Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XII. Claës Joh. Ljungström. - Carl den Tolfte-stoden i Stockholm. H.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Framåt går Carl, och snart med samma hand
Han ta’r en krona och den strax bortgifver
Och djupt sitt namn i häfdens taflor skrifver.

Men tro och ära icke alltid vinna
Det ädla syfte, de sig föresatt. –
Du, tolfte Carl, du hjelte fick det finna,
Ty som din segersol ses klarast brinna,
Den slocknar vid Pultava. Det blir natt.
Dock tapperhet och heder icke släcktes,
Fastän din krigarlycka dervid bräcktes.

Men, viker lyckan, kraft och mod ej vika
Från den, som har till valspråk: »Med Guds hjelp»,
Som svärdets bud med Biblens vet förlika,
Som lärt sitt hedersord att aldrig svika,
Som bjuder sig: för det stå eller stjelp.
Den bär sitt hufvud högt i alla öden,
Den trotsar fiender, den trotsar döden.

Derför kung Carl behåller hjeltemodet,
Fast nödgad blifva gäst i andras land;
Det svallar högt, det unga kungablodet,
Och stadigt klingan för’s, rätt riktas lodet,
När hemmet, honom gafs, man satt i brand,
Och, när till Sverge sist han återvänder,
Djerft rider han igenom oväns länder.

Och än han samlar sina krigarskaror. –
De komma gladt till kungen, dyr och kär
Att än en gång med honom dela faror
Och söka sönderhugga listens snaror,
De vilja lätta bördan, som han bär. –
Och den är tung: – sex fiender tillhopa.
Mot hjelten väpnas halfva Europa.

Dock ej han viker, ej tillbaka ryggar,
Hans goda sak den tror han segra skall,
Vid Gud och vid sitt svärd han lugn sig tryggar,
För ingen fara, ingen möda skyggar,
Tills ändligt allt är slut vid Fredrikshall,
Der blek hon blifver, denna hjeltepanna,
Och lejonhjertats slag för alltid stanna.

Men dock förbleknar ej hans hjelteära,
Hans rykte genom tidehvarfven går,
Och svenska hjertan honom hyllning bära,
Hans bragder äro svenska sinnen kära
Och skola blifva det från år till år. –
Kung Carl den Tolfte! – Högt det namnet klingar,
Historien bär det stolt på sina vingar.

Ty hvar är tapperhet, som hans, att finna?
Och hvar är dygd, som mäter sig med hans?
Hvar sågs, som hans, en tro på Gud väl brinna?
Hvem i försakelse kan honom hinna?
Så svensk, som han, det sällan någon fanns,
Ett mod som hans – det grundadt var på Herran –
Får länge sökas både när och fjerran.

Derföre vördadt är och blir hans minne,
Så länge mandom bor uti vår bygd,
Så länge som hos Sverges folk vi finne
Dess gamla tro och heder och ett sinne,
Som öppet är för gudsfruktan och dygd,
Så länge fadrens tapperhet och ära
Ännu af deras söner hållas kära.

Claës Joh. Ljungström.

Carl den Tolfte-stoden i Stockholm.

"Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms der;
Läs nötta minnesskriften,
Din hjeltedikt det är!
Med blottadt hufvud stiger
Historien dit och lär,
Och svenska äran viger
Sin segerfana der!"

Så sjöng Tegnér vid hundraårsfesten till hjeltens minne,
och så länge svenskt språk ljuder, glömmas aldrig de orden.
Historien må säga, huru mycket den vill, att han var en
galning, ett tjurhufvud, den man, som förde de svenska
vapnen i glans, seger och nederlag öfver det häpna Europa;
det svenska folket glömmer honom aldrig, och kommer i
evighet att helsa honom som sin hjelte. Det är häfdens
pligt att döma strängt, men det är folkets rätt att låta sin
känsla mildra domen, och visa på dagrarne, då häfden ställer
fram skuggorna. Och så har det svenska folket gjort, och så
kommer det att göra, då det gäller den tolfte Carl, huru
mycket blod och tårar hans krig än må hafva kostat en
förgången generation. Nu äro såren läkta, nu se vi endast det
stora och hjeltemodiga hos mannen, icke det mindre statskloka
hos konungen, och hvad vi alltid skola beundra, af hvilken
mening vi än må vara, det är det rena och upphöjdt sedliga
hos menniskan. I detta fall står Carl den Tolfte som ett
ensamt lysande undantag midt i den mest förderfvade tid, som
den nyare historien vet att omtala. Ordhållig midt i
trolöshetens tidehvarf, renhjertad och ärligt gudfruktig midt i
sedeslöshetens och vantrons, tapper midt i vekhetens, enkel midt i
yppighetens, lyfte han sitt folk med sig till samma sedliga
höjd, till samma spartanska hjeltemod och kraft i motgången.

Med skäl kunde derför Geijer, i sin icke mindre utmärkta
sång, säga om honom:

"Allt för hög för den vekliga tiden,
Kastad ur fornverlden in i striden;
Svärd för rättvisan, okänd för friden,
Tills den för evigt hjelten behöll!"

Och i hundrafemtio år hade denna folkets dom om den
store hjelten haft tid att stadga sig, att växa, att nöta sig
mot de olika åsigterna, innan den djupa beundran, som vi för
honom insupit med modersmjölken, hann gifva sig luft i
handling. Många af våra konungar hade vi sett taga plats på
hufvudstadens torg, en och annan väl förtjent af denna
utmärkelse, en och annan mindre; men ännu saknade den tolfte
Carl sin minnesstod och svenska nationen en sinnebild,
omkring hvilken den kunde samla sig i farans stund. Så är det
icke mera. Carl den Tolfte har fått sin stod, och det svenska
folket ett monument mera, ett monument, som för det kanske
är det käraste af alla.

Den 30 November 1868 var i detta hänseende för svenska
folket en stor, en oförgätlig dag. Få af de närvarande skola
glömma den högtidliga stund, då täckelset föll från Molins
ungdomliga hjelteskapelse och den klara Novembersolen kastade
sin gloria kring det ståtliga Apollohufvudet på den smärta,
resliga gestalten, medan den församlade mängdens jublande
hurrarop vittnade om, att nu hade nationens innersta tanke
fått lif och uttryck, nu hade svenskheten fått en fana att
samlas omkring.

Och så må vi i sanning uppfatta denna bild af en utaf
våra störste män, – stor i allt, till och med i sina villfarelser.
Det är så många gånger sagdt och upprepadt, att han var en

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1870/0311.html

		Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 307 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|