Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farfars ögonstenar. Berättelse af Aldebaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att ge favoriterna invid sin fot
En del utaf hafvets tribut.
Gamle Sven hade aldrig dansat på rosor. Son af en
fattig fiskare, började han medfölja på kustfartygen redan vid
10 års ålder, och vid 16 mönstrade han som jungman på ett
skepp. Från denna tid bereste han nästan alla kända haf.
An med en engelsman han for
Till Indiens rika land,
Än hyra tog på en spanior,
Som gick till Rio Grand.
Han seglat så i många år,
Och lyckan stått’en bi,
Då till sitt hem igen han går
Och hoppas der få bli.
En "jente" trogen då han fick
Och till sin maka tog.
Ej mera se’n till sjös han gick.
Nej! sina nät han drog.
Sven hade gjort ett godt val, och hans hustru gaf honom
efter några år en son, som, uppfostrad och härdad vid
»klingande böljors fradgande gång», blef sin faders tröst och stöd.
Sonen hette Johan och blef snart en af de dugtigaste fiskare
på kusten. Åren gingo, och Sven, som mistat sin maka, sade
ständigt åt sonen: »Du skall gifta dig, min gosse.» – »Det är
icke brådtom, far», menade Johan.
Men hur det var, en flicka der
Hvar dag vår Johan såg.
Och snart blef han förtvifladt kär;
Hon jemt stod i hans håg.
Det grannens dotter, Hanna, var,
Som blef hans hjertevän.
De snart förentes till ett par
Och lefde lyckligt se’n.
Med tiden började Sven att blifva gammal, och, då hans
sonhustru skänkte honom en liten sondotter, var det gubbens
största glädje att bära den späda på hafsstranden och låta
hennes små fötter plaska i de lekande böljorna. När lill’Anna
sprattlade så, att vattnet stänkte högt upp i farfars gråa lockar,
då stod glädjen i skyn. Men farfar hade äfven trenne andra
älsklingar, och dessa voro naturligtvis äfven Annas, nämligen
Georg, farfars fosterson, och tvenne stora gråa kattor. Både
den förstnämde och dessa sednare voro utlänningar; deras
historia var egen nog. Gubben Sven var sjuttiosex år gammal
och lill’Anna fyra, då en svår storm rasade på kusten. Himlen
var svart, åskan dundrade knall på knall, blixtarne flögo
hväsande rundt hela horisonten, luften, het och uppfylld af
svafvelångor, kunde knappt inandas. Hastigt utbröt orkanen, piskande
hafvet med raseri och insvepande strand, öar och skär i yrande
skum. Det var sent på qvällen. Fisklägets invånare hade
vid mörkrets inbrott dels förtöjt och dels uppdragit sina farkoster
samt tillbommat och försett sina hem, så godt sig göra lät,
mot elementernas raseri. Hos gubben Sven, eller rättare hans
son Johan, ty denne hade öfvertagit fadrens bostad, voro alla
ännu uppe. Den gamle silfverhårige farfadern läste vid den
rykande lampan högt ur den heliga skrift. Vid andra sidan
af bordet sutto Johan och hans hustru, den sednare med lill’Anna
oroligt slumrande i sin famn. En tjensteflicka och en fader- och
moderlös gosse på tolf års ålder, som Johan upptagit,
fullbordade gruppen.
Den gamle nu lade boken igen
Och höjde sin darrande röst
Till alla menniskors fader och vän
Med böner om hjelp och tröst;
För alla, som nu voro ute på sjön,
Han bad en så innerlig bön.
Men stormen, den flög öfver sjö och våg,
Och vattnet steg högt upp på strand.
Blott mörker ute omkring sig man såg,
Afbrutet af blixtarnes brand.
Naturen utkämpade vildaste strid; –
Men i stugan var lugn och frid.
