Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXVI. Die Schweden-Säule. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXVI.
Die Schweden-Säule.
Ett gammalt minnesmärke, som man nu mera sällan eller
aldrig hör talas om, är en stenpelare vid Rhen,
hvars betydelse dock är sådan, att en skildring af
den tilldragelse, som en gång gaf anledning till
vården, må här vara på sin plats. När man färdas
uppåt Rhen, söderut från Mainz, har man på höger hand
byn Nierstein och strax derpå Oppenheim, en liten
kretsstad om något mer än 3000 invånare. Något söderut
derifrån, på venster hand, hundra steg eller något
mer upp från flodstranden, i närheten af byn Ersfelden
på ena sidan och Knoblauschau, som i slutet af förra
århundradet var ett skogsförvaltareboställe
[1], på
den andra, finnes den ifrågavarande vården.
En resande svensk (J. J. Björnståhl), som år 1774
besökte dessa trakter, beskrifver vården sålunda:
»Man uppstiger på fotställningen», säger han,
»medelst trenne trappsteg, och fotställningens sidor
äro så huggna, att inskrifter derpå kunna, i fall
så skulle beslutas, beqvämligen inristas. Ofvanpå
fotställningen äro fyra stenklot, på hvilka sjelfva
obelisken, som är nästan lika hög med de kringstående
ekarne, hvilar. Obelisken slutar sig i en spets,
men ofvanpå är en fyrkantig kapitel, och på spetsen
står ett halfklot. Derpå återigen hvilar ett lejon i
sittande ställning, med krona och hjelm, samt håller
i högra ramen ett stort draget svärd, hvarmed det
pekar åt Rhenströmmen och åt det stället gent emot,
der konungen hade passerat floden. Lejonet är vändt åt
Rhen och ser ut, som det vore af brons, men säges vara
af en gråaktig stenart, som liknar brons. Svärdet
är af koppar och det öfriga af pyramiden är af en
rödaktig och mjuk sten. Jag förvarade deraf tvenne
lösfallna bitar. Man sade, att detta slags sten
finnes vid Heidelberg; dock träffas den i ymnighet
längs utåt Rhenströmmen och omkring Mainz.»
Hvem som upprest minnesvården, nämner icke Björnståhl,
ej heller en annan ungefär samtida fransysk
författare, som för sitt arbete företrädesvis begagnat
sig af Arkenholtz’s handskriftsamling. Den senare
säger, »att man sedermera till minne af den ärofulla
öfvergången öfver Rhen upprest monumentet». Enligt
dennes uppgift skall lejonet vara af marmor. Vi
lemna emellertid i sitt värde så väl stenarten,
som frågorna: af hvem och när detta minnesmärke
restes. Det förhåller sig dermed, som med de
svenska folkvisorna: man känner icke heller för dem
författarnes namn eller den bestämda tiden, då de
diktades. Lika enkel och flärdlös, lika undangömd
och, snart sagdt, glömd, som vår folkvisa börjar
blifva, står denna vård på Rhenflodens strand, men
är likväl i all sin anspråkslöshet ett sant uttryck
för en tid, som föga braskade med lånta fjädrar eller
med en prålande utsida utan inre kärna, en tid, då
man tillräknade sig sjelf intet, men Gud allt.
Men vi öfvergå till sjelfva historien!
Gustaf II Adolf
hade vunnit sin lysande seger vid Breitenfeld och
öfvertågat Thüringskogen samt kommit in i de rika och
leende dalarne i Franken, der de andliga länderna –
Bamberg, Würzburg och Mainz – dittills varit orörda
af kriget. Hans krigare från den aflägsna norden
hade kommit i ett öfverflöd, som de förut icke drömt
om. Också såg man ej längre till de slitna kläderna
och de magra hästarne, utan allt var i ett fullgodt
skick. »Våra Finnepojkar», skref Adler Salvius, »som
nu vänja sig i vinlandet deruppe, lära ej så snart
komma till Savolax igen. I de lifländska krigen måste
de ofta taga till godo med vatten och mögladt
groft bröd till ölsoppa; nu gör Finnen kallskål i
stormhatten med vin och semla.» Det var i ordets
fulla mening ett segertåg, och sedan
de första fasta platserna blifvit intagna eller gifvit sig, sedan
man kommit vester om Würzburg, möttes icke vidare några
hinder; det var idel högtidligheter och glädje.
Då kom med ens underrättelsen, att Tilly
nalkades. Faran var stor. Konungen hade icke väntat
något sådant, och han var alldeles för svag till
strid. Till följd af qvarlemnade besättningar och
sedan han skickat ifrån sig Gustaf Horn till Bamberg,
hade han ej hos sig mer än fem fotregementen, nämligen
utom lifregementet, det gröna, hvita, blå och röda –
såsom regementena kallades efter sina fanor, icke,
såsom vanligen antages, af färgen på kläderna –
inalles omkring sjutusen femhundra man till fot och
fyratusen till häst. Skotten Monro, som var närvarande
vid hären, berättar, att man aldrig sett Gustaf Adolf
så orolig, som vid detta tillfälle, och för första
gången såg man honom visa sig villrådig och tveksam
och återkalla en gifven befallning.
Men detta hotande moln på den eljest klara himlen
försvann lika hastigt, som det kommit. »Den gamle
korporalen», såsom konungen benämde Tilly, fick
icke för sin herre, Maximilian af Bayern, visa mer
än tänderna eller hota med handen. Han vände sig
mot Nürnberg, gråtande af harm, säges det, öfver
Maximilians förbud att våga något afgörande. Snart
måste han äfven lemna denna stad, och Gustaf Adolf
kunde
[1] Une maison du maitre de forêt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0261.html
