Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXVIII. En flyktande konungasons barndomsöden. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXVIII.
En flyktande konungasons barndomsöden.
Med läsarens tillåtelse vilja vi flytta oss långt tillbaka
i tiden, många århundraden, så att på ett när
årtusendet fylles, – till tider, då man ännu i vårt
land icke skämdes för sitt eget modersmål, då det räknades
för högsta ära att vara i bondelag och då man med bonde
menade en friboren, sjelfständig, jordägande man, utan att
bekymra sig om, hvad en sådan skulle kunna kallas med ett
från utlandet lånadt ord, såsom i våra dagar, då »proprietär»,
»posessionat» och hvad de allt heta, dessa främmande
benämningar, skola liksom gifva glans och färg åt mannen. I
dessa aflägsna tider var det endast den personliga öfverlägsenheten,
som skänkte värde och anseende, och stundom förmådde
bondens nej mera, än konungens ja. Men huru än anseendet
skiftade allt efter mannens olika egenskaper och ätt – ty
att tillhöra en gammal, utmärkt ätt var alltid ett godt vitsord
– så funnos hos alla vissa gemensamma drag, hvilka tillhörde
folklynnet i allmänhet, Ett sådant var det, att vara en man
för sig, att icke tåla våld och väld, att möta lifvets pröfningar
med samma lugna mod, som stormarne och striderna på
den gungande stäfven, när det gällde att ligga i viking.
"Sig sjelf sitt värn, han visste andra skydda,
Och kungasöner växte i hans hydda" –
sjunger skalden om honom, uttryckande dermed å ena sidan
styrkan och fastheten så väl i bondens enskilta lif, som i hans
samhällsställning, och å den andra den nära, omedelbara
beröring, hvari han stod till konungen.
Den tidsbild, som vi här vilja framställa ur en af vårt
brödrarikes yppersta konungars historia, låter oss skåda den
mäktiga gestalten af en svensk bonde, på hvilken ofvanstående
yttrande i alla afseenden kan tillämpas.
Sedan Norge blifvit samladt till ett rike genom konung
Harald Hårfager, uppstod efter dennes död (omkring år 932)
många strider och mycken oro till följd af Haralds oklokhet
att skifta riket mellan sina många söner. Efter trettio års
förlopp lyckades det en hans son att blifva hyllad i större
delen af Norge, hvarpå han och hans bröder drogo genom
landet, med våld och svek förföljande sina fränder och andra
mäktiga män. De styrdes alla af sin moder Gunhild, som
vanligen förekommer under benämningen »konungamodren».
En af bröderna lockade konung Tryggve – också en sonson
af Harald Hårfager – som var konung i Viken (Bohuslän),
till ett samtal vid Sotenäs udde. Tryggve infann sig emot sin
drottnings, Astrids, råd. Stället, der han lade till med sitt
skepp, var sannolikt strax norr om Kongshamn eller Gustaf
Adolfs kapell, det nu varande fiskläget Grafvarne[1]. Tryggve
kom, sjelf tolfte, men på andra sidan näset låg hans listige
fiende med öfverlägsen styrka. Under samtalet bröto dennes
män fram ur ett bakhåll och mördade Tryggve och hans följe.
Den mördade blef höglagd på en ö vester ut från näset, och
kallas ön efter honom ännu »Tryggves-ö».
När underrättelsen om denna mordgerning kom till konung
Tryggves gård, och drottning Astrid fann sina mörka aningar
så snart gå i fullbordan, insåg hon, att konungamodren och
hennes söner icke skulle stanna i sin förföljelse med detta,
utan att de aktade utrota hela Harald Hårfagers ätt, för att
sålunda komma i trygg besittning af riket. Nu var hon
hafvande, och skulle hon komma att föda en son, så var det gifvet,
att fienden skulle uppbjuda alla sina krafter, för att bringa
henne och barnet om lifvet. Hon hopsamlade derför så mycket
af lösören, som hon i hast kunde, och flydde i hemlighet
bort från gården, ledsagad af sin fosterfader Thorolf Luseskägg,
och några trogne män. Knappt hade hon lemnat gården, så
kom fienden och sporde efter henne, och den omständigheten,
att hon gått dem ur händerna, stegrade begäret att finna
henne, så att flykten derför i hög grad försvårades.
Det var drottningens afsigt att begifva sig till sin fader,
Erik Bjudeskalle, som bodde på Ofrustad, en gård i Raumarike
eller Hedemarken, nordost om det nuvarande Christiania.
Hennes pålitliga vänner drogo omkring i landet på skilda håll,
att skaffa underrättelser om, hvad konungarne och konungamodren
företogo sig, och så fort en fara hotade från något
håll, så inberättades det till Astrid. På detta sätt blef det
henne möjligt att undgå sina förföljare, ehuru hon ofta måste
taga stora omvägar. Så kunde hon icke begifva sig närmaste
vägen till sin fader, der fienden anade, att hon skulle söka
en tillflykt, utan gick mera åt vester, till Hadeland (nordvest
ut från Christiania). Här i Randsfjorden, ett långt och smalt
vatten, som i söder står i förbindelse med Tyrisjön, låg en
undangömd holme, och på denna vågade Astrid invänta tiden,
då hon skulle föda. Hon födde också en son, som vattenöstes
af Thorolf och fick namnet Olof efter sin farfader.
Så förflöt sommaren. Men när nätterna begynte blifva
längre och vädret kallare, då bröt hon upp med Thorolf och
några få män. De färdades endast nattetid och höllo sig
[1] Namnet Grafvarne skall hafva
uppkommit af den begrafningsplats för skeppsbrutna, som den i detta landskaps historia
märkvärdiga fru Margareta Hvitfeldt här lät anlägga i medlet af 1600-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0325.html
