Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ungerska Bilder. II.
- En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. 1. Portvaktarkammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Akademien främst. Vid sidan af denna verka en naturforskareförening,
läkareförening m. fl. För konsternas vård finnas tvenne
konstföreningar, en musikförening med ett konservatorium och en
skådespelareskola. Till bildningens spridande medverka slutligen icke
mindre än sexton boktryckerier och aderton litografiska anstalter.
Industrien står äfven på en ganska hög ståndpunkt, i
synnerhet finnes en mängd qvarnar; också har Pesth den mest
betydande spannmålshandel i hela österrikiska monarkien, hvilken
handel det egentligen har hela sin uppblomstring att tacka för.
Efter att här hafva i allsköns korthet meddelat denna
generella revy, skola vi i det följande söka lemna några
fotografier af de egendomliga folktyper, som man får tillfälle att
betrakta under promenaderna på de vackra gatorna i den lifliga staden.
Exteriör af Nationalmuseum i Pesth.
(Tillhör art. "Ungerska Bilder".)
En bild ur verkligheten.
Upptecknad af Richard Gustafsson.
1.
Portvaktarkammaren.
Verlden kan synas oss oändligt stor, om man också ser
den blott genom en portvaktsglugg. Det kommer an
på, med hvilket öga man ser den.
Ida Falk hade behöft hela sin barndom, för att till det
yttre lära känna den verld, som dagligen passerade fram och
tillbaka genom porten till det hus, der hennes mor var
portvakterska. Det höga stenhuset med sina tre våningar, den
fyrkantiga gården, stallet med de stampande hästarne, och
vagnshuset med de granna ekipagerna, utgjorde Idas hela verld,
och den tyckte hon var så stor, att det svindlade för hennes
tankar, när hon försökte att uppfatta dess storhet, liksom det
svindlar äfven för stora andar, när deras tankar flyga för djerft
och icke finna någon hvilopunkt.
Ida var född i det låga och mörka portvaktsrummet. De
med blommiga tapeter beklädda väggarne voro ramen för
nästan alla hennes minnen, bland hvilka det förnämsta var, då
de sex svartklädda männen buro bort hennes far i en kista
med blanka plåtar på. Ida kom väl ihåg, att hon frågat modern,
hvilka de svarta männen voro, men hon hade icke fått annat
svar än en ström af tårar. Då hade hon vändt sig till pappas
gode vän, den långa kusken med stora skägget, och han hade
gifvit henne till svar, att de voro »dödens kammartjenare».
Innan Ida somnade om aftonen på den minnesvärda dagen,
bad hon sin mor att aldrig mer öppna porten för dödens
kammartjenare, och sedan dess hade heller icke de svarte männen
återkommit, för att bära bort någon från Idas stora verld.
Portvaktarkammaren hade två fönster, ett större med
fyra rutor, och så den lilla gluggen med en enda liten ruta.
Genom de båda nedersta rutorna på det stora fönstret såg
Ida ut på gården, och genom de två rutorna, som sutto högst,
kunde hon betrakta ett stycke af hustaket och vidare en smal
remsa af den blåa himmelen. Om hon steg upp på en stol
och drog undan gardinen från gluggen, såg hon den
stenlagda portgången och den gulrappade väggen. Genom dessa
båda fönster blickade Ida ut i verlden och gjorde sina små
betraktelser öfver hvad hon såg.
För hvar gång hon hörde något buller ute på gården,
skyndade hon till det stora fönstret och tittade ut. Såg hon
då, att kusken och stalldrängen drogo fram en vagn ur skjulet,
så stannade hon och betraktade med uppmärksamhet, huru de
ståtliga hästarne leddes ut från stallet och spändes för åkdonet.
Det var ett nöje, som alltid var lika stort, ty Ida kunde aldrig
se sig mätt på de blanka seltygen, med de lysande messingsbeslagen,
den grönlackerade vagnen, med vapnet på vagnsdörren,
och på kuskens gråa livré, med silfverknapparne och de
röda uppslagen. När modern sedan gick ut att öppna
portarne på vid gafvel, för att vagnen skulle kunna komma ut,
hoppade Ida upp på stolen vid gluggen och fattade posto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0305.html
