Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interiör af en lappkåta. L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bedrifvande så svår och hardt när omöjlig. Den ädle
patrioten friherre Samuel Gustaf Hermelin (död 1820)
tillsatte en kolossal förmögenhet på sina försök att
kolonisera Lappmarken. Han fick visserligen nybyggare,
åt hvilka han uppsatte – på egen bekostnad – bonings-
och uthus samt kreatur. Nybyggarne skulle småningom
med arbete afbetala dessa förmåner; men när frosten
kom och de magra tegarne stodo öde, då tog nybyggaren
hustru och ko med sig och begaf sig till Norge,
och Hermelin hade kastat bort sina penningar.
Men måhända har häruti den lappska befolkningens
räddning intill närvarande dag legat. Man behöfver
icke nödvändigt med Geijer antaga, att »Lapparne äro
ett för bildningen bortdömdt folk». Men lappens, och
särdeles fjäll-lappens, af naturnödvändighet betingade
lefnadssätt tvingar honom att största delen af året
afbryta förbindelsen med den kultiverade verlden,
för att förskaffa sina renar och dermed sig sjelf
lifsuppehälle i trakter, dit knappast nybyggaren
ens för myggens skull, vågar sig om sommaren, utan
med tjära och grädde besmordt ansigte. Vi behöfva ej
påminna om vintern; en hvar kan lätt föreställa sig
en vinter i Lappmarken och huru den för främlingen
från sydligare nejder måste kännas. Men det hindrar
icke, att lappen åker i sin akja med sin ren lika
stolt som en östgötabaron i sin präktiga vagn med
holsteinska hästar före, och på sina skidor är han
visst lika glad till mods, som en ledamot af svenska
segelsällskapet i en slup, som kostar sina 20,000 rdr.
Men trots den bristfälliga beröringen med
civilisationen, är lappen dock i allmänhet säker och
fast i sin enkla kristna tro; och det svenska språket
talar han icke blott fullt grammatikaliskt riktigt,
utan med ett behagligare, mera välljudande tonfall,
än man någorstädes i hela det öfriga Sverige får höra
det talas.
Man träffar ofta ofvanför den egentliga
lappmarksgränsen en skön natur. Icke sällan bekransa
lummiga löfskogar – särdeles af pil – elfvernas
stränder, och de herrliga vattenfallen i de stora
elfverna (Njåmmelsaska i främsta rummet) äro ibland
de mest storartade i hela verlden. Men färden på
dessa elfver är åtföljd af en mängd ansträngningar
och besvär. Så snart den går uppför elfven, måste
passageraren som oftast till lands tillryggalägga en
längre eller kortare »muorka» och med mycket krångel
praktisera den tomma båten uppför forssen; då blir
man af de till äfventyrs af regnet våta trädgrenarna
illa piskad om kläder och ansigte, och glad är den
resande, när han omsider märker sig vara i närheten
af en genom uthuggning i barken på ett träd betecknad
– Suptall.
Bröderna Lars Levi och Petrus Læstadius, af till
hälften lappsk härkomst, älskade sin fosterbygd med
all den glöd, hvaraf hemlandskärleken är mäktig, och
de hafva båda med samma kärlek, med oförvillad blick,
allvar och kunskapsrikedom skildrat Lappmarkens både
goda och sorgliga sidor. Till deras skrifter hänvisa
vi hvar och en, som vill lära känna Lappland; vi
ansvara för, att han äfven skall lära sig att älska
både Lappland och bröderna Læstadius.
Liksom Petrus Læstadius i sin »Journal» tecknat
en Lappmarks-missionärs verksamhet, svårigheter
och tunnsådda nöjen och i och med det samma
kulturtillståndet och de sedliga förhållandena bland
detta med sin torftiga lott förnöjda folk, så har
hans broder Lars Levi i sin bok: »Om möjligheten
och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken»
företrädesvis belyst denna landsdels materiella
vilkor och förhållanden. Och han har gjort detta på
samma gång med den grundlige naturforskarens och den
praktiske landthushållarens klara blick. Hans åsigt om
möjligheten af Lapplands uppodling finnes i korthet
sammanfattad i följande ord: »Men, om ock Lappland
nu genom senare tiders undersökningar blifvit ryckt
ur fabelverldens mörker, så är det likväl än i dag
i allmänhetens tanka det samma som ett Scythien för
grekerna, ett Germanien för romarne, ett Sibirien för
Ryssarne. Detta är dock en fördom, som mycket bidrager
att lemna landet i sin naturråhet, då det genom
uppodlingar kunnat blifva, om icke ett Germanien,
åtminstone ett land, som föder sitt folk och båtar
samhället. Dessutom har man lärt af erfarenhet,
att Germanien genom arbete blifvit ett fruktbärande land, men
att Kanaan kan genom förgätenhet blifva en ödemark.»
