Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förnöjsamhet såsom lyckans grundval.
- En sommarutflykt. I. Hinseberg. K. T-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen stärke och befäste man sig allt mera i tron och
förtroendet till Gud och beflite sig om välviljans,
menniskokärlekens, vänskapens och tjenstaktighetens på detta förtroende
grundade dygder. Så länge icke ovedersägliga bevis hafva
konstaterat motsatsen, hålle man hvarje menniska för god, och
äfven derefter må man icke hata henne, utan hysa medlidande
med henne som en vilsefarande. Ve slutligen den menniska,
hvars lefnadsvishet består deruti, att ej hysa förtroende till någon!
Hans lif är ett evigt anfalls- och försvarskrig, och med hans
förnöjsamhet och glädje är det förbi. Ju mera man hyser välvilja
mot alla, ju mera man bemödar sig att göra andra lyckliga, desto
mera fylles ens eget hjerta af sällhet, glädje och förnöjsamhet.
En sommarutflykt.
I.
Hinseberg.
Det var sommar och stenarne på hufvudstadens gator
bebådade rötmånadens ankomst. Stockholmsbor, som icke
bo på sommarnöje, tillbringa då sina lediga stunder i
Strömparterren och på Djurgården; men så vackert och grönt
der än är, stöter det dock för mycket på Stockholmslif. I
stället för hövagnar och raska bondflickor mötes ögat af
åkaredroskor och kypare med vaktmästares rang, för att icke tala
om heder och värdighet, och sådant der kan vara bra på
hösten, när de mörka qvällarne göra sinnet tungt och man är
tacksam för att få taga förströelsen, der den erbjudes, men
nu var det sommar och solen sken lika varmt för den fattige
som för den rike och under sådana förhållanden väljer man
det bästa möjliga.
I ungefär dylika funderingar satt jag en afton under
försommaren i Strömparterren, bråkande min hjerna med, hvarthän
jag för några dagar skulle ställa kosan, för att få njuta
veritabel landtluft, för att få trampa på gräs, hvars grönska ej
vore framtvingad med tillhjelp af Stockholms vattenledning, och
för att åtminstone för några aftnar få utbyta punschglaset mot
ett halfstop redbar mjölk. Ja, man kan till och med blifva
så blaserad, när man är inhemsk hela sommaren, att man
föredrager bölet af oxar och kor framför musiken af dessa tallösa
orkestrar, som dagen i ända aflösa hvarandra. Det är
åtminstone en omvexling i detta evigt enahanda. Jag afbröts i
mina funderingar af vår gemensamme vän, Familj-Journalens
värderade artist. Hans ord voro vishet. »Vill du, som jag», sade
han, »så lemna vi hufvudstaden för några dagar, sak samma, hvart
vi vända våra steg.» Saken var afgjord, och vi möttes följande
morgon vid Riddarholmshamnen, utan att hafva uppgjort tecken
till plan för vår resa. Utan fruktan, att det skulle komma surt
efter, gingo vi om bord på ångfartyget Arboga N:o 1 och
ankommo, efter en behaglig färd, på eftermiddagen till den gamla
uppstaden Arboga. Då vi emellertid alldeles icke lemnat egna
gator för att trampa andras, begåfvo vi oss till den
närbelägna jernvägsstationen och, i afvaktan på bantågets afgång,
slogo vi oss ned på en dikeskant och uppgjorde en rask plan
för fortsättningen af vår lilla utfärd. Vi öfverenskommo
nämligen att köpa biljetter till bantåget, likväl endast till nästa
station, ty vår plan gick ut derpå, att vi skulle stanna vid
första ställe, som föll oss riktigt i smaken. Bantåget gick
och vi passerade Jäders station, den första från Arboga. I
förbifarten betraktade vi det gamla och kända Jäders bruk med
sin lilla extra jernväg för transport af brukets effekter till den
närbelägna stationen och vi påminde oss, att här bodde på sin
tid en märklig man, som hette Anders Tornresare. Jag nämner
hans namn här till åminnelse af de många kyrktorn han rest
i sin’ da’r, bland hvilka mer allmänt bekanta äro de två i
Arboga, tre i Askersund, tornen i Örebro, Nyköping, Eskilstuna,
Carlstad, Nya Kopparberget med flera. Vi fortsatte färden och
ankommo till Fellingsbro station, utan att ännu hafva funnit
oss lockade att lemna det hastigt framåtrullande beqväma
fortskaffningsmedel, vi valt. Innan vi lemnade stationen,
återkallade vi, icke utan en viss andakt, i minnet åtskilliga
händelser från den betydelsefulla tid, då Engelbrekt, Sturarne och
Gustaf Wasa i vårt lands befrielsekrig från främmande öfvervälde
just inom Fellingsbro socken utförde strider, hvaraf
minnet i dessa trakter ständigt skall fortlefva och af hvilka
en del fornlemningar, såsom Romare och Spånga skansar vid
Spånga by, Nederby skans i Götlunda m. fl. ännu finnas qvar,
helgande förfädrens minne. Ullersäters station är den, som
följer närmast i ordningen, men ej heller denna eller den
närmast omgifvande trakten syntes oss nog inbjudande, hvarför
vi fortsatte vår färd, utan att ännu hafva förlorat förhoppningarne
om att träffa på hvad vi sökte, nämligen något stort,
något vackert, som anslog både öga och sinne.
Kaninholmen i sjön Wäringen.
Vi nalkades Frövi station, och det anade mig, att vi här
ej längre skulle byta biljetter. Ju närmare vi kommo, desto
lifligare lyste min väns öga, och tåget hade ännu ej stannat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0332.html
