Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXVIII. En flyktande konungasons barndomsöden. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dolda under dagen. Slutligen framkommo de lyckligt en afton
till Ofrustad. Så stor var emellertid hennes fruktan att blifva
röjd, att hon sände i all tysthet ett bud till fadern, för att
underrätta om sin ankomst. Erik lät genast visa henne och
hennes följe till en afsides belägen byggning, der hon blef
väl emottagen och undfägnad. Astrids följeslagare vände nu
efter någon tid tillbaka, med undantag af Thorolf och dennes
sexårige son, Thorgils. Med dessa och ett par tjensteqvinnor
bodde nu Astrid hos sin fader vintern öfver, och allt gick
lyckligt och väl.
Men när våren kom med mildare vindar och snön smälte
på fjällen, kommo en dag några Eriks vänner till gården och
berättade, »att väl trettio beväpnade män, utsände af
konungamodren, nalkades gården». Ryktet hade utbredt sig om, att
Astrid fått en son, och så fort Gunhild och hennes söner
hunnit underlägga sig Tröndalagen, såsom det nordanfjällska
Norge omkring Trondhjem kallades, utskickade de spejare åt alla
håll att uppspåra Tryggves flyktande drottning och son. Man
fick snart reda på hennes vistelseort, och Gunhild uppdrog åt
en pålitlig och sig högeligen tillgifven man, vid namn Hakon,
att draga ut och bemäktiga sig Astrid och Olof Tryggvesson.
På Ofrustad blef det stor uppståndelse, när underrättelsen
kom om, att fienden nalkades. Men Erik Bjudeskalle påminte
sig, att han hade från forna tider i Sverige en krigskamrat
och god vän, som hette Håkan den Gamle. Till denne beslöt
han att skicka sin dotter, och lät henne, försedd med pålitliga
ledsagare, samma natt skynda bort från Ofrustad. De voro
alla förklädda till fattigt folk, men det oaktadt hängde dem
faran tidt öfver hufvudet. Morgonen efter sedan de aflägsnat
sig från Ofrustad, kom Hakon med Gunhilds män dit och
sporde efter dem. Erik sade, att de dragit bort, men det
ville Hakon icke tro, utan genomsökte hela gården, både ute
och inne. Detta medtog flere timmar, så att Astrid, till faderns
glädje, fick godt försprång. Slutligen fick dock Hakon någon
kunskap om, att Astrid dragit bort och äfven om den väg,
hon tagit, hvarpå han med sina män bröt upp och skyndade
med mycken ifver bort åt samma led.
Redan samma dag om aftonen tycktes hans ilfärd krönas
med framgång. Han kom till en bonde, som hette Björn
Etterquesa. Hos denne tog han nattherberge och sporde, »om
Björn visste något om Astrid?» – »För en stund sedan» –
svarade Björn – »kommo här folk och begärde nattherberge.
Det var en ung och vacker men fattigt klädd qvinna med en
späd gosse på armen och en gammal man, som ledde en
annan gosse vid handen. Jag körde bort dem, emedan jag ej
kan lida tiggare. De hafva troligen fått herberge i något af
torpen!» – Hakon förstod väl, att han nu hade hunnit sitt
mål, att qvinnan med den späde gossen var Astrid med Olof,
och att den gamle mannen var Thorolf med sonen Thorgils,
och han gladde sig mycket samt lade sig i den bästa
sinnesstämning att sofva om natten.
Hakons gissning var också alldeles riktig. Det var
verkligen Astrid och Thorolf, som om qvällen blifvit bortkörda
från den hårde och ondsinte bondens gård, och de funnos i
närheten. De hade nämligen begifvit sig till granngården till
en bonde, som hette Thorsten, och här hade de blifvit lika
vänligt emottagna, som Björn emottagit dem ovänligt. Efter
en riklig välfägnad hade de gått till hvila om natten, och
Thorsten ämnade sjelf göra sammaledes, då en af hans
husfolk, som varit borta i skogen under dagen, hastigt kom
inspringande och gaf honom annat att tänka på. Karlen hade
haft sin väg förbi Björns gård, och då han der varsnat gäster,
hade han stannat en stund för att få reda på, hvilka de voro
och hvad deras ärende var. Nu uppgick ett ljus för Thorsten,
och han beslöt rädda den flyktande drottningen och hennes
son. Härvid måste han gå ytterst försigtigt till väga, ingen,
ens på hans egen gård fick ana, hvilka de voro, som sökt
herberge hos honom öfver natten.