Knappt hade den gamle Sven slutat sin bön, förrän en
stark knall hördes. Det var ett skott. Strax derefter hördes
ännu ett och ytterligare ett tredje. Det var nödskott. Redan
vid första skottet hade Sven rest sig upp och lyssnade; vid
det andra fattade gubben sin sydvest, och vinkande åt sin son,
skyndade han, åtföljd af denne, ut i den mörka natten. Då de
båda männen voro utkomna, skyndade de till sina grannar,
och inom några ögonblick var hela fisklägets manliga befolkning
nere vid stranden. Tre till fyra gånger försökte de modige
männen att sätta ut en båt, men förgäfves. Knappt berörde
farkosten de första vågorna, förrän båt och folk af det
rasande hafvet kastades långt upp på stranden. Tvenne båtar
voro redan otjenstbara och en af fiskrarne hade erhållit en
svår kontusion, då gubben Sven vinkade åt folket att följa
med honom i lä af närmaste byggnad, på det att han måtte
kunna höras af dem. Komna dit, sade han: »Gån hem, mina
barn och vänner; vi hafva gjort allt, hvad vi kunna, och det
återstår oss intet mer än att bedja den Högste hjelpa de
olyckliga, som nu äro ute. Så snart det dagas och stormen ger
sig något, skola vi gifva oss ut till Svartskären, ty troligen
har fartyget stött på der.»
Det var i Oktober månad, och det nedstörtande regnet
förvandlade sig, så snart åskan upphört, till yrande snö.
Småningom släcktes ljusen i fiskrarnes hyddor, dock icke förr, än
mången brinnande bön för besättningen på det olyckliga
fartyget hade uppsändts till mildhetens och barmhertighetens Fader,
som näpser stormen och betvingar hafvet.
Morgon randas, stormen ryter
Än med oförminskadt dån.
Vågen emot stranden bryter,
Kastar skummet långt ifrån.
Utåt Svartskär endast höras
Vindens tjut och hafvets brott.
Och till stranden spillror föras,
Bådande ej något godt.
Ett par försök gjordes på förmiddagen att komma ut till
det omtalade skäret, men förgäfves. Sista gången arbetade
sig Johan och fyra af hans grannar ut i bränningarne, men
der kastades deras båt öfver ända af en svår brottsjö, och
endast genom hårda ansträngningar från land lyckades det att
få de fem männen åter på det torra, hvarefter båten, ehuru
illa medfaren, bergades. Slutligen fram emot morgonen derpå
tycktes stormen bedarra, molnen delade sig, och den bleka
nymånen blickade sorgligt ned på det ännu oroliga hafvet.
Omkring kl. 6 kunde man se en mindre båt, hvilken för
bottenrefvade segel med yttersta möda arbetade sig ut,
styrande kurs på Svartskär. Vid styret igenkänna vi vår gamle
sjuttiosexårige vän och vid fockskotet hans son. Ehuru det
var kallt, hade den gamle kastat af sig sin sydvest, och då
månen upplyste det redbara anletet och de spejande ögonen,
skulle man, oaktadt den kala hjessan och det fladdrande
snöhvita håret, knappt trott, att den kämpalika gestalten varit
äldre än omkring femtio år.
Ehuru stormen något saktat sig, var dock sjögången svår,
och den lilla båten kastades emellanåt på sida, färdig att
kantra; ibland reste den sig högt mot vågen, likt en stegrande
häst, och ibland slungades den ned uti djupet, så att det
flygande skummet yrde högt öfver segel och mast. Ändtligen
kröntes deras ansträngningar med framgång, och då luften
småningom klarnade för den gryende dagningen, sågo de begge
fiskrarne en dyster syn. Högt öfver skäret mot den i öster
allt mer och mer bleknande natthimmeln aftecknade sig fören
af ett förlist skepp. Från den del af klyfvertbommen, som
ännu var i behåll, fladdrade en liten bit af ett segel samt
några tågändar. Ett par alnar af fockmasten närmast däcket
uppstack ur de kokande vågorna. Sven och hans son hade
nu närmat sig skäret i lä, men det oaktadt röt och fräste
vattnet på alla sidor om dem med yttersta raseri, och den
mängd små grund och klippspetsar, som här höjde sina kammar
i vattenbrynet, gjorde det högst vådligt att lägga till.
De seglande hade haft »sträck» hela tiden, men nu måste de
vända, för att på andra bogen kunna lägga till vid det land
eller rättare den klippa, der vraket stod. Denna manöver, i
sig sjelf så enkel, var här dock ytterst farlig; ty om båten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
