få:

Först hvad som hårdt på nacken trycker;
Så hvad som måste vara par;
Hvad ljufvast är bland Floras nycker.
Hvad djur. men ingen men’ska har.
Hvad månget hufvud kan förstöra;
Hvad som är unga makars hopp;
Och hvad repslagaren plär göra;
Och hvad man får från scenen höra;
Hvad engeln är till själ och kropp;
Hvad man på alla grafvar finner;
Hvad som läggs ner i jordens mull;
Hvad man vid lifvets slut först vinner;
Och så ett djur med präktigt hull;
Ett träd, som trotsar seklers stormar;
Ett annat, som blir blott en dverg;
En plats, som kyrkans inre formar;
Ett ljus af mången art och färg;
En fågel, fast med e på slutet;
Hvad bondens rikdom vara plär;
Och hvad som slingrar, oafbrutet;
Och någonting, som borta är.

Wilhelmina.

Charad.

Mitt första söker att bedra’;
Mitt andra manar till att ta’;
Mitt tredje lärer att se opp;
Mitt hela är ett tankens lopp
Till det okända blå,
Som eljest vi ej nå.

And. Er. S.

Palindrom.

Jag spränger stundom stora berg,
Och omvänd har jag ben och merg.

And. Er. S.

Ordet till Logogryfen i föreg. häfte, sid. 224: Flundra,
hvaraf fås: rad, and, undra, ful, fura, ruda, lund, lur, aln,
land, rand, runa, dun, lura, arf, du, alf, rund, fan, dar, af.

Lösning af Schack-charaden i föreg. häfte,
sid. 224, bildar följande Charad:

Den som studerar bra mitt andra,
Han kan visst blifva som mitt första klok,
Dock aldrig skall man honom klandra,
Om munter likasom en tok
Han ock, med lifvad själ och tunga,
Ibland vill ur mitt hela sjunga.
Bibo.

Uttydning af Bokstafsgåtan i föregående häfte, sid. 224:
Flygare-Carlén. Kamrer Lassman. 1) Fysik. 2) Liberia.
3) Yxnerum. 4) Gulliver. 5) Ariadne. 6) Rhetor.
7) Exil. 8) Catharina. 9) Archimedes. 10) Reuss.
11) Lamm. 12) Eleonora. 13) Ninon.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1870/0260.html

		Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 256 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|