Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Japanesiska brottningslekar.
- Lungornas skildtvakter.
- När det är höst. Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudskallarnes sammanstötande hörde man en skräll, men
mannen i midten stod fast som en klippa, bibehållande sin
plats, ehuru den andre så enträget förnyade sina anfall, att
blodet omsider rann utför pannan på dem begge. Men vi
vända tanken från detta ohyggliga skådespel.
Artisten har i den vidfogade teckningen dels framställt
en bild af kämparne sjelfva och dels antydt, huru en sådan
här förut beskrifven brottning går till. En annan gång torde
vi blifva i tillfälle meddela någon annan scen eller skildring
ur detta egendomliga folks lif.
Lungornas skildtvakter.
Sjukdomar förorsaka döden; men hvilka äro då orsakerna
till sjukdomarne? Ett intressant bidrag till besvarande
af denna, den förnämsta af alla hygieniska frågor har lemnats
af den amerikanske resanden Georg Catlin, hvilken tror sig
hafva funnit roten till en mängd sjukdomar ligga i oseden att,
sofvande eller vakande, hålla munnen öppen vid andhämtningen.
Catlin har med egna ögon gjort iakttagelser bland hundrafemtio
indianstammar och de mest olikartade djurklasser och
funnit, att icke en enda individ deribland andas förmedelst
munnen. Tusende indianqvinnor har han gifvit akt på, hurusom
de, efter att hafva tagit sina små från bröstet, alltid
sorgfälligt med fingrarne tilltryckt deras läppar, för att bevara
dem från den skadliga vanan att andas med munnen. Då nu
de vilda folkstammarne äro fria från sjukdomar, tror han sig
vara berättigad att söka orsaken dertill i deras vana att hålla
munnen tillsluten. Icke genom munnen, utan genom
näsborrarne skall man andas, påstår han, och denna näsdietetik
rekommenderar han som preservativ mot sjukdomar och som
ett riktigt lifselixir. Hvad han dervid säger om näsborrarnes
betydelse, är så nytt och frappant, att vi tro, det bör intressera
läsaren att höra litet derom, i synnerhet som utmärkta
vetenskapsmän anses dela hans åsigter.
Orsaken till det stora anlag till sjukdomar och för tidig
dödlighet bland de civiliserade folken är, enligt Catlins
forskningar, ingen annan, än missbruket af de naturliga fördelar,
som lugn och naturenlig sömn, denne »store läkare och
förnyare af mennisko- och djurlifvet», erbjuda kroppen.
Dagens omsorger och bördor äro en dagligen återvändande
sjukdom. Sömnen meddelar läkedom deremot. Skaparen har
träffat den visa inrättningen, att de arbetande lungorna
uppehålla kroppen under sömnen, reglera matsmältnings- och
blodomloppsverksamheten, såsom en väl gående maskin, och bringa
sålunda lugn och rekreation i hvarje led.
För att skydda denna maskin och för att den skall kunna
arbeta lugnt, har menniskan af skaparen fått näsborrarne, som
skola mäta och reglera den luft, hvarmed lifskällan underhålles.
Liksom under en lugn sömn lungornas lugnande och stärkande
inflytande gör sig gällande, sända de under en onaturlig sömn
sina menliga verkningar till kroppssystemets ändpunkter i
form af åtskilliga sjukdomar. Under fortsatt misshandling lida
de sjelfva afbräck och samtidigt med sin förstöring föranleda
de hela organismens oundvikliga tillintetgörelse.
De begge stora och vexelvis af hvarandra beroende
faserna i lifvet äro vaka och sömn. Missbruket af något af
dessa båda stadier inverkar med bestämdhet på det andra.
Till det första behöfves det en hel lifstid af lärande och öfning;
för att njuta af det andra, är menniskan icke i behof af någon
undervisning, förutsatt, att naturens anordningar följas.
Om nu menniskans omedvetna existens, under en tidrymd
af nära tredjedelen af hennes respirationslif, beror af luftens
ostörda gång genom näsborrarne; om hvilan under dessa timmar,
d. v. s. det kroppsliga välbefinnandet under sömnen, är
betingadt genom den mildrade och rena beskaffenheten af den
genom näsborrarne in i lungorna gående luftströmmen, – huru
utomordentligt fint i sin konstruktion och vigtigt i sina
funktioner måtte icke detta organ vara, och huru mycket ondt måste
icke en underlåtenhetssynd i uppfostran medföra, som tillåter
att afvänja sig från det fullständiga och naturliga bruket af
denna så vist inrättade apparat! Ingenting är vissare, än att
vi böra med alla medel, som naturen har lemnat för detta
ändamål, söka att understödja och bevara den hemlighetsfulla
och mystiskt sjelfverkande princip, som tager hand om oss
under det återställande, omedvetna sömntillståndet, hvilket
uppehåller helsa och lif. Men i stället missbrukas och förstöres denna
princip derigenom, att man tvingar medlet till lifsunderhållet
att gå genom en olämplig kanal.
Menniskan och djuret hafva fått munnen i ändamål att
dermed upptaga och behandla födan för magen jemte andra
funktioner; men näsöppningarne med sitt fina och nervfulla
öfverdrag hafva den bestämmelsen, att rena och värma luften
vid dess genomgång och sålunda stå som lungornas förposter
samt att under sömnen afmäta och reglera luftströmmen till
dem. Har luften genomgått denna hemlighetsfulla reningsprocess,
så är den först i skick att kunna inandas, hvarföre
det är oklokt att i lungorna insläppa luft i dubbel mängd på
två vägar, medan den ännu är förorenad med smittsamma ämnen
från omgifningen.
De orenligheter, från hvilka luften befrias dergenom, att den
passerar näsan, fördrifvas åter genom utandningen. De få, som
qvarstanna, förorsaka den kittlande retning, som man kallar
nysning, och hvarigenom sådana ämnen hastigt och fullkomligt
aflägsnas.
Den i lungorna verkligen inträdande luften är så afvikande
från den, hvilken näsan upptager, som distilleradt vatten är olikt
det, som finnes i ett groddike. Reningsprocessen, som den
atmosferiska luften undergår i näsan, är, ehuru mindre förnimbar,
icke mindre verklig och vigtig, än munnens funktioner, som
hindra magen från att upptaga körsbärskärnor och fiskben.
Catlins åsigt, att näsans slemhud fungerar som
beständig luftdesinfektionsapparat, är alldeles ny, och vi hafva
derföre icke velat underlåta att på detta sätt fästa uppmärksamheten
dervid.
När det är höst.
Må andra prisa vårens prakt
Och sommar’ns herrlighet!
Jag ger på höstens fägring akt:
Jag skönare ej vet,
Än denna skrud af »bara guld»,
Som hela skogen har,
När han af bleka strålar full
Sin famn i qvällen tar.
Hvart blad har sin historia,
Den är mitt hjertas lik;
Den står liksom en gloria
Kring sommar, löftesrik.
Och hör jag stormens vingeslag
Utöfver alm och ek,
Jag blifver stämd i hjertat, jag,
Liksom till bardalek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0338.html
