Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Skarpskyttarnes skjutbana i Norrköping.
- Japanesiska brottningslekar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven efter denna tid vidmakthölls slottet, men som
det icke var afsedt till försvar, utan blott till
prydnad, och dertill kom, att det på den sanka marken
befann sig i ständig sjunkning, blef det till slut
helt och hållet obegagneligt och förföll med hvarje år
allt mera. När så ryssarne uppbränt Norrköping 1719,
tillät konung Fredrik följande året stadens invånare
att af de förfallna murarne hämta sten till sina
offentliga byggnader. Den sista återstoden förstördes
genom åskeld den 21 Juli 1806.
Några minnen af märkliga händelser eller af
historiska personer, som vistats på slottet,
förknippa sig icke med det samma. Måhända var det i
dessa gemak, som drottning Christina trampade oroliga
fjät i afbidan på svar från regeringen i Stockholm,
då hon år 1669 gjorde sin andra resa till Sverige
och vistades i Norrköping. Måhända var det här, som
hon yttrade till den uppvaktande Pontus De la Gardie,
en broder till hennes forna gunstling Magnus Gabriel,
de stolta orden: »Tror ni, att jag skulle tåla, det
Sverige regerades af någon annan än den, åt hvilken
jag gifvit dess krona?» Hennes makts dagar voro
dock förbi, både hvad den saken beträffade och andra
fler. Det kom snart bud från Stockholm med föreskrift,
att drottningen skulle bortskicka sin katolska prest,
om hon ville blifva mottagen, – ett budskap, som
i högsta grad väckte hennes vrede och ingaf henne
beslutet att oförtöfvadt återvända. På De la Gardies
erinran, att hon kunde under sken af enskilta besök
hos franska sändebudet Pomponne deltaga i dennes
katholska gudstjenst, svarade hon häftigt: »Jag skulle
göra besök hos en Pomponne! Om han låter märka en
enda sådan tanke, skall jag låta prygla honom, vore
det ock i hans egen konungs närvaro. Och nu härifrån,
och det genast på timmen!»
Hon ville knappast afbida morgonen och tillbragte
hela natten med skrifvande. Sedan messan om morgonen
blifvit läst och sedan hon intagit frukost, satte
hon sig med sitt sällskap klockan nio förmiddagen i
vagnarne och tillryggalade vägen till Helsingborg
på fyra dagar, så att De la Gardie påstod sig aldrig
i sitt lif hafva varit med på en sådan skjuts.
Se der allt hvad som är att säga om det försvunna
Johannisborg! – Det byggdes i en tid af nöd och
faror, men den tiden visste att bära den förra och
öfvervinna de sednare. Måtte deruti ligga ett lyckligt
järtecken för vår tid, som midt under fredlig id vill
göra sig duglig att med säkert öga och säker arm möta
de faror, som kunna stunda.
Japanesiska brottningslekar.
I den af Franz Hawks utgifna skildringen öfver Japan
förekommer äfven en beskrifning af en brottning mellan
japanesiska kämpar, och författaren fäster deruti
uppmärksamhet vid, att det är en stor skilnad mellan
japanesernas råa nöjen och det bildade Amerikas för
själen beräknade förströelser. Vi skulle gerna utan
protest vilja låta denna skilnad göra sig gällande,
om man icke dagligen i de amerikanska tidningarne
finge läsa, med
hvilket välbehag Empire City, Crescent City,
och hvad de alla heta, dessa nordamerikanska
bildningsmetropoler, betrakta de vida råare
boxningarne bland yankeefolket.
Men låtom oss återgå till ämnet för vår uppsats. Det
heter i berättelsen, att en trupp jättelika menniskor
tilldrog sig uppmärksamheten, ty de tågade fram så
stadigt, som elefanter. Det var tjugofem brottare,
som tillhörde de kejserliga befullmäktigades
följe, hvilka skulle möta commodore Perry och hans
svit. Dessa kämpagestalter voro medtagna, för att
visa främlingarne en tillställning i japanesernas
smak. Uti länderna i vestern inrättar man atleternas
underhåll och öfningar så, att musklerna erhålla
den största utveckling på samma gång som kroppen
dock befrias från allt onödigt fett. I Japan går
det till efter helt andra principer. Visserligen är
också der hufvudsyftet, att på det högsta utbilda
muskelsystemet; men der göder man formligen brottarne,
tilldess att under huden bildar sig ett bastant
fettlager, så att ögonen och näsan sjunka in i detta,
under det halsen och nacken få det bastanta utseende,
att de synas likna motsvarande delar på en fet
tjur. Ju mera en brottares feta former afvika från
vanliga menniskors, ju mera beundras han i Japan.
Japanesiska brottare.
Det obehagliga yttre hos de framtågande tjugofem
brottarne blef så mycket mera märkbart, som de,
med undantag af ett slags gördel om midjan, för
öfrigt voro helt och hållet nakna. Såsom föremål för
hufvudstadens förtjusning blef den väldigaste bland
sällskapet föreställd för Perry, att denne skulle
blifva i tillfälle öfvertyga sig om hans makalösa
lemmar.
Derpå lät man brottarne lemna första beviset på sin
styrka, i det de fingo befallning borttransportera
en mängd rissäckar, som hvardera vägde 145
skålpund. Med undantag af två bland sällskapet
belastade sig hvar och en med två säckar, och den
första af dessa upplades på högra axeln utan någon
annan persons biträde. En af dem tog till och med en
dylik säck under armen och roade sig, som det tycktes
utan den ringaste ansträngning, att med den samma slå
flera kullerbyttor.
Efter dessa preludier iklädde de
sig vida japanesiska kläder och drogo sig undan bakom
en skärm. Nu följde den egentliga brottningen. Det
ena paret kämpar framträdde efter det andra, afkastade
de påtagna kläderna och uppställde sig inom en ring,
som låg på marken framför den byggning uti hvilken
åskådarne samlat sig. Förberedelserna till brottningen
sågo ut som när två tjurar ämna inlåta sig i strid
med hvarandra. Kämparne mätte hvarandra med utmanande
blickar, stampade i marken och lösryckte med händerna
gräs och jord under sig. Plötsligen började striden,
i det de omfamnade och ömsesidigt sökte kasta omkull
hvarandra. Så snart en blifvit besegrad, så uppträdde
ett nytt par på stridsplatsen. Två af kämparne stridde
på ett ännu vederstyggligare sätt: den ena ställde
sig midt i ringen, med sänkt hufvud, fast och stadig,
som en pelare; den andre störtade under ett vildt
tjutande emot honom med äfven sänkt hufvud. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0337.html
