- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
306

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringar vid hafsstranden. - Carl XII. Claës Joh. Ljungström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af den djupt svarta färgen kan man genast se, att den tillhör
den svartfröiga gruppen. Dernäst finner man ett virrvarr af
trådar, hvilket ser ut, som om det vore en svart, slipprig
metref, hvilken blifvit hitförd af vågorna. Det är hafstråden,
äfvenledes en svartfröig tångart, hvars enkla, jemnsmala trådar
blifva ända till tjugo fot långa och icke äga några bladformiga
utväxter.

Vi hafva nu fortskaffat oss ett godt stycke utefter stranden
och betraktat den gamle hafsgudens ängar och trädgårdar.
Låtom oss nu lemna de torra strandväxterna, det förtorkade
sjögräset och algerna ur sigte och försöka med blicken
nedtränga i vattnet, för att taga i betraktande den lifliga
växtverldens prakt på hafvets botten. Vi hafva nu kommit till ett
intressant klippstycke. Det innehåller i midten en två fot
djup urhålkning af ungefär fyra fots diameter, ett det allra
täckaste naturliga hafsvatten-aquarium.

Hvem skulle väl vid anblicken af allt det sköna, som deri
ter sig för åskådarens ögon försumma att försöka tillegna sig
och som minne medtaga åtminstone några af de undersköna
och sällsamma växterna? Handterandet af dem är lättare,
än mången tror. Vi utvälja ett antal af de vackraste och
medtaga dem till vår bostad. De finaste bland dem, hvilka
stundom bilda små gräsmattor och kolonier på de större
arternas stjelkar, transporterar man lättast i glas med något
hafsvatten. Som hafssalterna försvåra torkandet och beständigt
åter tilldraga fuktighet, samt förorsaka röta i växterna,
måste vi mycket väl skölja alla våra skatter i flod- eller
regnvatten. Sedan föra vi ett hvitt pappersblad ned i vattnet,
utbreda växterna noggrant under vattnet på papperet, hjelpa
härvid till med fingret och med en fin hårpensel, der så
behöfves, för att gifva de sista förgreningarne en lämplig form,
och lyfta derefter papperet med den derpå liggande växten
varsamt ur vattnet. Ett sådant blad lägga vi bredvid ett
annat på bordet och låta det torka i luften. Det slem, som
tången innehåller, fäster af sig sjelf vid papperet och de finare
formerna deraf se sedan ut, som vore det icke de verkliga
originalen, utan med tuschfärger väl utförda, frappant lika
afbildningar deraf. Först sedan de äro temmeligen torra, lägger
man någon ringa tyngd på papperet eller pressar det lindrigt
mellan tvenne andra papper, för att förekomma bucklor och
ojemnheter i kanterna. De hårdare, större tångarterna, såsom
af slägtena Fucus, Laminaria, Hydralis och dylika, tvättar
man äfvenledes i sött vatten och torkar dem sedan emellan
papper, som dagligen utbytas mot friska torra. Äfven dervid
använder man blott en ringa pressning, för att förekomma
fastklibbande. Äro de fullkomligt torra, så fäster man dem
på papperet.

För att en gång kunna på ett lämpligt sätt taga de
intressanta undervattens-ängarne i betraktande, välja vi en lugn,
solig dag och låta båten långsamt glida öfver det kristallklara
vattnet. Vi se då under oss i det mystiska djupet ängar och
skogar med sällsamma färger och former. Laminariernas
väldiga solfjädrar vaja i eleganta svängningar, liksom utvecklade
banér och flaggor, de mörka fucus-arterna skimra i brungrönt
och svart; hafs-ekar, tätt betäckta af parasittång, glittra, som
vore de förgyllda. Andra, ljusgröna och röda, tångarter
förläna genom sina lysande färger en stor mångfald åt den mörkare
koloriten och ersätta de felande blommorna. Genom de
besynnerliga buskarne ströfva svärmar af små silfverglänsande
fiskar; här sitter en långärmad krabba på en gren, der
uppstiger ur det svarta djupet en mjölkhvit manet, och längre
bort glittrar en orangefärgad sjöstjerna!

Vi se en ny verld, genom hafsvattnets klarhet och
genomskinlighet skenbarligen oss så nära, som skulle vi kunna gripa
allt detta med händerna, och likväl ligger hela herrligheten
som ett förtrolladt paradis flera famnar djupt under oss.


Carl XII.



Der växte upp i Sverges kungasalar
En kungason, en smärt, en skön gestalt;
Hans namn blef Carl den Tolfte. Minnet talar,
Ehvar vi lyssna kringom berg och dalar,
Ännu om honom lifligt öfverallt;
Ty kärt hans namn har blifvit Sverges söner, –
Sent kommer dag, då det ej hyllning röner.

Strax, när hans fader dött, vid himlaranden
Uppstego mörka moln kring Svea land,
Och åskor mullrade vid andra stranden
Af Östersjön, och Nidhögg hvässte tanden,
Hvartut man såg, der tändes krigets brand:
Den unga örnens vingar skulle stäckas,
Den nyss uppgångna solen skulle släckas.

Och politiken sina rådslag gjorde,
Och budskap gingo ifrån hof till hof,
Det svenska väldet nu kringskäras borde,
Nu lägenheten dertill vara torde,
Ty Carl den Elfte uti grafven sof:
Hans unge son, den skulle lätt bli’ slagen,
Och öfvermakten ifrån Sverge tagen.

Czar Peter vill ha’ plats vid Finska Viken,
Och Polens konung efter Lifland står,
Kung Fredrik efter vidgad gräns är fiken,
Från alla håll blir gifven lofven sviken,
Om fredsbrott bud på bud till Stockholm går.
De gamla råden blifva härvid häpna
Och veta knappt, om Sverge sig bör väpna.

Men fars och farfars blod det lifligt flyter
I barmen hos Carl Gustafs soneson,
De gamles mod hos ynglingen frambryter,
Det svenska lejonet af vrede ryter:
»Hvad det har tagit, tog det ej som lån;
Hvad det har vunnit, skall det icke ämna
Att utan strid och svärdsslag från sig lemna.»

Och kungen skyndar ifrån jagt och lekar,
Hans blåa bussar följa honom käckt;
I hela landet ingen är, som tvekar
Att gå ditåt, som han med svärdet pekar. –
Som stormen, då den en gång blifvit väckt,
Far fram på väldig vinge öfver jorden,
Så far mot söder hären ifrån norden.

Till Seland tåget går, och först bland alla
Kung Carl från skeppen hoppar der i land.
Som regndugg kulor kringom honom falla,
Och dundret från kanonerna hörs skalla;
Då kommer fullt hans stridsglöd uti brand.
»Det här är min musik», han sig uttrycker
Och flinkt mot Danmarks hufvudstad framrycker.

Han kommer, ser och segrar, och han ilar
Strax österut mot czaren, som der står
Och lömsk, förrädisk skäftar sina pilar,
(Ännu ej ryssen från det yrket hvilar)
Att svenska lejonet ge djupa sår;
Men oförskräckt kung Carl till strids ger order,
Och falla eller fly ses Rysslands horder.

Och segertåget går att sedan skörda
Sig nya lagrar i det polska land,
Hvars kung ej lärt sig att det rätta vörda,
Men söker nästans gods med ränkor börda. –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free