Samme författare uppdrager äfven en teckning af
naturens utseende i Lappland under årets särskilta
månader, af hvilken vi här meddela ett kort
sammandrag.
Januari är kall och klar; ingen dag; fyra timmars
morgonrodnad. Likväl synes solen 3, 4 till 6 timmar
öfver horisonten i den södra Lappmarken, samt äfven
i den norra efter trettonde dagen. Qvicksilfret
faller ofta ner i thermometerkulan. Februari: 30
till 40 graders köld, men med dagsljus från kl. 6–7
på morgonen till 5–6 om aftonen. Mars: Dagarna
förlängas allt mer och mer och redan förmår solen
under middagsstunden bryta den bistra kölden. Men
ännu fortfara de ymniga snöfallen. I medium af
månaden plägar redan svanen visa sig i de öppna
strömvakarna. I April, med ostadig väderlek, börja
redan några sträckfåglar med sin ankomst bebåda den
annalkande våren; kråkan och snösparfven inträffa
redan i midten af månaden. Omkring denna tid börjar
snön tina af taken. Nu har man ljust icke allenast
hela dagen, utan äfven ett stycke på natten. »Maj»
– vi anföra här författarens egna ord – »är nästan
den angenämaste tiden af hela året i Lappmarken. I
luften hvimla redan otaliga fågelskaror, de der,
ledsna vid söderns heta luftkrets, söka nordens renare
sferer och helsa så gladt sin fädernejord, hvar och
en med sin egen behagliga stämma. Skogarne genljuda
af sångfåglarnes qvitter, af hvilka hvarje individ
instämmer i skaparens lof öfver lifvets njutning,
eller besjunger med harmoniskt modifierade toner sin
älskogs ömma föremål. Vattnets tysta invånare samla
sig ock efter naturens vink på bestämda möten till
sitt slägtes fortplantning. Nu vaknar äfven björnen
ur sin långa sömn, och renkorna framföda sina späda
foster på den kalla snödrifvan. Och blomstergudinnan,
ännu skymd under vinterns kalla täcke, börjar
äfven smycka sina gyllene lockar med den gullgula,
honungsdaggen, salices, för att ånyo, på denna
vårens friska morgon, med isig barm och rosenkind,
möta den åter i sitt värdiga majestät framträdande,
lefvande naturen.» I slutet af denna månad börjar
såningstiden i Lappmarken.
Juni börjar med smärre sjöars och elfvers islossning,
stundom med hiskligt brak och dån. Omkring den
10 framskjuter brodden, ängar och dalar grönska,
löfskogarna utspricka. Vid denna tid släppes
boskapen på bete, sjöfåglarna värpa, fiskarna gå upp
ifrån djupet. Ändtligen börjar ock islossningen
på de större sjöarna ungefärligen åtta dagar
före midsommar. Uppkommer storm vid samma tid, så
inträffar det fenomenet, som anses så besynnerligt
af söderländningen, att man kan köra på isen den ena
dagen och ro på öppna sjön den andra. Omkring den 20
har man beständig dag. Allestädes inom polcirkeln,
der icke höga berg äro i vägen, ser man då solen hela
natten såsom ett glödgadt klot. Nu kan man se henne
skarpt i synen, utan att besväras af hennes strålar.
Juli månad är ganska varm i Lappmarken, I början
af denna månad inträffar fjällfloden, som har en
vigtig inverkan på resor, gräsväxt, fiskeri och
andra ekonomiska mål. Den 20 Juli börja kornåkrarna
skjuta ax. Vid samma tid infaller äfven höbergningen,
och åtta till fjorton dagar förut börjar man med
löftägten. Omkring den 12 löper björken; då passar man
på att rifva näfver. Nu äro nybyggarna också ifrigt
sysselsatta med fiske. Gäddan och aborren gå upp
under solskenet på grundt vatten och bada sig, som det
heter. Då kan en man med några nät, om lyckan är god,
insamla tre till fyra lispund om dagen. Alla sjöfåglar
byta om fjädrar och mista sina vingar. De gömma sig
väl i gräset på ensliga ställen, men lappmarksborna
jaga dem med dertill dresserade hundar och göra
ofta en god fångst. Barn och mindre arbetsfört folk
utskickas till mossarna för att tunntals insamla
de läckra hjortronen. Nu står naturen i sin högsta
fägring; – men ack! Lapplands landsplåga, myggen,
lemnar ingen lefvande varelse i fred.
Augusti är mycket regnig och omkring den 10 infalla
de fruktade jernnätterna; höbergningen fortgår och
skörden förrättas. I September är sommarens glädje
förbi. Dagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