När derför två tredjedelar af natten voro gångna, väckte
han sina gäster och tillsade dem med barsk stämma och vreda
ord, att draga sina färde. Och han följde sjelf med, när de
drogo bort från gården, liksom ville han riktigt öfvertyga sig
om, att han blef dem qvitt. Men när de kommo tillräckligt
långt från gården, försvann det stränga i hans anlete, och
han tilltalade flyktingarne med vänlighet samt förklarade för dem
sitt besynnerliga beteende, i det han omnämde, att Gunhilds
män hvarje ögonblick kunde komma till gården. Han gaf
dem tillika något mat och en säker vägvisare, som skulle föra
dem genom skogen till sjön Mjösen. Der rådde han dem att
hålla sig dolda på en rörbevuxen holme, tills deras förföljare
voro borta. Derpå skildes den välmenande bonden från dem
och begaf sig tillbaka till sin gård. Här dröjde det icke
länge på morgonen, förrän Hakon och hans män kommo och
sporde efter Astrid. »Här hafver varit främmande i natt» –
svarade Thorsten – »men de hafva redan före dig dragit
bort genom skogen.» Hakon bad honom följa sig, eftersom
han bättre än någon kände alla gömslen i skogen, och dertill
var Thorsten villig. Han rådde dem att sprida sig och leta
hvar på sitt håll, hvilket syntes männen godt, och hvar och
en af dem visade han åt alla möjliga håll i skogen utom åt
det, som kunde leda till upptäckten af drottningens tillflyktsort.
Så fort Thorsten på detta sätt befann sig allena, skyndade
han på en genstig hem till gården, hämtade ett spädt
gossebarn, som tillhörde en trälqvinna, och sprang med
detsamma det fortaste han kunde tillbaka i skogen, der han
gömde det i ett tätt busksnår. Det var nu lidet långt på
eftermiddagen och Gunhilds spejare voro redan trötte af sitt
fåfänga sökande, då de med ens fingo höra ett barn skrika.
De stannade, lyssnade och började springa åt det håll,
hvarifrån skriket kom. Äfven Thorsten kom springande, till
utseendet lika ifrig som någon af de andra. Alla voro glada
och tviflade icke, att de nu funnit, hvad de sökte. De
upptogo så barnet och undersökte det, men funno då snart, att
det icke kunde vara konung Trygves son. Thorsten visade
sig mycket vred öfver, att man vågat på detta sätt narra
dem. Emellertid insåg Hakon, att allt sökande i skogen var
fåfängt, och han beslöt derför att återvända till drottning
Gunhild. Men Thorsten begaf sig påföljande natt, såsom han
lofvat, till den lilla holmen i Mjösen och hade med sig mat
och andra förnödenheter samt en vägvisare, som var väl
hemmastadd i Sverige.
Så tog Astrid och hennes fosterfader Thorolf afsked af
Thorsten och begåfvo sig på väg till Sverige. Färden gick
lyckligt, och de anlände utan vidare äfventyr till Håkan den
Gamle, hvilken med mycken vänskap mottog sin gamle
vapenbroders dotter och hennes följe samt lofvade dem sitt beskydd.
Astrid lefde nu någon tid i lugn hos den svenske bonden,
och hoppades hos honom kunna uppfostra sin son. Men
förföljelsen hvilade icke.
Gunhild fick snart veta, att Astrid vistades i Sverige, och
sände åter ut samme Hakon med stort följe och många skänker.
Han skulle begifva sig till Sveriges konung, som då var
Erik Segersäll, och söka förmå honom att träda emellan med
sin makt och förmå gamle Håkan bonde att utlemna Olof
Tryggvesson. Hakon utförde, det bästa han kunde, sin drottnings
ärende. Han framlemnade till konung Erik skänkerna
från Gunhild och omtalade den lifliga önskan, hon hyste, att
sjelf få uppföda sin unge frände, Olof Tryggvesson, samt anhöll
om konungens hjelp dertill. Konung Erik tyckte allt detta
vara ganska billigt och lofvade att medsända hundra beväpnade
män till bistånd. Nu hade Håkan bonde vid konungens
hof en son, som hette Rognvald, och denne skyndade genast
till sin fader och underrättade honom om, hvad som tilldragit
sig hos konungen. Kort derefter drog norrmannen med
konungsmännen ut från Upsala. Men konung Erik sade till Hakon,
när han drog åstad: »Knappast lärer du dock skrämma Håkan
bonde från att göra, som honom godt synes». Norrmannen
hoppades emellertid det bästa och lemnade, full af mod,
konungsgården, i spetsen för sina och konungens män.
På Håkan bondes gård redde man sig att vederbörligen
mottaga sändebudet från drottning Gunhild. Vi kunna väl
föreställa oss, hvilka dagar af oro och spänd väntan desse
skulle vara för drottning Astrid. Den späde konungasonen
lekte med sin fosterbroder på brädden af en afgrund. Kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
