Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. 1. Portvaktarkammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakom gardinen, för att se, hvem som skulle ut och
åka, antingen baronen sjelf, baronessan eller lilla
baron Axel med sin lärare, den fula magistern.
Någon annan kunde det icke vara, ty det var baron
Poppelstams eget ekipage. Kammarrådet, som bodde i
andra våningen, och grosshandlaren, som bodde i den
tredje, åkte sällan, och om det någon gång hände,
så var det alltid i hyrvagnar och åkardroskor, som
stannade utanför porten.
Baron Poppelstams familj var egentligen den, som
mest sysselsatte Idas tankar, och det kom sig af
många orsaker. Först och främst var det baron
Poppelstam. som var ägare till hela huset, och
det var hans godhet, att enkan Falk fick behålla
portvaktarsysslan, när hennes man lade sig att
dö. Bland Idas minnen stod också klar den stunden, då
modern kom ned från baronen med tacksamhetens tårar i
ögonen och sade till Ida: »Du skall alltid komma ihåg
att bedja Gud för vår gode husbonde, den beskedliga
baronessan och den snälla lilla baron Axel. Det är
dem du har att tacka för att vi få stanna qvar här,
och se här, hvad baronessan gifvit oss!»
Gumman Falk visade den förvånade Ida ett par
gamla svarta klädningar, som skulle ändras om till
sorgdrägter, och en blank specieriksdaler, att köpa
nya kängor för.
När Idas svarta klädning blef färdig och de nya
kängorna voro påsnörda hennes fötter, skickade
gumman Falk med kammarjungfrun en förfrågan till
baronessan, om lilla Ida skulle få komma upp och
tacka för presenterna. När kammarjungfrun kom ned
igen, bad hon Ida följa sig, ty baronessan hade sagt,
att hon fick komma. Till att börja med gret Ida och
nekade att gå utan moderns sällskap, men till sist
lyckades det för madam Falk att öfvertala henne till
det vigtiga steget. Darrande följde hon kammarjungfrun
uppför den breda trappan, och hon var nära att åter
brista ut i tårar, då dörren till våningen öppnades
och hon trädde in, men i samma ögonblick glömde hon
tårar och allt vid åsynen af de präktiga föremålen
omkring henne. Det föreföll henne, som om hon blifvit
förflyttad till ett af de trollslott, modern berättat
om, i sagan om den bortröfvade prinsessan. Hon trängde
sig så nära som möjligt intill sin ledsagerska och
stirrade med vidöppna ögon på de granna möblerna, de
förgyllda speglarne och på den gnistrande glaskronan
i taket. Hon tyckte sig sväfva i luften, då hon gick
fram öfver de mjuka mattorna, och hennes hjerta
klappade med fördubblad hastighet vid åsynen af
de underbara kines-gubbarne, som stodo på ett bord
och nickade åt henne. Mången gång hade Ida nere i
portvaktskammaren gjort sig en föreställning om den
prakt, som borde finnas i första våningen, men hvad
hon nu såg, var likväl tusen gånger skönare, än allt,
hvad hennes fantasi drömt om.
I ett af rummen satt baronessan i en soffa. Hon var
ännu ung och vacker, och när Ida såg hennes milda ögon
och det vänliga leendet på hennes läppar, fattade
hon mod och vågade närma sig, för att kyssa handen,
ty det hade modern sagt att hon skulle göra.
Lilla baron Axel kom inspringande från ett af
sidorummen och ställde sig bakom en länstol, för
att betrakta den främmande med nyfikna blickar;
men då baronessan bad honom gå fram och helsa på
lilla Ida, skrattade han blott och sprang åter sin
väg. Det grämde Ida, att baron Axel icke ville helsa
på henne, men säkert visste han icke, att hon hvarje
afton nämnde hans namn i en bön, som hon fått lära
af sin mor; ty hade han det vetat, så hade han nog
kommit och fattat hennes utsträckta hand.
Baronessan tröstade henne snart genom att klappa henne
på kinden och stoppa hennes fickor fulla med nötter
och konfekt, och när Ida efter en stund återfördes
ned till modern, kände hon sig gladare och lyckligare,
än hon någonsin varit.
Besöket hos baronessan var en af de minnesrikaste
händelserna i Idas barnalif, och under flera veckor
derefter talade hon knappast om något annat. Om
icke konfektbitarne och nötterna varit så aptitliga,
så skulle hon nog hafva gömt dem som heliga minnen,
men fastän hon åt upp dem, så glömde hon dem likväl
aldrig.
