Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farfars ögonstenar. Berättelse af Aldebaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följd af den svåra sjögången ej »stagvände», måste den drifva
ned på de svarta vrålande småklipporna i lä, och då – ett
kras – och allt vore förbi. – – –
"Nu gäller det – lä – låt skotet gå,
Se upp förut;
Och vänder han ej, då är det slut.
Pass noga på!"
Den gamle sad’, och med kraftig hand
Han rodret höll;
Och båten gick öfver stag och föll
Rätt emot land.
"Håll fast med haken, om du kan få,
Men håll väl i!
Ty tar den ej tag, är det förbi
Då med oss två."
Men Johan höll väl fast med haken, och efter ett
ögonblick var den gamle i land med »fånglinan». Sonen tog nu
ned seglen och var snart vid fadrens sida, hvarefter båda
kröpo fram mot vraket och närmade sig detta så försigtigt
de kunde, på det hala skäret. »Ack, min far, se! se!» ropade
hastigt Johan, läggande sin ena hand på fadrens axel och med
den andra pekande på tvenne sönderslagna lik, hvilka af de
rullande vågorna vältrades upp och ned mot det slippriga berget.
»Ja, min son, jag ser», svarade gubben, »Gud vare deras
själar nådig! Försök, om du med båtshaken kan draga dem i
land. Vi kunna ej göra mer för dem, än låta dem få sin graf
i jordens moderliga sköte. Så der, det är bra; men nu skola
vi se till, om vi kunna rädda någon lefvande. Kanhända
finnes det någon qvar om bord. Du, som är ung, äntra du på
detta tåg upp på klyfvertbommen och gå ombord. Håll dig
fast väl. Gud vare med dig!»
Johan var snart uppe, men kom hastigt ned igen. »Far»,
sade han, »det står aldrig rätt till om bord der på vraket.
Jag hör ett sådant besynnerligt ljud ifrån ’kabelgatt’. De
gå igen.»
»Hvilka de?»
»Kors, besättningen, vet jag.»
»Son», sade gubben högtidligt, »de döda tala ej. Befall
dig du i Guds hand och gå genast om bord; sök öfverallt, tills
du får reda på, hvarifrån dessa ljud komma.»
Utan att svara ett ord, äntrade Johan upp igen, och
efter en stund syntes han i fören, ropande till fadern: »Far,
det ligger en död gosse och två lefvande kattungar i kabelgatten.»
»Är du säker på, att gossen är död?»
»Ja, han är alldeles hvit i ansigtet.»
»Bär upp honom och kattungarne med; det vore synd
att lemna de stackars kräken att dö af hunger.» Johan
försvann; men strax derefter började Sven med förfäran ropa
på sin son, ty det förut så stadiga skrofvet började nu knaka
i sina fogningar och rulla åt ömse sidor, glidande tum för tum
utför mot djupet. Ändtligen syntes Johan med en kattunge i
hvarje ficka af sin stortröja och en blek åtta till nio års gosse
i sina armar.
»Skynda dig! Skynda dig, Johan! Vraket sjunker genast»,
ropade den gamle med förtviflan, sträckande ut armarne mot
sonen. Johan såg redan allt, och fattande med tänderna i
gossens kläder, halade han sig på starka armar utför tåget.
Så snart han kom ner, sprungo han och fadren upp på
toppen af skäret. De voro knappt komna dit, förrän det
ståtliga förskeppet med sin gyllene gallion drog sig tillbaka i
djupet, delande hafvet, hvilket i tvenne höga vågor slog
tillsammans öfver sitt rof. En svår sjö spolade öfver skäret,
och med knapp nöd höllo sig de båda fiskrarne fast. Då de
sedan återkommo till det ställe, der de båda liken varit
uppdragna, funnos de ej mer. Hafvet hade icke velat lemna dem
ifrån sig: svallvågorna hade bortfört de döda. Tysta gingo
far och son tillbaka till sin båt; seglet uppsattes, och för god
vind ilade de åter till sitt hem.
Der ropa nu alla: "välkomna tillbaka,
Vi sett eder utfärd med fruktan och hopp."
Men Johan till bröstet tyst trycker sin maka,
På farfar så brådt klänger lill’Anna opp.
Hon smyger sig sakta, likt skuggrädda hinden
Till drunknade gossen och kysser hans mund.
"Se, farfar", hon ropar, "han rodnar på kinden;
Se, skynda dig, farfar. Ack se, nu på stund."
Strax Johan tar pilten på senfulla armen
Och bär så den späde i kammaren in;
Och Hanna, hon värmer den iskalla barmen,
Se’n lägger hon gossen i sofbädden sin.
Och lifvet tillbaka snart döden då skickar;
Den skeppsbrutne främling slår ögonen opp.
Förvånad och häpen omkring sig han blickar,
Då farfar utropar: "här finnes ju hopp."
Och så var det äfven, ty efter några dagar var den
räddade frisk och rask samt berättade följande: Georg hette han;
fader eller moder kände han ej, men trodde sig vara född i
Newyork, ty hans fostermor, en torghandlerska, hade uppfostrat
eller rättare födt honom någon tid. En dag var han som
vanligt nere vid dockorna, då ett skepp skulle gå, och det
föll kaptenen in att taga honom som prentice [1]. Eftersom
fostermodern ett par dagar förut kört bort honom, gick han
med lätt hjerta om bord på det ståtliga skeppet, The Swiftness,
destineradt till S:t Petersburg. Han var just nere i kabelgatt
för att langa upp en smäcker lina åt styrmanen, då fartyget
törnade, och sedermera mindes han blott, att kattorna krupit
till honom, att han gråtit och slutligen somnat eller svimmat.
Gubben Sven, som godt förstod engelska, öfversatte hans
berättelse, och då han hörde, att gossen hvarken kunde läsa
eller skrifva samt egde en högst ofullständig kunskap om religion
m. m., sade han slutligen:
"Här skall dig visst ej något fela.
Säg, vill du bli’ qvar hos oss här?
Du gerna skall få med oss dela
Det lilla, som Gud oss beskär.
Och Hanna nog lär dig att dyrka
Den Högste med gerning och bön.
Och växer du till se’n i styrka,
Så följer du med oss på sjön."
Som den gamle sagt, så blef det, och den unge Georg
växte upp i »tukt och förmaning» samt utgjorde snart med
lill’Anna gubbens glädje, hvarföre de båda små alltid af gamle
Sven kallades: »mina ögonstenar». Några år derefter
började Sven, som då närmade sig 80-talet, att se sämre och
sämre samt blef slutligen alldeles blind. »Farfars ögonstenar»
gjorde nu skäl för sitt namn, ty de turade om att leda och
hjelpa den gamle, som således erhöll belöning för sin kärlek
till dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