Gerna skulle Ida ännu en gång velat förnya det
lyckliga besöket, men då hon yttrade denna önskan för
sin mor, fick hon till svar, att det höga herrskapet
kunde tycka illa vara, om hon kom utan anledning, och
Ida måste derför nöja sig med att som förr fatta posto
vid gluggen, för att bakom gardinen förstulet uppfatta
en skymt af den Poppelstamska familjens medlemmar.
Det fanns också något annat, som Ida önskade fullt ut
så mycket som att åter få besöka baronessan. Hvar dag
solen kastade sitt sken ned öfver gårdstomten, ja,
till och med om vintern, då himmelen var mulen och
snön föll i täta flockar, såg Ida några jemnåriga
leka ute på gården och hörde deras jubel. Det var
gårdsdrängens barn, som aldrig tröttnade att upprepa
sina glada lekar. Under sommarens dagar byggde de
hus af stenar och brädlappar invid stallväggen, eller
också slogo de »pippi-gubbe» framför vagnslidret. När
vintern kom och snön blef kram, gjorde de präktiga
snögubbar, med ögon af sotkol och röda läppar af
ett stycke tegel. Ack, hur gerna skulle icke Ida
velat vara med om dessa nöjen, ja, hon ville till
och med afstå från ett nytt besök hos baronessan,
om hon blott hade kunnat få ett löfte af modern, att
en gång få leka med på gården och bygga sig ett eget
hus af lera och sand. Men i det fallet var gumman Falk
obeveklig, och hon hade en gång för alla förklarat,
att hennes Ida aldrig skulle få leka med gårdsdrängens
»trasungar», som bara skulle lära hennes afgud all
slags »odygd», om hon kom i deras sällskap.
Ofta gret Ida, då hon satt vid fönstret och såg på
trasungarne, utan att få deltaga i deras upptåg. Då
modern såg det, kom hon alltid till henne och slöt
henne i sin famn, kysste henne och sade:
»Inte skall du gråta, för att jag nekar dig att leka
med de elaka barnen. Hur skulle du väl se ut, om du
fick ligga i sandhögarne och böka, som de göra? Jo,
du blef trasig och ful, i stället för att du nu är fin
som en liten fröken. Nej, var du nöjd med, att det är,
som det är, ty på det viset blir du en bättre flicka,
när du blir stor. Man måste vara på sin kant här i
verlden, om man skall kunna bli’ någonting. Hade jag
inte vuxit upp som de der ungarne, så skulle jag inte
nu sitta som en simpel portvakterska. Men af skadan
blir man vis, och jag vill inte, att du ska’ släpa och
träla, som jag gjort i mina dar. Nej, med Guds hjelp
ska’ jag arbeta till dödda’r, så att du må kunna hålla
dig på din kant och bli en bättre flicka med tiden.»
Till att börja med gjorde detta tal icke någon verkan
på Ida, ty hon förstod icke, hvad modern menade med,
att man måste vara »på sin kant», och hon skulle gerna
öfvergifvit tanken på att blifva en bättre flicka,
om hon blott derigenom hade vunnit sin önskan, att
få deltaga i de glada lekarne på gården.
Gumman Falks svaghet att vilja uppfostra sitt barn
på herrskapsvis väckte stor uppmärksamhet bland
tjenstepersonalen i huset, och en vacker dag hittade
en spefågel till betjent på ett öknamn åt lilla
Ida. Han kallade henne för »fröken Portklapp», och
från den dagen fick gumman Falks dotter bära detta
namn. Förgäfves hotade portvakterskan att klaga för
baronen, om man icke ville sluta med sitt begabberi;
men så småningom började hon dock att vänja sig vid
att höra öknamnet, och till sist kände hon sig till
oeh med smickrad af den uppmärksamhet, som kom Ida
till del. På samma sätt gick det också med Ida, ty
först gret hon, då trasungarne bultade på fönstret
och ropade: »fröken Portklapp!» men ju längre hon
hörde detta namn, desto mindre förhatligt blef det
för henne, och till sist kände hon en viss stolthet
deröfver.
En af tjenstfolket afhöll sig från att deltaga i det
allmänna begabberiet mot fröken Portklapp. Det var
långe Erik, kusken med det stora skägget, som varit
god vän med Idas aflidne far. Öfver hans läppar kom
aldrig det elaka öknamnet; men han försummade dock
aldrig att säga gumman Falk rent ut, att hennes
beteende med Ida var alldeles inte rätt; »ty»,
sade han, »bättre är att göra henne till en duglig
tjenare, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
